På min skogspromenad härom dagen mötte jag en citronfjäril. Hon undrade om jag ville ta sällskap till sommaren. ”Ja, det är klart”, sa jag. ”Vad trevligt med sällskap! Och dessutom till sommaren!”
Den lilla solgula citronfjärilen fladdrade ivrigt med vingarna och flög i förväg. Jag fick lätta på mina steg för att hänga med. På vår väg ville hon visa mig våren. Vi stannade till och la oss ner i havet av vitsippor. Vi stod länge under de rosa körsbärsträden som just slagit ut och blickade upp genom de blommande grenarna mot den klarblåa himlen. Vid den vita magnolian satte vi oss ner och beundrade dess prakt och skönhet. Ingen av oss ville att det skulle gå för fort fram till sommaren utan att vi hann med att njuta av allt det goda våren erbjöd oss. Blundade vi, kunde vi riktigt känna hur smaken av årets första rabarberpaj riktigt läskade i gommen. Citronfjärilen pockade på min uppmärksamhet och värmen spred sig inombords på mig. Tänk att få gå bredvid någon och dela allt detta. Det är lycka i en liten ask.

De nybakade smörbullarna från konditoriet nere i byn tar jag fram ur min ryggsäck samtidigt som min vän tar upp kaffetermosen i stål från sin. En rutig kökshandduk blir till en duk mellan oss och i två porslinsmuggar med blommigt silvermönster häller jag upp kaffet. Efter en promenad i sakta mak genom skogen har vi nu kommit fram till vasskanten vid en av sjöarna vi rundar. Lägligt står där två träbänkar i förmiddagssolen och väntar på oss. Det var ett tag sedan vi träffades, min vän och jag. Därför finns det gott om samtalsämnen under hela promenaden och även på bänken. Emellanåt blir det ändå tyst. Då flyger två tankar genom mitt huvud. Den första tanken är att det här är lyx, att bara få vara med min vän en stund. Jag tar ett djupt andetag och njuter av att sitta bredvid. Tiden vi har tillsammans är några timmar, den här gången. Min andra tanke är därför att jag bör prioritera de viktigare samtalsämnena och skippa struntpratet.

Under förmiddagen konstaterar vi att vår vänskap firar tjugosex år. Tjugosex år av vänskapligt sällskap genom varandras flyttar, jobb, ensamhet, kärlekar, sjukdom och familjer. Ska jag vara ärlig såg jag inte vänskapen komma, då för flera år sedan. Jag var inte förberedd. Och jag var heller inte ute och letade efter en fin vän. Vi träffades när vi båda gick på folkhögskola. Det var inte en självklarhet att vi skulle stöta på varandra. Hon gick i en annan klass och bodde dessutom på skolan. Medan jag, bodde i min lilla etta med sovalkov nere i stan och gick bara en halvårskurs. Båda våra klasser gjorde en studieresa till Israel tillsammans och där presenterade vi oss för varandra. Hemma igen och efter avslutade studier började vi umgås mer och mer. Detta var mycket tack vare henne, skulle jag vilja påstå. Hennes roliga idéer och upptåg tog oss till allehanda musikalbesök, konserter och utflykter. Vänskapen växte fram och blev något bestående.

Det här överraskningsmomentet, inser jag, gäller inte bara henne. När jag ser på mina vänner i mitt liv och hur vi träffat varandra har det ofta varit oväntat och överraskande. Lite som att stöta på en citronfjäril på väg till sommaren. Finns det då något ljuvligare än att få höra frågan: ”Ska vi ta sällskap?”