Om du skulle fråga mig, nu efter några månader, skulle jag gissa på att Michelangelos favoritfärg var grå. På julafton förra året fick jag ett stort paket eller snarare ett projekt, som då tycktes vara omöjligt för mig. Läpparna log när jag öppnade paketet men inombords tänkte jag att det här blir något att lägga på hyllan, oanvänt.

Några dagar efter jul kom ett par vänner förbi hemma. Vi pratade om helgen och jag visste att den ena av dem är en pusselälskare av rang, precis som jag. Därför gick jag och hämtade mitt 6000-bitars pussel jag fått i julklapp med motivet Sixtinska kapellet. Vi tittade på takmålningen, skrattade tillsammans och konstaterade att nyanserna av grått var otaliga. Jag dryftade min oro över avsaknaden av det som krävs vad gäller uthållighet och tålamod för att kunna lägga pusslet. Samtidigt avslöjade jag att jag nyfiket gått runt med ett måttband i huset och mätt på alla våra bord och konstaterat att inget bord höll måttet. Golvet var inte att tänka på. Saken var alltså avgjord, hyllvärmare fick pusslet bli. Min vän kunde inte riktigt acceptera att pusslet skulle förbli oöppnat. Han började spåna på vad han hade i sina förråd hemma. Efter några dagar plingade det på dörren. Där stod han nu igen med en stor masonitskiva, 1.5 x 2 m, som han sågat till. Några stabila tjocka böcker staplade i lagom höjd fick ge stöd åt skivan.

Nu fanns det inget yttre hinder för att inte börja pussla. Påhejad av familjen och pusselfantaster tillika vänner öppnade jag lådan. Det visade sig att pusslet var fördelat i två påsar, 3000 bitar i varje. När första påsens alla bitar var utlagda och ramen var på plats, framkom exakt halva pusslet. Vilket blev en räddning. Ramen och de få röda bitarna gick relativt snabbt att pussla. Sen smög det sig in en uppgivenhet. Alla dessa gråa bitar som var helt omöjliga att se vad de föreställde. Efter några veckor var jag redo att plocka ner allt igen och erkänna mig besegrad. Men då kom vår äldsta dotter som en energiinjektion och med hoppfulla tilltal. För henne fanns inget som hette ‘att ge upp’. Hon stannade vid pusslet och hjälpte till. Solen dröjde sig kvar och eftermiddagarna blev längre. Vikten av ljus kan inte understrykas tillräckligt när man pusslar.

Med ett leende på läpparna och med stolthet inombords la jag förra måndagen den sista pusselbiten.

Det är märkligt när jag nu tittar på målningen. Alla otydliga pusselbitar har blivit en helhet med klara och tydliga kontraster. Guds hand framträder när han sträcker sig mot människan. De gråa nyanserna ser inte alls svåra ut och jag förundras över att jag tyckte att pusslet var så omöjligt att jag höll på att ge upp.

Där jag står framför pusslet kommer jag att tänka på ett ordspråk: ”Livet lever man framlänges men förstår baklänges”. Att få ihop livspusslet är inte det enklaste. Det kan kännas som ett berg att bestiga. Den enklaste utvägen tror man ibland är att ge upp eller fly från allt. I kampen mot allt det som gör ont eller är besvärligt kan livet te sig som en grå sörja, alldeles konturlöst och ensamt. När tiden gått ett tag och man blickar bakåt kan man istället skönja de glada tillropen och den ovärderliga hjälpen från både väntat och oväntat håll. Vikten av ljus, i form av ett inneboende hopp, under de svåra stunderna kan inte nog understrykas. När allt det jobbiga klingat av då framträder tydligt Guds hand och Hans omsorg.