Fogligt och i andäktig tystnad sitter vi på lagom avstånd i väntrummet. En viss spänning ligger i luften. Semesterfirande fyrtioåringar. Någon har kommit direkt från badplatsen, avslöjad av sandalerna och bikinitoppen som sticker upp i halsen. De flesta bär shorts eller kjol. Det ligger något högtidligt över stunden. Det handlar mycket om solidaritet och om samhällets biljett till frihet. Det är dags för min andra spruta av vaccineringen. Väntan har varit lång men längtan efter att samhället ska kunna bli friare har varit större. Kanske har den långa tiden i vissa fall inte varit helt av ondo tänker jag där jag sitter. Några av oss har använt tiden till att fundera på vad vi vill behålla av vad det goda livet ger och vad vi inte vill återuppta av det där som inte är någon nytta med.

Det hade varit en gråtig vecka. All trötthet, oro och förtvivlan var tvunget att ge sig ut ur kroppen med tårarnas hjälp. Men det var något som saknades mig. Uppmuntrande ord och välsända tankar i all ära men jag behövde en KRAM! Och en kram av mamma och pappa. Det gjorde nästa fysiskt ont i kroppen av saknaden efter deras trygga, kärleksfulla och kraftfyllda omfamning.
Tårarna kom som en naturlig följd på att spänningen släppte för en stund och den värsta oron gav vika över den kaosartade tillvaron vi levde i. Det var också då efter förbrukningen av den horribelt stora mängden hushållspapper jag insåg mitt behov av en kram. Jag skrek ut min frustration över pandemin som hindrade mig att få tillgång till det då, för mig, allra nödvändigaste. En spruta var avklarad hos mig fem veckor tidigare och föräldrarna var sedan en längre tid fullvaccinerade. Otåligt insåg jag att jag inte skulle kunna vänta mer. Under det dagliga samtalet med mamma ställde jag lite försiktigt frågan, insvept i pratet om hur tårarna runnit ner för kinderna under veckan: ”Skulle det ens kunna vara möjligt att när vi träffas imorgon rucka något på rekommendationerna och att jag kan få en kram?”

När jag körde in på garageuppfarten nästkommande dag såg jag hur min pappa stod på verandan. Så fort jag öppnat bildörren åkte hans stora händer upp i brösthöjd. Med vida, utsträckta armar log han emot mig. I rask takt gick jag honom till mötes. Ljuden runtomkring tystnade. Tiden stod stilla när jag drunknade i hans starka omfamning. Han doftade ‘pappa’. När jag släppte hans famn tittade jag in i huset, ovanför halvtrappan stod mamma redo med sitt stora leende, omsorg i blicken och utsträckta armar. Efter kramarna sa jag halvt på skämt, att jag likaväl kunde åka hem, de sju milen, igen. Mission completed.

En helighet dröjde sig kvar i luften.

Under tiden jag får ett stick i min vänsterarm tänker jag på mina kramar jag fått av personer utanför familjen och räknar dem till elva stycken nu, av fem olika personer, efter det att pandemin startade för ett och ett halvt år sedan. Kramarna är värdefulla för mig som om de vore dyrbara pärlor. Jag kan känna kraften, beröringen och dofterna i dem där jag sitter. Så här vill jag att alla mina fortsatta kramar ska vara. Inte något slentrianmässigt som sker av konstlad artighet eller flyktigt tvång, det en i min närhet kallar kyrkkramar. Nä, jag vill ha dem varma, fyllda med närvaro och omsorg. För att visa på att de är viktiga vill jag dessutom fortsätta räkna alla kramar jag får.
På väg ut från rummet ropar sköterskan på mig. ”Glöm inte ditt vaccinationskort!” men i mina öron hör jag bara: ”Glöm inte din biljett till de varma kramarnas rike.”