Det var läxdags igen. Vår dotter halvlåg i soffan och läste högt för mig ur en deckare. Uppgiften var att läsa tjugo minuter fyra dagar i veckan för att sedan när boken var utläst skriva en recension. Plötsligt stannade hon upp och läste raskt om den senaste meningen.
– Den murkna träväggen, läste hon. Murkna, vad är det mamma?
Innan jag hann svara var hon ute i hallen och rotade i skolväskan. Hon var snabbt tillbaka med ett pappershäfte. På andra sidan i häftet, visade hon mig ivrigt, fanns det en liten tabell som hon skulle fylla i samtidigt som hon läste i sin bok denna veckan. I tabellen skulle hon skriva svåra ord som hon inte förstod, i syfte att öka ordförståelsen. Murkna, var typiskt ett bra sådant ord.

Det där med en tabell över svåra ord är inte så tokigt alls, skulle ibland behöva en sådan lista själv. För några år sedan när vi vara på kalas hos farmor och farfar hade farfar ordnat med en liten skattjakt. Våra döttrar fick en lapp med en ledtråd som skulle leda dem till nästa ledtråd och till slut skatten. Vi vuxna följde gladeligen med och hjälpte till att bygga upp spänningen. På en lapp stod det ”Schatull”. Där kunde tjejerna inte vänta sig någon hjälp från mitt håll. Det var helt blankt i min hjärna, jag kunde inte alls föreställa mig vad en schatull var för något. Vi fick helt enkelt be om hjälp. En schatull är en liten byrå på ben som man lägger fina bestick i. Javisst, då visste vi genast var den stod i huset.

Just ordet schatull har jag inte haft någon direkt användning för i min vardag, vi äger ingen och än mindre några fina besticka att lägga i, men ändå är det ett väldigt roligt ord att kunna.

På missionsbokhandelns hemsida fanns mycket roligt, nyutgivet och spännande. Den lilla kundkorgen i högra hörnet fylldes på med ett flertal böcker. Även om jag visste vad som fanns i lådan jag fick hem några dagar senare fylldes jag av känslan av att det redan var julafton. Paketet var fyllt med läslust och fördjupning. En av böckerna var Tidebönsboken, en bönbok med framför allt böner från Psaltaren att be vid bestämda tider varje dag. I början fanns en introduktion i vad tidebönen är, dess historia, hur det kan fördjupa bönelivet och hur boken är uppbyggd. Jag bläddrade i boken och slog upp Första veckan. Där var rubriken Aftonbön – Söndagens första vesper (lördag kväll). Men vänta nu, den ska alltså läsas lördag kväll men räknas som söndag.

Kom då att tänka på hur det var hemma när jag var liten (som jag minns det). På lördagarna var pappa ofta ute i trädgården och arbetade med något som behövde fixas med. När kvällen kom duschade han och gjorde sig fin, redo för helg. Mamma stod ofta i köket på lördagens eftermiddag och förberedde söndagens middag. Allt för att slippa stå i köket och arbeta på söndagen. Från TV:n i källaren hörde jag vid sex-tiden på kvällen hur kyrkklockorna ringde. Ringde in till helgmålsbön. Ringde in till vila. Redan på lördagskvällen.

Här var ett ord jag nästan glömt bort betydelsen av, eller rättare sagt hur ordet smakar och känns i kroppen. Ett ord för min ordförståelsetabell, helgmålsringning. Ordförståelsetabellen som även borde betecknas en ord-för-känslan-i-kroppen-förståelsetabell. Precis som fredagsmys hemma fått en smak av salta chips, soffhäng och och ett halvbra underhållningsprogram på TV skulle jag vilja återerövra helgmålsringningen till att inte bara bli ett roligt ord att kunna utan att lördagskvällen doftar vila, stillhet och lyssnandet till kärlekens röst.