En film spelas upp inom mig. Snön gnistrar och reflekterar solens strålar. Himlen är klarblå. Utetemperaturen ligger på minus fyra grader. Längst upp i slalombacken står jag med full utrustning på mig. Under natten har det snöat. Inte en isfläck i sikte. Underlaget är mjukt. Jag kastar mig iväg. Nerför. Utför. Fartvinden smeker mina kinder. Solen värmer ryggen. Skidorna skär snön i kurvorna. Musklerna samarbetar till perfektion. Frihet och glädje bubblar inom mig som sockerdricksbubblor.

Med filmen, från tidigare år, pågående inom mig tar jag mig ner till skidförrådet tillsammans med familjen. Där står vår hyrda utrustning för långhelgens strapatser. Min livskamrat hjälper vår döttrar igång. Mina pjäxor tar jag med mig till en bänk. De går trögt att ta på. Fötterna är ostabila och vill helst inte bli inträngda i ett litet utrymme. När jag väl är klar och redo att ta med mig min utrustning är familjen redan ute. Ett steg med pjäxorna och jag tittar ner på fötterna. Det är som om jag fått på mig taggtråd istället. Inte blir det bättre när även skidorna åker på. Då sprider sig taggtråden upp till låren. Bakom skidglasögonen tränger det fram en tår. Nerför och utför går det sakta i en ”grön”, lätt nybörjarbacke. De isiga snöflingorna blandas med salta tårar på mina kinder. Det blir några åk med stor möda och smärta innan hela familjen väljer värmestugan på toppen och en välförtjänt kopp kaffe. Därefter tar jag mig ner, själv, mot vår lägenhet medan familjen fortsätter njuta av farten och äventyret. Förtjusningen är borta och kvar finns bara ett virrvarr av taggtråd.

Det är dags att lägga slalomutrustningen på hyllan. Där ligger redan min bastuba sedan något år tillbaka. Kroppen har sagt sitt. Aldrig mer är starka ord men här, i det här livet, verkar det vara så nära sanningen jag kan komma. Men i nästa liv, då! Då ska jag åka slalomskidor igen och spela bastuba. Glädjens sockerdricksbubblor kommer flöda över. Längtan efter slalomen och bastuban blir synonymt med längtan efter himlen. Vilket är en ny upptäckt för mig.

Tänker på himlen att min dröm och önskan om den platsen inte bara uppfyller det där jag i det här livet inte klarar av eller orkar med. Där kommer också det där tas ifrån mig som dämpar alla sorters bubblor inom mig. Avundsjukan, kontrollbehovet, svårigheten att förlåta, jagandet efter mer av allt, mitt uppblåsta ego, min oförmåga att ibland inte vilja lyssna, mitt behov av att klara mig själv och avsaknaden av tillit. Tänk att få slippa allt det där. Det som binder mig. För ärligt talat är allt det där lika smärtsamt som taggtråden.

Jag har hört om en stad ovan molnen
ovan jordiska dimhöljda länder.
Jag har hört om dess solljusa stränder,
och en gång tänk en gång är jag där.
Halleluja! Jag högt måste sjunga.
Halleluja! Jag går till den staden.
Om än stegen blir trötta och tunga,
bär det uppåt och hemåt ändå.

Jag har hört om ett land utan tårar,
utan sorg, utan nöd, utan strider,
och där ingen av sjukdom mer lider,
och en gång, tänk en gång är jag där!
Halleluja! Där fröjdas vi alla!
Halleluja! Vart tvivel försvunnit!
Aldrig mer skall jag stappla och falla,
jag är framme, ja, hemma hos Gud. (Psalmer och sånger 748)

(Vårt evighetshopp är temat för Alla själars dag. Ps. 116:1-9)

Bredvid skogsstigen där backen är som brantast och mjölksyran börja kännas i kroppen ligger en inbjudande stock som lockar till vila. Vid närmare titt är den murken och på väg att falla sönder. En liten metallskylt sitter fastsatt mitt på det nerblåsta trädet med inskriften: Död skog lever.

En gång om året försöker jag åka till mina morföräldrars grav. Det brukar ske i närheten av allahelgonahelgen och som i sin tur brukar ligga i anslutning till min morfars födelsedag. På något konstigt vis känns det ibland som att jag har mer kontakt med min morfar nu än när han levde. Det är många år sedan han dog men det händer att jag pratar med honom. När någon släkting berättar något om honom är jag där och lyssnar ivrigt för att lära känna honom ytterligare. För några veckor sedan fick jag hem en bokpåse med böcker som han läst. Nyfiket bläddrade jag bland dessa för att se vad det var som inspirerade honom. Den morfar jag känner, han var och är en bönens man. Därför, när jag pratar med honom, ber jag honom ofta att fortsätta be för mig och vår lilla familj.

När jag efter flera år som biomedicinsk analytiker inne på ett sjukhuslaboratorium tog klivet och blev försäljare fick jag en mentor. Som nyanställd säljare på ett världsomfattande företag fanns det mycket som jag inte kände till. En mentor för mig blev en nödvändighet de första åren. Hon blev någon jag kunde ta rygg på, ställa mina dumma frågor till och inspireras av. En vän, utanför det företaget jag var anställd på, som visade vägen.

”Det är en oerhörd glädje och stort stöd att ha vänner som lever nära Gud och som frikostigt delar med sig av sitt liv med honom.” så här skrev Wilfrid Stinissen, på sent 1990-tal, om sin nära vän helgonet Thérèse av Lisiuex som levde i slutet av 1800-talet. Trots att han aldrig träffade henne blev hon hans nära vän.

Vänner som lever nära Gud är en inspiration. De är förebilder i hur de med sitt liv visar vad det innebär att följa Jesus. Vi har inte bara levande vänner till vårt förfogande utan även de som är döda.

Heliga Thérèse av Lisiuex kan också bli vår vän. Hon lär oss att i ödmjukheten bor saligheten. Hennes ord som är nästintill omöjliga att leva upp till har en riktning att ta till vara på: ”Det räcker att ödmjuka sig och att tålmodigt stå ut med sina ofullkomligheter. Det är den sanna heligheten!”

I vår litenhet och med våra tomma händer inför Gud finns den djupa glädjen.

Ödmjukheten öppnar upp våra hjärtan till att bli helgonverkstäder.

”Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike.
Saliga ni som hungrar nu, ni skall få äta er mätta.
Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta.” (Luk 6:20-21)

Tänker på plaketten på den murkna stocken vid skogsstigen; Död skog lever.

På ett helt annat vis än vad vi väntar oss får det som dött liv igen.

(Helgonen är temat för Alla helgons dag. Evangelietexten är hämtad från Luk. 6:20-26)

Min hemvist har jag i ett brassband inne i stan men ibland har det hänt att jag fått hoppa in i någon annan musikkår. Det har varit roligt att spela med några andra. Förutom att följa dirigenten och spela efter mina noter finns det en viktig sak jag behövde tänka på, särskilt när jag kommer till ett nytt sammanhang, och det är att jag behöver lyssna. Lyssna in mina medmusikanter. Vem har melodislingan nu, hörs den eller spelar jag för starkt? Klangerna som bildas av de olika stämmorna, blir dessa till en harmoni? Det jag hör när jag lyssnar bör få konsekvenser för hur jag sedan spelar.

För att det ska låta så bra det bara kan i en orkester förutsätter det att alla lyssnar in de andra. I huvudet på en musikant finns orden: Vi gör det här tillsammans.

Lönnlöven sprakar i alla dess sköna höstfärger längs hela allén av träd. Solen värmer min kind. Det doftar frisk och hög luft. En riktig brittsommardag att minnas och ta fram när alla löv är borta och novembergråheten skriker tristess och svårmod. Min dagliga promenad har jag förlagt till en plats som är för mig helt främmande. Mina vanligtvis smala och rotrika stigar bland granskog och längs med sjökanten har jag bytt ut till en gigantisk välklippt och välskött gräsmatta. Den kallas visst fairway och green. Ord som för mig är obegriplig terminologi.

Min livskamrat, min syster och min svåger är inbitna golfare och det är dem jag fått följa med ut denna ljuvliga söndagseftermiddag, som sällskapsdam. Fast jag har även en annan agenda. Jag är otroligt nyfiken på vad det är som kan få ett samtal om golf en varm sommarkväll att vara så länge? Vad är det som sätter igång denna frenesi av rengöring av klubbor vid köksvasken? Vad är det som alstrar så mycket energi och glädje, som i nästa stund kan skapa lika mycket grämelser och dysterhet? Jag vill veta. Och jag vill dofta på det som framkallar all denna tillfredsställelse och entusiasm hos dem som står mig nära.

Det är inte mycket jag förstår när de pratar med varandra och slänger sig med golftermer. Jag får hjälp med översättningen, poängräkningen, handikappen och med hur de tänker när de svingar upp de olika klubborna ur bagarna för att på minsta möjliga slag få bollen i hålet. På något sätt fångar allt det där mitt intresse och spänningen känns i kroppen hos mig när de ska slå ut bollen på nästa hål. Får de in en fullträff kan jag riktigt se hur klubban är en förlängning av deras kroppar och njutningen är total. När bollen däremot hamnar i bunkern eller i skogen biter de ihop och tar nya tag.

Efter nio hål, två timmar och ungefär fem kilometer är jag nöjd, för den här gången. Men inte för alltid, som sällskapsdam kommer det bli fler gånger. Jag kommer tyvärr aldrig bli någon golfare, där säger min kropp ifrån. Däremot kommer jag kunna njuta av sköna promenader i vacker miljö, förhoppningsvis hänga med mer i samtalen på sommarkvällarna, förstå rengöringen i köket och kunna instämma i glädjen golfen framkallar hos mina nära.

Att leva tillsammans, som är temat för söndagen, börjar med att lyssna. Lyssna in den andres väg. Vad är det som gör min medmänniska glad? Vad är det som bekymrar henne just nu? Hur ser hennes vardag ut? Kan vi slå följe på livsvägen en bit, med allt vad det innebär, och på så sätt göra det enklare och trivsammare att gå?

Lyssna! Vi gör det här livet tillsammans.

(Temat för den tjugonde söndagen efter trefaldighet är Att leva tillsammans. Den gammaltestamentliga texten är hämtad från Tobit 10:7-13)

Siktet var i första hand inställt på böckerna när vi i raskt tempo gick in genom dörrarna på Erikshjälpen. Vi hade rensat i garaget, igen, och lämnat in prylar vi inte längre använde. Påfyllning av nya prylar lockade inte nämnvärt men en lov runt bokhyllorna för att se om det fanns något läsbart kunde inte skada. Dottern som var med mig blev lottlös bland böckerna men hittade en liten figur att ge till, som det stod på prydnadssaken, Världens bästa morfar, för tio kronor.
Bland mängder av böcker hittade jag en bok om Majken Johansson som fick följa med hem.
Hemma igen hittade jag i min bokhylla en diktbok av Majken men det var också så långt min kunskap om denna poet sträckte sig.

Majken Johansson var poeten, känd för sin ironi och fränhet, som i andras förvånande ögon blev frälsningssoldat. Och som iklädd uniform vittnade på gator, torg och i massmedia. Det är den korta versionen. I boken möter jag inte bara poeten. Vännen Karin Hartman berättar med värme och kärlek om människan Majken, den glada och sociala. Hon som vittnade frimodigt, som älskade simma, som med lätthet spelade både munspel och gitarr och som när hon reste utomlands lärde sig landets språk för att kunna konversera med de boende. Hon som fick pris och strålande recensioner för sitt diktande, som blev reporter på Stridsropet, som lärde sig 120 bibelverser utantill vilket belönades med ett diplom från ”Navigatörerna” och som behöll sitt barnasinne. Genom hela livet led Majken av svår ångest och alkoholberoende. Morgonångesten var värst. Riktigt fri blev hon aldrig och hon påminner sina läsare i dikterna att lidandet upphör inte med frälsningen. I allt det mörka och stundtals hopplösa fanns tron. Jag kan läsa både mellan raderna och uttryckligen: ”Majken förlorade mycket men aldrig sin tro.”

Från tusen och en sorters oro
blir jag befriad.
Bottenglädjen
räcker för alla bottenlägen.

”ty Herren har hört
min högljudda gråt.” (En som blir läkt av Majken Johansson)

I ett litet rum med en mörkblå heltäckningsmatta, tolv pinnstolar med tygförklädda dynor som står längs väggarna, ett runt fönster med utsikt mot berget och ett blockljus tänt på det lilla bordet sitter jag tillsammans med sju andra personer. Kvinnor vars liv pågått betydligt längre än mitt eget, minst trettio år. Att höra deras berättelser ger perspektiv. Här i andaktsrummet pratar de om det som skaver, det som gör så ont att hjärtat vill brista, det som får kroppen att spritta till och armarna fara upp över huvudet i en Halleluja-gest och allt det där andra som livet rymmer. Som en röd tråd genom samtalen finns tron. Tron som de lever med. Tron som bär.

Att höra andra berätta om sin tro är inte bara inspirerande och spännande det är också i det trons kraft ligger.

I söndagens episteltext har jag tagit mig friheten att anpassa några verser något:
”I tro vittnade Majken genom dikterna, musiken och sitt liv. Behöver jag säga mer? Tiden räcker inte till för att jag skall kunna berätta om Kerstin, Gull-Britt, Ann-Britt, Hillevi, Rakel, Mimmie och Ingrid. Genom sin tro kunde de besegra kungariken, utöva rättfärdighet och få löftena uppfyllda. De kunde täppa till lejonens gap, släcka rasande eld och undkomma svärdets egg. De var svaga men blev starka, fick kraft i striden och jagade främmande härar på flykten.”

(Temat för Nittonde söndagen efter trefaldighet är Trons kraft. Episteltexten är hämtad från Hebr. 11:29-33)

Ljungen lyser upp trädäcket med sin lila färg. Utemöblerna är inställda för vintern och poolen är sedan en längre tid rengjord, uttömd och inlagd i garaget redo för en ny sommarsäsong nästa år. Från att ha varit en gulbrun plätt, som om ett ufo landat, har det där poolen stått efter idogt arbete av min livskamrat, växt upp nytt och friskt gräs. Det är en hel vetenskap med att få en gräsmatta fin, utan mossa, ogräs och annat som stör. Men min man han kan det där. Med risk för att vara partisk har vi den snyggaste och mest välväxta gräsmattan i kvarteret. Jag har fått lära mig att ger man bara grässtråna rätt förutsättningar tränger de undan allt ogräs och all mossa. Kvar blir en tät, barfotavänlig, skön matta av finaste sort.

Vid köksbordet kommer ämnet barnprogram upp. Döttrarna har vuxit ifrån många av programmen de tittade på när de var riktigt små. Vi pratar om vilka vi tyckte om och vilka vi inte var så värst förtjusta i. Det är delade meningar mellan vuxna och barn. Ett program som jag verkligen inte kunde förstå och som det går rysningar i kroppen av men där döttrarna jublar när det kommer på tal är ”Drömmarnas trädgård”. Lustiga figurer och krumelurer i alla storlekar med namn som Upsy Daisy, Igglepiggle, Makka Pakka, Tomblibooerna och Pontipinerna med en handling som inte går att förstå sig på. Där finns inget som tilltalar den vuxne. När jag råkar nämna det utbrister en av döttrarna:
– Men fattar ni inte, man har bara samlat alla barns drömmar. Det är så de ser ut, en härlig blandning av allt.

Själens trädgård tänker jag mig är ett mellanting mellan vår verkliga trädgård, för att vi ska kunna förstå och ta till oss den och drömmarnas trädgård, där mycket lever sitt eget liv och allt går inte riktigt att greppa.

En gräsmatta har den givetvis med strån av tacksamhet. Ogräset finns där i form av självklarheten, som får mig att glömma att allt är en gåva, avundsjukan som hela tiden har jämförelsen som måttstock, brådskan som inte hinner se och bitterheten som binder samman och klänger sig fast ända ut i ansiktets sura min. Jag tror att det är de små stråna av tacksamhet som kan och gör det möjligt att fördriva ogräsets förpestande av tillvaron.
I boken ”Finna bönen som redan finns” skriver Martin Modéus ”Genom att utforska tacksamheten hittar vi lättare gåvornas givare.” Jag behöver sluta fokusera på det jag inte har och det där som alla andra tycks ha.
Under en dag finns det så otroligt mycket att vara tacksam för.
Att börja i det lilla.
Stanna upp, ta ett andetag och inse att varje andetag är en bön av tacksamhet för livet.
Att på kvällen tänka tillbaka på dagen. Summera alla saker och händelser som framkallar tacksamhet och som visar sig är spår av Guds godhet.
Modéus fortsätter att skriva ”Att söka i det lilla är kanske viktigast, för då övar vi blicken för vad Gud hela tiden ger och gör.”
Själens gräsmatta blir mjuk och behaglig. Den inbjuder till mer, strumporna vill man dra av sig och känna att det kittlar så skönt mellan tårna. Tacksamheten inbjuder till lovsång och ett Halleluja!

”Då brister själen ut i lovsångs ljud:
Tack, gode Gud, tack, gode Gud!

Då brister själen ut i lovsångs ljud:
Tack, gode Gud, tack, gode Gud!” (Psalmer och Sånger 11)

(Temat för Tacksägelsedagen är Lovsång. Evangelietexten är hämtad från Luk. 19:37-40)

Hon kommer med andan i halsen, lunchmackan i handen och hämtar upp mig hemma på garageuppfarten. Min väns studier och mitt sjukgymnastikbesök i en stad längre bort sammanfaller, vilket gör att jag kan lifta med henne. Redan på den korta vägen till bilen börjar vi snicksnacka om allt mellan himmel och jord. När jag slår mig ner i passagerarsätet upptäcker jag den lilla glittriga ängeln som hänger på hennes backspegel. En liten kommentar från min sida om hur söt den är får henne att utbrista med glimten i ögat:
– Det är min lilla skyddsängel! Den behöver jag när jag är ute på vägarna!
Och med en rivstart lämnar vi garageuppfarten. Det så klart! Vi behöver alla en skyddsängel på vår resa.

De hette Lena och Kalle, mina två fantasikompisar. Ofta dök de upp efter det att jag finkammat området på barn, i hopp om att någon ville leka, utan resultat. När ingen på gatan var hemma och maskarna i grönsakslandet gömt sig väl för att inte bli dissekerade då fanns Lena och Kalle där. De var två för att när jag inte kunde leka med dem så hade de ju varandra.

Som barn var det lättare att se det där som inte fanns och även att föreställa sig det som fanns men inte syntes. Ni kan bara tänka er hur min brors skyddsängel såg ut! Min bror hade en del myror i brallan. Det hände att min mamma berättade vilda historier för sina väninnor, när jag tjuvlyssnade, om hur min bror klättrat upp på något, sprungit ut mitt i gatan eller gått nära en brant. Gemensamt för alla berättelser var slutet där skyddsängeln kommit till min brors hjälp och räddat honom ur alla faror som kunnat inträffa. I min fantasi var hans skyddsängel ganska lik honom själv. Lika liten, samma busiga blick men med två egenskaper som var onaturliga. Ängeln var otroligt stark och framför allt väldigt, väldigt snabb! Lite som stålmannen, fast med bländande vita vingar.

Det föll sig naturligt att ”se” änglarna framför mig när någon pratade om dem. Eller när jag låg i sängen på kvällen lite lätt lagom mörkrädd. Då var det gott att min egen ängel låg alldeles bredvid mig och höll om mig.

I den gammaltestamentliga texten för den här söndagen får vi följa med Jakob. Han har just lurat sin pappa på arvet och väckt sin broder Esaus vrede. Därför är han på flykt hemifrån. En natt får han se en stege upp till himlen fylld med änglar och en röst från himlen som berättar för Jakob att Gud (rösten) ska vara med, skydda honom och inte överge honom. Tänker att det precis som att Gud tar bort vuxenfiltret för Jakob. Gränsen mellan det osynliga och det synliga. Och plötsligt ser Jakob verkligheten på ett nytt sätt. Han utbrister:
– Herren är på denna plats, och jag visste det inte!

Även en liten glittrig skyddsängel på backspegeln kan påminna den vuxne om att sudda ut gränsen mellan det osynliga och synliga. Och på så sätt göra Gud mer närvarande.
Herren är på denna plats, och jag visste det inte!

(Temat för den Helige Mikaels dag är Änglarna. Den gammaltestamentliga texten är hämtad från 1 Mos. 28:10-17)