Dagen har gått i ett. Någon promenad har det inte funnits utrymme till. Efter en ovanligt sen kvällsmat, för att vara vår familj, får jag med mig vår äldsta dotter ut som sällskap. Det är trevligt att slippa gå själv. Vi tar rundan i skogen runt en av de tre sjöarna. Solen, ser vi hur den, går ner bland grantopparna och de skira försommarbjörkarna. Nästan när vi är hemma igen, där skogen tar slut och bebyggelsen strax börjar, hör vi några duvor som kuttrar och en koltrast som drillar sin sång.

– Ååååh, utbrister dottern med en ton av längtan i rösten. Jag ser på henne, nickar igenkännande och vet precis vad det är hon tänker på. Min känsla är densamma.

När jag var knappt ett år köpte mina föräldrar en sommarstuga vid havet. Där har jag tillbringat alla mina somrar. När våren och framför allt försommaren är här går längtan till den platsen nästan att ta på. Den gamla stugan som fanns när jag var liten hade tunna väggar och inte så värst välisolerade fönster. Ljuden utifrån kunde lätt identifieras. Vi blev både störda på kvällen när det på lördagsaftnarna var dans borta på dansbanan och på morgonen mjukt väckta av fåglarna, som om de satt på sängkanten och sjöng sin morgonserenad.

För några år sedan byggde mina föräldrar en ny stuga och en friggebod på tomten. Våra döttrar är precis som jag uppvuxna med somrar vid havet. Välisolerade hus i all ära men inne i stugan är det svårt att höra fågelsången på morgonen. Ofta när vi kommer på besök får vi låna friggeboden. Där behöver man ha skjutdörren något på glänt för att värmen och dålig luft inte ska ta överhanden under natten. Tack och lov kan tyckas, för på så sätt väcks vi stilla av fågelsången varje morgon.

Det är därför jag ler och nickar mot vår dotter där vi traskar hemåt. Hennes och min längtan till varma och sköna sommardagar vid havet är densamma denna ljumma försommarkväll då vi hör koltrasten och duvan.

En plats, en doft, en röst, en smak eller ett ljud kan påminna oss om en längtan vi bär på.

Hemma i köket har jag en specifik plats som jag återkommer till varje dag. Det är min gråa öronlappsfåtölj. När jag sitter i den väcker den en inre längtan. Även om jag ibland läser, lyssnar på musik, pratar med den som är i köket eller tar en kopp kaffe i fåtöljen är platsen i huvudsak en plats för mig att vara stilla inför Gud. Där hålls min längtan efter Gud vid liv. För när jag sitter där och tänder ljuset på symaskinsbordet bredvid påminns jag om de gånger då jag upplevt den där aningen inom mig, märkt av det kittlande mysteriet om vem Gud är eller förundrats över Hans godhet och nåd. Då vill jag bara ha mer. Mer av den inre verkligheten som är större än vår yttre verklighet.

Den speciella platsen i hemmet föder en längtan efter mer av Guds kärlek.