Det var en sån där dag som jag har ganska många av. En sorts gråhet vilar över sådana dagar. Jag är varken glad eller ledsen. Snarare humörsljummen, om det finns ett sådant ord. Den gråa tonen är ganska tung och känns i hela kroppen. Som om hela kroppen var instängd i ett par för små, skogsgröna gummistövlar. Ett stort energiläckage, oftast för mig helt okänt, har skett i kroppen och den lyder då inte alls mina önskningar i huvudet.

Sådana dagar masar sig fram, minut för minut. Jag bara är. Förmår ingenting, och då menar jag ingenting. Dagen är alldeles stilla och blank som en spegelblank sjö en ljum sommarmorgon. Några större utsvävningar kräver inte dagen. Här, är en tillräckligt bra plats att vara på.
Det enda som stör är smärtan som skriker i kroppen. Den har dessutom gett sig ut på vift. Det skriker på fler ställen än vad det brukar göra. Högerhanden, fötterna och benen.

Frisk luft och en sakta promenad stod på önskelistan. Jag bestämde mig för att trotsa gråheten och gå till biblioteket nere i samhället. En lagom strapatsrik och påfrestande tur. Dessutom hade jag en bra anledning och ett betydande mål. En populär bok som jag hade lånat behövde lämnas tillbaka. När jag ställde mig i kö för att få låna boken var det sjuttioåtta som tänkt samma sak före mig. Kanske var kön fortfarande lång. På biblioteket låg också en bok och väntade, som vi hade beställt från ett annat bibliotek, till en av våra döttrar.

En doft av lätt instängdhet och böcker fanns i rummet. Tyst nickade jag mot bibliotekarien. Vi bytte böcker och jag passade på att gå ett varv runt bokhyllorna med hopp om att hitta något läsvärt. Svårt när läslusten inte var där och mitt lealösa, långsamma varande inte lockade mig till någon spännande läsning. Inte heller hittade jag något bland de romantiska eller livslustsbejakande romanerna. En blick på hyllan med nyheterna gjorde mig bara trött. Lite längre ner och bort fann jag en rad böcker som inte var lika populära som mitt senaste boklån, i alla fall inte av mig. Kunde jag för omväxling hitta något bland poesin för att tillfredsställa mitt humörsljumma, senfärdiga jag? Några av författarna kände jag igen och jag började bläddra i de tunna böckerna. En liten stund, blev jag stående där och läste. Och lyssnade. Från Tomas Tranströmers bok ”Den stora gåtan” hittade jag den dikt som gjorde att den gråa dagen blänkte till.

Se hur jag sitter
som en uppdragen eka.
Här är jag lycklig.

På väg hem tog jag träbron över ån som rinner genom samhället. Där stannade jag till och så hur vattnet slingrade sig fram. Det är något med vattnet. Tankarna gick tillbaka till den uppdragna ekan.

Vid sjökanten ligger jag och blickar ut över sjön och de andra båtarna. Jag har en paus, på obestämd tid. Lite mossa växer på mig. Det pågår en febril aktivitet ute på vattnet. Segelbåtarna spänner upp sig och glider sakta mot nya utflyktsmål i sikte. Och motorbåtarna far snabbt över sjön. Några har just kommit tillbaka till jobbet efter en skön semester. En flytbrygga ligger stilla. En puttrande fiskebåt jagar vidare efter fisk. Små ekor som kommer nära där jag ligger får mig att le och skratta en stund. Innan de sakta ror vidare. Längtan är stor att få ro ut. Att göra de andra sällskap. Att få prata samma sjösnack under en fikarast. Att följa samma sjökort en stund.
Men jag ligger här.
Uppdragen.
Det är min plats, nu.
Här.
Och trots att jag är humörsljummen:
Här är jag lycklig.