Lite irritation finns det fortfarande i mig när jag ser de stora fåglarna och hör deras skränande läte. Gråtrutarna. Minnet av dessa fåglar som alltid dyker upp av deras blotta åsyn. Vi hade lämnat en väl tillsluten påse med skink- och ostmuffins i brassestolen, för att tina i den varma sommarsolen, då vi promenerade längs strandremsan någon kilometer bort. Tillbaka på platsen där vi ställt våra strandsaker såg vi hur det runt handdukarna, brassestolarna och badkassarna låg välbekanta smulor och en sönderriven plastpåse. När vi blickade upp såg vi två trutar, av storleken större, som förnöjsamt spatserade i solen en bit bort och gav ifrån sig ett skrockande läte. Vår goda lunch var uppäten och den ljuvliga stunden på stranden ersatt av en gnagande upprördhet.

Nu när jag sitter och blickar ut över stranden, havet och horisonten har alla badgäster sedan länge lämnat. Kvar på stranden står ett par utnötta flip flop någon glömt. En sträng av illadoftande tång ligger längs havskanten och det finns högar av snäckor längs med stranden. Vågornas återkommande kluckande har en lugnande effekt på mig. Jag andas in ett djupt andetag och känner hur lungorna fylls av en frisk och klar sensommarluft. Från den klarblå himlen hör jag ett skriande läte. En pil av flyttfåglar, som även de lämnar platsen, är på väg söderut. Kvar står gråtrutarna. En som kämpar med en liten krabba i munnen och en annan som frenetiskt letar bland tången efter föda. Nu finns inga godsaker från badgästerna att leta bland. Nu är det bara vad naturen själv har att erbjuda som de får mätta sig med. I stillheten och tystnaden skär trutarnas skränande läte ibland igenom. Men idag tänker jag på något annat än bara irriterande fåglar som äter upp våra muffins när jag ser på dem. Ordet trofasthet formar sin betydelse. Trutarna finns kvar när andra lämnat. Badgäster och flyttfåglar suger ut det godaste av platsen. Då när ljuset och värmen är som bäst. Sen när mörkret och kylan kommer lämnar de för bättre platser. Trofast kvar finns gråtrutarna, strandens vaktmästare.

Det är dags att släppa förtreten mot trutarna och istället ta lärdom av det de vill säga mig, i det som de är. Vad gör väl en muffins, när de står kvar och inte ger sig. Det hade varit tomt och ensamt på stranden utan dem. Just idag får jag sällskap. Trutarna speglar Skaparen. Guds outgrundliga trofasthet som aldrig lämnar när det blir mörkt och kallt. Även när Han i det mörkaste mörker kan kännas långt borta kan vi ändå ana Honom genom skapelsen och människor runt omkring oss. Han står kvar och lämnar oss aldrig.