Med biljetter för halva priset från den lokala ICA-handlaren var vi på väg i bilen några mil bort. Farmor, äldsta dottern och jag skulle gå på cirkus. Det var första gången för vår dotter och hon visste inte riktigt vad hon kunde vänta sig. Förväntan var därför större i framsätet hos både mig och farmor, mer på hur dottern skulle ta emot cirkusupplevelsen än själva cirkusen i sig. Framme på plats gick vi runt bland cirkusvagnarna. Farmor köpte ivrigt både en strut popcorn och en liten snurra som gick på batteri till dottern. När snurran var på lyste den i alla regnbågens färger. Ögonen på dottern var stora och tindrade ikapp med snurran. Vi hittade våra platser långt upp på läktaren med träplankor till bänkar. En blåsorkester satte igång att spela, starkt och mycket. In kom hela cirkusensemblen med cirkusdirektören i täten. Frenetiskt letade jag i min handväska efter en näsduk eller nånting att stoppa i öronen för att hejda lite av den starka ljudvolymen. Akrobater och clowner avlöste varandra i manegen. Applåder och trumpeter. Aldrig tyst. Aldrig lugnt. Hela tiden något som hände. Jag kom på mig själv att jag satt och väntade på cirkusdirektörens ord: ”Får jag be om: STÖRSTA. MÖJLIGA. TYSSSSSSSSTNAD.” För då, viste jag att vi kunde vänta oss något exceptionellt. Något utöver det vanliga. Något som krävde koncentration från alla sinnena. Då skulle det gå ett sus av förväntan genom publiken. Något skulle hända som vi inte sett maken till. Och kanske skulle jag för en stund kunna plocka ur näsdukarna ur öronen.

Hemma i min fåtölj sitter jag och minns tillbaka på upplevelsen av cirkusen med dottern och farmor. Just idag råder det kaos. Från flera olika håll har det dykt upp saker som behöver ordnas med, redas ut eller bara smältas. Det känns som att hela livet är en enda stor cirkus. Bullrigt och högljutt, där den ena saken avlöser den andra i rasande tempo. Bara för mycket av allt. Ett vida brett spektrum av alla känslor, huller om buller, i en enda röra. Min axlar åker upp mot öronen och blir stela. En knut i magen ger sig till känna. Tårarna rinner ner för kinderna. Var ska jag börja i all oreda? Hur ser prioriteringen ut? Vad kan jag själv påverka och göra? Och i vilka fall behöver jag bara finnas där som stöd? Hur kan jag reda ut vad som är vad i trasslet av mina känslor? Så är det som att jag hör, där jag sitter i fåtöljen, cirkusdirektörens röst inom mig: ”Får jag be om: STÖRSTA. MÖJLIGA. TYSSSSSSSSTNAD.”

Precis som med den riktiga cirkusen borde jag när jag tystnar förvänta mig något exceptionellt. Men det är svårare. För tystnaden är ju på pappret ingenting. Endast ett vakuum. Efter en stund i min fåtölj, alldeles tyst, hör jag sinnesrobönen inom mig: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” Sakta går det upp för mig att i tystnaden kan jag faktiskt förvänta mig stordåd. En tillit börjar slå rot inom mig att mina frågor kommer så småningom att få svar. Bara jag inte skyndar iväg utan ger tystnaden det utrymme den behöver.