”Vit fetknopp!”, utbrister jag högt, som om jag vunnit högsta vinsten på en trisslott. Kvällsmaten, bestående av pizza från golfrestaurangen i närheten är uppäten. Vi har plockat ihop picknick-tallrikarna och besticken. På holmen vid havet växer stora kluster av vit fetknopp vilt. Våra döttrar suckar ljudligt och frågar entusiastiskt, med en tonårings mått mätt: ”Var kommer detta intresse för blommor ifrån? Sån har du aldrig varit.” ”Vet inte”, svarar jag, ”kanske har det med åldern att göra eller att jag tröttnat på att endast veta namnet på blåklockor och rödklöver som gjort att jag har laddat ner en app på telefonen. Jätteenkelt, jag tar en bild med telefonen på en blomma jag ser och vill veta namnet på, väntar några sekunder och vips har jag ett svar. Där står det ofta: med xx % sannolikhet är det här en, åsså namnet på blomman. Sen kan jag läsa mer om blomman, dess växtmiljö och giftighet.” Här nånstans förlorar jag döttrarnas uppmärksamhet men jag ger mig inte. ”Halsbandsflugsnappare!” briljerar jag stolt ”det såg jag en från uteplatsen vid sommarhuset häromdagen. Förvisso en fågel men ändå.” Ännu en ljudlig suck hörs från döttrarna när de traskar i riktning mot havet. Kvar sitter jag och funderar på det där med namnen som fascinerar och överraskar mig. Halsbandsflugsnappare var så självklart att fågeln kunde heta, när jag googlade fram namnet, med sitt vita halsband runt halsen på sin svarta kropp. När jag tog en bild på den lilla späda vita blomman, knappt en halvcentimeter stor i diameter med små rosaaktiga blad, hade jag aldrig trott att ett så svulstigt och storartat namn som ”Vit fetknopp” skulle dyka upp.

För några veckor sedan inträffade det där vi inte ville eller var beredda på i vår familj. Så är det ofta med illavarslande sjukdom, den knackar inte på, visar inte någon som helst hänsyn eller vilja att vara någon annan till lags. Nä, den tar för sig och ställer till med oreda. Den där berömda mattan som drar undan benen på en och som lämnar en liggande med flämtande andetag, rödgråtna ögon och gör att oron växer som en stor klump i magen fick jag med besked känna av. Några sms och telefonsamtal med gråten i halsen gjorde skillnad och ändrade på den saken. Efter bara några timmar fanns fysiskt stöd av vår större familj på plats i vår trädgård. Små uppmuntrande sms fyllda med stor omsorg dyker dagligen upp, fortfarande. Nybakade bullar fanns på trappan redan första kvällen, sedan har påsarna blivit fler. Matlådor med spännande rätter vi aldrig prövat på har dykt upp i allehanda frysväskor och kassar. Gräset har blivit klippt och vi har fått hjälp med skjuts. En vacker hortensia med en hälsning om tillfrisknande plingade på dörren. Detsamma gjorde en, i dessa tider förbjuden men nödvändig, kram. För att inte tala om alla böner som bär, en liten stund i taget. Små ord och handlingar som gör skillnad.

Den lilla spröda vita fetknoppen växer inte ensam den lever i grupp. Och den blir storartad där den bereder ut sig. Namnet kommer till sin rätt. Precis som ett litet sms, ett ljus tänt i en ljusbärare eller en kram, som egentligen inte kräver något direkt storartat av avsändaren, men tillsammans växer, blir maffigt större och får bärkraft.