Ljungen lyser upp trädäcket med sin lila färg. Utemöblerna är inställda för vintern och poolen är sedan en längre tid rengjord, uttömd och inlagd i garaget redo för en ny sommarsäsong nästa år. Från att ha varit en gulbrun plätt, som om ett ufo landat, har det där poolen stått efter idogt arbete av min livskamrat, växt upp nytt och friskt gräs. Det är en hel vetenskap med att få en gräsmatta fin, utan mossa, ogräs och annat som stör. Men min man han kan det där. Med risk för att vara partisk har vi den snyggaste och mest välväxta gräsmattan i kvarteret. Jag har fått lära mig att ger man bara grässtråna rätt förutsättningar tränger de undan allt ogräs och all mossa. Kvar blir en tät, barfotavänlig, skön matta av finaste sort.

Vid köksbordet kommer ämnet barnprogram upp. Döttrarna har vuxit ifrån många av programmen de tittade på när de var riktigt små. Vi pratar om vilka vi tyckte om och vilka vi inte var så värst förtjusta i. Det är delade meningar mellan vuxna och barn. Ett program som jag verkligen inte kunde förstå och som det går rysningar i kroppen av men där döttrarna jublar när det kommer på tal är ”Drömmarnas trädgård”. Lustiga figurer och krumelurer i alla storlekar med namn som Upsy Daisy, Igglepiggle, Makka Pakka, Tomblibooerna och Pontipinerna med en handling som inte går att förstå sig på. Där finns inget som tilltalar den vuxne. När jag råkar nämna det utbrister en av döttrarna:
– Men fattar ni inte, man har bara samlat alla barns drömmar. Det är så de ser ut, en härlig blandning av allt.

Själens trädgård tänker jag mig är ett mellanting mellan vår verkliga trädgård, för att vi ska kunna förstå och ta till oss den och drömmarnas trädgård, där mycket lever sitt eget liv och allt går inte riktigt att greppa.

En gräsmatta har den givetvis med strån av tacksamhet. Ogräset finns där i form av självklarheten, som får mig att glömma att allt är en gåva, avundsjukan som hela tiden har jämförelsen som måttstock, brådskan som inte hinner se och bitterheten som binder samman och klänger sig fast ända ut i ansiktets sura min. Jag tror att det är de små stråna av tacksamhet som kan och gör det möjligt att fördriva ogräsets förpestande av tillvaron.
I boken ”Finna bönen som redan finns” skriver Martin Modéus ”Genom att utforska tacksamheten hittar vi lättare gåvornas givare.” Jag behöver sluta fokusera på det jag inte har och det där som alla andra tycks ha.
Under en dag finns det så otroligt mycket att vara tacksam för.
Att börja i det lilla.
Stanna upp, ta ett andetag och inse att varje andetag är en bön av tacksamhet för livet.
Att på kvällen tänka tillbaka på dagen. Summera alla saker och händelser som framkallar tacksamhet och som visar sig är spår av Guds godhet.
Modéus fortsätter att skriva ”Att söka i det lilla är kanske viktigast, för då övar vi blicken för vad Gud hela tiden ger och gör.”
Själens gräsmatta blir mjuk och behaglig. Den inbjuder till mer, strumporna vill man dra av sig och känna att det kittlar så skönt mellan tårna. Tacksamheten inbjuder till lovsång och ett Halleluja!

”Då brister själen ut i lovsångs ljud:
Tack, gode Gud, tack, gode Gud!

Då brister själen ut i lovsångs ljud:
Tack, gode Gud, tack, gode Gud!” (Psalmer och Sånger 11)

(Temat för Tacksägelsedagen är Lovsång. Evangelietexten är hämtad från Luk. 19:37-40)