Siktet var i första hand inställt på böckerna när vi i raskt tempo gick in genom dörrarna på Erikshjälpen. Vi hade rensat i garaget, igen, och lämnat in prylar vi inte längre använde. Påfyllning av nya prylar lockade inte nämnvärt men en lov runt bokhyllorna för att se om det fanns något läsbart kunde inte skada. Dottern som var med mig blev lottlös bland böckerna men hittade en liten figur att ge till, som det stod på prydnadssaken, Världens bästa morfar, för tio kronor.
Bland mängder av böcker hittade jag en bok om Majken Johansson som fick följa med hem.
Hemma igen hittade jag i min bokhylla en diktbok av Majken men det var också så långt min kunskap om denna poet sträckte sig.

Majken Johansson var poeten, känd för sin ironi och fränhet, som i andras förvånande ögon blev frälsningssoldat. Och som iklädd uniform vittnade på gator, torg och i massmedia. Det är den korta versionen. I boken möter jag inte bara poeten. Vännen Karin Hartman berättar med värme och kärlek om människan Majken, den glada och sociala. Hon som vittnade frimodigt, som älskade simma, som med lätthet spelade både munspel och gitarr och som när hon reste utomlands lärde sig landets språk för att kunna konversera med de boende. Hon som fick pris och strålande recensioner för sitt diktande, som blev reporter på Stridsropet, som lärde sig 120 bibelverser utantill vilket belönades med ett diplom från ”Navigatörerna” och som behöll sitt barnasinne. Genom hela livet led Majken av svår ångest och alkoholberoende. Morgonångesten var värst. Riktigt fri blev hon aldrig och hon påminner sina läsare i dikterna att lidandet upphör inte med frälsningen. I allt det mörka och stundtals hopplösa fanns tron. Jag kan läsa både mellan raderna och uttryckligen: ”Majken förlorade mycket men aldrig sin tro.”

Från tusen och en sorters oro
blir jag befriad.
Bottenglädjen
räcker för alla bottenlägen.

”ty Herren har hört
min högljudda gråt.” (En som blir läkt av Majken Johansson)

I ett litet rum med en mörkblå heltäckningsmatta, tolv pinnstolar med tygförklädda dynor som står längs väggarna, ett runt fönster med utsikt mot berget och ett blockljus tänt på det lilla bordet sitter jag tillsammans med sju andra personer. Kvinnor vars liv pågått betydligt längre än mitt eget, minst trettio år. Att höra deras berättelser ger perspektiv. Här i andaktsrummet pratar de om det som skaver, det som gör så ont att hjärtat vill brista, det som får kroppen att spritta till och armarna fara upp över huvudet i en Halleluja-gest och allt det där andra som livet rymmer. Som en röd tråd genom samtalen finns tron. Tron som de lever med. Tron som bär.

Att höra andra berätta om sin tro är inte bara inspirerande och spännande det är också i det trons kraft ligger.

I söndagens episteltext har jag tagit mig friheten att anpassa några verser något:
”I tro vittnade Majken genom dikterna, musiken och sitt liv. Behöver jag säga mer? Tiden räcker inte till för att jag skall kunna berätta om Kerstin, Gull-Britt, Ann-Britt, Hillevi, Rakel, Mimmie och Ingrid. Genom sin tro kunde de besegra kungariken, utöva rättfärdighet och få löftena uppfyllda. De kunde täppa till lejonens gap, släcka rasande eld och undkomma svärdets egg. De var svaga men blev starka, fick kraft i striden och jagade främmande härar på flykten.”

(Temat för Nittonde söndagen efter trefaldighet är Trons kraft. Episteltexten är hämtad från Hebr. 11:29-33)