I varsin fåtölj satt vi uppkrupna, vår dotter och jag. Ett skriftligt läxförhör om tiden kring första halvan av 1000-talet, medeltiden, fick mig att läsa på och välja ut frågor från hennes papper om allt som hon skulle kunna. Det handlade bland annat om heliga Birgitta och om hur hon hade fått ett tilltal från Jesus om att bilda ett nunnekloster i Sverige. Hon hade därför begett sig till Rom för att få påvens godkännande. Där hade hon fått vänta i tjugo år på att han skulle komma hem och under tiden hade hon gjort en pilgrimsresa till Jerusalem.

Vissa viktiga ord skulle dottern även ha koll på och veta betydelsen av, pilgrimsresa var ett av dessa. Hon hade läst på och visste att en pilgrimsresa är när en person reser till en helig plats.

Utanför kyrka dyker fler och fler församlingsmedlemmar upp. Var och en med en liten ryggsäck på ryggen fylld med vatten och fika. Vi känner hur sommaren äntligen är på väg. Solen har letat sig fram och det är alldeles lagom värme i luften. Det är en perfekt dag för en liten pilgrimsvandring.

När det är tio personer på plats delar pastorn ut några blad med texter och sånger på som ska bli vår följeslagare längs vägen. Jag får ansvaret att ta täten och visa vägen för den första gruppen, eftersom jag råkar veta vart vi ska.

Första ledordet och det som sätter tonen för vår färd läser vi utanför kyrkan innan vi beger oss ner mot ån som rinner genom samhället. Med heliga Birgittas ord i våra hjärtan, ”Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den”, lämnar vi kyrkan och den andra gruppen som nu står redo på tur.

Längs med ån vandrar vi bland knaggliga rötter och på små träspångar över vattnet. De skira bokträden släpper igenom solens strålar och vattnet gnistrar likt diamanter på ytan. Vi går genom Guds egen katedral och njuter stort av hans skapelse.

Jag går längst fram och hör hur de bakom mig småpratar förnöjsamt med varandra. Vid något lite knivigare passage där stigen är brant med lätt halkig jord vänder jag mig om för att se hur det går. De något starkare hjälper den som känner sig osäker och lite mindre stabil på benen. Sakta går vi vidare.

Vid vår fjärde hållplats får jag tala tydligt och starkt för att överrösta vattnets porlande.

Till vårt nästa stopp går vi i tystnad. Det är något speciellt med att vara tysta tillsammans konstaterar vi. Någon delar en tanke med oss andra innan vi går vidare.

Efter en stund får jag frågan om det inte snart är dags för kaffe.

Vid en glänta finns det träbänkar runt ett par grillplatser. Där slår vi oss ner på lagom avstånd till varandra. Nästa grupp med mer spring i benen dyker upp. Åldersspannet på oss som vandrar sträcker sig från 6 till 86 år.

När vi fikat klart och får heliga Birgittas ord återigen följa med oss på vår fortsatta vandring.

Tillbaka till kyrkan knyter vi ihop förmiddagen tillsammans. En pilgrimsvandring i all sin enkelhet.

Senare funderar jag på hur målet för vår pilgrimsvandring stämmer överens med det dottern tydligt och klart kunnat svara på, målet med en pilgrimsresa som är en helig plats. Vår lilla vandring hade också ett helig plats i sikte. Där gemenskapen med varandra i alla åldrar, omsorgen om varandra, tacksamheten till Guds skapelse, brödet som vi bröt tillsammans och ordet vi delade blev till en helig plats inne i våra hjärtan.