Kostymdrama från den engelska landsbygden får mitt hjärta att bulta lite extra hårt. Kvinnor med långa klänningar som frasar när de rör på sig. Män med höga hattar och med en uppnosig uppsyn. Pampiga slott och herrgårdar med natursköna panoramautsikter. Sommarboenden, minst lika stora som vinterboendet, där tjänstefolken ivrigt och energiskt plockar bort alla lakan över möblerna för att ställa i ordning sommarpalatset till herrskapet.

Lite av den känslan, av att förbereda och rusta för en festlig sommarvistelse, fick jag när jag i god tid satt i kyrkbänken i söndags före den första gudstjänsten efter ett låååångt uppehåll på flera månader. Kyrkvärdarna letade tändare till ljusen på altarbordet, de dammade av väggsiffrorna till psalmerna som skulle sjungas och de plockade bort lite skräp som låg på podiets matta. Vilken fröjd det var att se och känna den iver, glädje och förväntan inför att få träffas igen.

Tro och liv var temat för gudstjänsten och jag hade fått förmånen att leda och dela mina tankar.

Min svärmor bakar fantastiskt goda och vackra bullar. Nästan som kondisbullar. En dag i somras när jag hade lite energi över och jag blev lovad hjälp från min livskamrat ifall jag inte skulle orka hela vägen, satte jag igång ett bullbak. Men först var jag tvungen att ta reda på hur svärmor gör för att få bullarna så fina att se på. Efter en lång stund i telefon med henne och med pedagogisk tydlighet från hennes sida la jag på luren, men jag hade ändå inte fattat hur hon gör. Jag hade svårt att se det framför mig. Istället tog jag fram en surfplatta och googlade fram en film om hur det går till när man knyter ihop en vetebulle. Det var betydligt enklare att förstå och följa när jag såg på hur det skulle gå till.

Handlingen gjorde det enklare till efterföljelse.

När jag blev mamma lärde jag mig ganska snabbt att våra döttrar inte gör som jag säger utan gör som jag gör. Vill jag att de ska ha cykelhjälm på när de cyklar. Ja, då gäller det att jag också har det när jag cyklar. Vill jag att de inte pratar med mat i munnen när vi äter då gäller det att jag inte gör det heller.

Vad jag gör väger tyngre än det jag säger.

I slutet av 1100-talet levde en man vid namn Franciskus. En rikemansson som sålde allt han ägde och gav till de fattiga. Han levde enkelt, i ödmjukhet och tillsammans med Gud och hans skapelse. För honom var det viktigast att leva Guds ord i handling. Han lär ha sagt:

”Predika Guds ord där du går fram och om nödvändigt använd ord.”

I gudstjänsten får vi hämta inspiration och öppna våra hjärtan för Guds kärlek så att vi kan leva tron i vardagen. Precis som Franciskus sa och som vi sjunger i psalmen ”Gud, låt ditt ord i mitt liv får råda, så att andra där din kärlek kan se.” Det vi gör, går hand i hand med det vi tror.

Lovsång till Gud är inte bara skönsjungande sång utan också hur du och jag på bästa sätt i handlingar visar vår kärlek till Gud, till varandra och hans skapelse. I det lilla och vardagliga.

Franciskus ord utmanar mig. Jag vill inte att min tro bara blir till en finporslins-tro som är vacker att se på, som jag skryter om för att få bekräftelse och som jag bara tar fram på söndagarna. Nä, jag vill, även om jag ofta misslyckas, ha en tro som jag använder i vardagen, där Guds kärlek lever i mig och genomsyrar mig i allt det jag gör.
”Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till” (Apg. 17:28)

Gudstjänsten från den 23/8 finns att lyssna på i sin helhet via Tabergs missionskyrkas hemsida: https://tabergsmissionskyrka.se/forsamlingen/podcast.html