Klarvaken känner jag hur mitt hjärta slår hårt och droppar av svett pärlar sig i pannan. Det är kolsvart i sovrummet och jag famlar efter klockan. Bara tio över tre. Drömmen som väckt mig ger sig till känna. I drömmen har jag inte gjort det jag ålagt mig att göra och det visade sig bli en katastrof i helt orimligt stora mått. Nu ligger jag och tittar in i det becksvarta mörkret och kan inte somna om. Tankarna inte bara gnager, de lever rövare och nånstans är jag medveten om att i dagsljus skulle de aldrig få ta så mycket plats. Men det hjälper inte. Morgonen gryr utan någon som helst mer sömn. Med trötta steg går jag upp och tittar på min lista, det är enkla saker som att kopiera några papper och beställa en soppa. Hur det kunde få så stora proportioner, bara för några timmar sedan i mörkret, är mig en gåta. Jag beslutar mig ändå att ta tag i detta redan på förmiddagen. Kanske kan jag förhindra ytterligare en meningslös mardröm.
På väg till kopieringsapparaten stöter jag på en människa jag kan beklaga min uteblivna sömn inför. Han berättar då om något han läst om varför det lätt bli så där att små problem, mellan två och fem på natten, får ohyggligt stort utrymme. Längst fram i hjärnan sitter frontal cortex, den hjälper oss att se förnuftigt på saker och ting. Det är den som styr planering och håller nere impulskontrollen. Amygdalan som sitter i hjärnans bakre del är hela tiden på helspänn för att varna oss om faror och får oss att känna rädsla. På dagen samverkar dessa båda till det bästa men på natten ”sover” frontal cortex och därför får amygdalan fritt spelutrymme. Vilket gör att vi får svårare att bearbeta drömmar, vi ser inte realistiskt på saker och vi blir mer stressade. Intressant, och det är skönt med en förklaring på varför orimligheten i att ett uteblivet kopierat papper skulle kunna bli en katastrof.

Några dagar senare befinner jag mig i klostret vid Ombergs fot, dit jag regelbundet återvänder. Där finns en rytm, en vila och en rofylld känsla som brukar uppfylla hela mig. Men den här gången skriker min smärta och vill inte lämna mig i fred. Frustrationen växer över att mina förväntningar inte motsvarar verkligheten. Missmodet gror. Rastlösheten kryper i kroppen. Jag längtar hem på ett helt nytt sätt, nästan krampaktigt. Får ingen inre ro.
På söndagsmorgonen strax efter sex, lämnar jag mitt rum och smyger genom korridorerna mot klosterkyrkan. En nunna som öppnat dörrar och fixat i gästhuset inför dagen drar med mig ut på trappan för att visa mig något helt bedårande. Solen håller på att gå upp över slätterna och sjön Tåkern. Ett konstverk visas upp med hela spektra av färger på himlen. Andäktigt står vi i tystnaden och blickar ut. Erfar Guds magiska skapelse denna morgon. Hoppet en soluppgång bär på blir påtaglig för mig. Där i gryningen släpper mörkret sitt grepp, det annalkande ljuset ger nytt liv. Den krampaktiga hemlängtan är bortblåst. Ron lägger sig som bomull kring hjärtat. Smärtan i kroppen är kvar men jag fylls av en tillförsikt och en närvaro. Vi lämnar trappan och beger oss in till klosterkyrkan. Snart hör jag systrarna sjunga Sakarias lovsång: ”Han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga.” (Luk. 1:78-79)
I livets mörker får vissa saker alldeles för stora proportioner. Hopplösheten går bärsärkagång. Ljuset hjälper mig att hitta friden. Detta, går inte att förklara med frontal cortex och amygdalan. Bara att tro på. Jag slås av hur jag lever i gränslandet mellan mörker och ljus, i gryningen. Där jag var dag får välja att tro på ljuset och ett hopp. En soluppgångstro.