Fönstret är prickigt av regndroppar. Ett knastrande läte hörs när regnet nuddar glaset. I min säng ligger jag och tittar ut. Jag samlar på ögonblick från veckan som gått, de där stunderna då livet rört vid mig. De där stunderna då Guds otyglade närvaro har gett sig till känna. Då när livet har gett ett varmt avtryck i hjärtat och något har glimmat till. Alla känslor får plats i den rörelsen, den rymmer inte bara glädje och eufori. Jag kan inte själv frambringa eller skapa de där stunderna. Förutsättningarna kan jag hjälpa till med, men inte ögonblicket i sig.

Vi sitter i ett uterum, inglasat av halvmåneformade spröjsade fönster, min livskamrat och jag. På slingriga grusvägar har vi letat oss fram, och upp mot något som tidigare varit en ladugård. Här finns nu ett fik och en liten inredningsbutik som har öppet på helgerna. På menyn står förutom de utsökta hemlagade kakorna, belgiska våfflor med både söta och lite mer matiga alternativ. Jag väljer en med getost, päron, valnötter och ringlad honung över. Till efterrätt delar vi på en citronkaka med vaniljgrädde. Miljön, sällskapet och den första tuggan av våfflan blir till en explosion av välbehag.

Hemma ute på altanen njuter jag av eftermiddagsteet, telefonen ringer. Han, vars vinter och vår varit tung och smärtsam, ringer bara för att tala om att han har det bra. Vänner har tagit med honom ut på en liten utflykt. Det är bara det han vill säga, sen lägger han på. Jag känner hur mina mungipor vänder uppåt.

I vårt vanligtvis väldigt tysta hem hör jag från köket hur dotterns kompisar stämmer in i den gamla popklassikern jag själv lyssnade till när jag var i deras ålder. Det är fin stämsång och imponerade att de kan hela texten. Några skratt och fniss i sångens paus smittar av sig till sängkammaren.

Efter en liten promenad, med betoning på liten, med väninnan hamnar vi på bänken vid garaget. Kvällssolen värmer våra ansikten. Samtalet och umgänget tar inte slut bara för att promenaden tog slut, utan den fortsätter en bra stund till. Något fladdrar till inom mig av välbefinnande.

Det är sen eftermiddag och ett okänt nummer ringer. En mamma vars omtanke om sin lilla kille har gjort att hon har letat reda på mitt nummer. Det blir ett långt samtal om diagnoser, smärtan och orkeslösheten. Frågan är, om det finns något litet halmstrå att ta tag i för att göra situationen lite mer dräglig. En klump lägger sig i magen när jag hör om deras kamp. Mammans omsorg dröjer sig kvar länge efter det att vi sagt ”Hej då”.

Det surrar till av ett sms. Vår dotter har gjort ett mål på fotbollsmatchen. Efter en motig match och en tung förlust förra helgen är det som balsam att läsa om framgången.

Där! Just där, i de flyktiga ögonblicken. Visst kunde du också ana Hans närvaro?

Definitionen av ett möte med Gud, tror jag, är när livet rör vid mig.

Inget ögonblick är för litet utan det är där i de korta stunderna en strimma av helighet glimmar till. Det ena mötet är inte det andra likt. Det är så Gud jobbar. Han skapar ständigt nytt.

Tänker på de miljardtals snöflingor som faller på vintern, där ingen är den andra lik. Skulle han då inte i mötet med oss överträffa alla våra förväntningar och överraska oss med att möta oss på nya sätt som vi inte kan förutse. Min summering av veckan överraskar mig. När jag väl har börjat, upptäcker jag fler och fler möten med Gud som gjort djupa avtryck i mitt hjärta.