Lite försenad och med andan i halsen sladdar jag in på den stora grusparkeringen. Det hade inte gjort något om jag hade varit där tre minuter tidigare.  En snabb titt åt höger och sen vänster, raska kliv över vägen till garageuppfarten. Redo att ta för första steget på trätrappan, som leder upp till gången och vidare fram till huset där min vän bor. Inbromsningen är total. Trappan är feldimensionerad! Eller, kanske inte fel men den har inte det standardmått som jag har hört att en trappa bör ha för en så behaglig gång som möjligt. Trappstegen är låga och korta. Jag testar att ta två steg i taget.  Men hejdar mig i luften när jag känner hur oskönt klivet kommer att bli. Istället tar jag ett litet trippande i taget, sakta. Redo att öka tempot när jag kommer upp. På en bädd av singel ligger stora, flata stenplattor i rad. Jag börjar gå. Inser direkt att plattorna lever i samma tempo som trappstegen. Det är ingen idé att försöka öka farten. Jag lyfter blicken och ser mig omkring. Nedanför mig växer ett stort land med potatis och grönsaker. Ett tunnelformat växthus är på väg att ta form. Det doftar sensommar. På sidan om trappan upp till huset står trädgårdsstolar och ett litet bord, trappan är fylld av växter, tänkvärda stenar, änglar och prylar som ger en hemtrevlig och välkomnande atmosfär. Jag tar ett djupt andetag och plingar på dörren. Vännen kommer med öppna armar och hälsar mig välkommen.

Det har blivit några gånger nu, och varje gång oavsett stressnivå, är inbromsningen lika total när jag anländer till trappan. Irritationen över de feldimensionerade trappstegen är numera bortblåst. Istället försöker jag varje gång att ta till vara på stunden som blir i trädgården, där allt går lite långsammare. Jag hinner reflektera över att jag i andra sammanhang skulle behöva några feldimensionerade trappsteg. Då, när stora orosmoln gör att jag glömmer bort att vara tacksam för de små sakerna i livet. Då, när tungan är alldeles för snabb och ivrig till att fälla en dräpande kommentar. Då, när jag rusar in i nästa sak utan att helt tankemässigt vara klar med det jag håller på med. Då, när ett möte med en annan människa inte sker med full närvaro. Då, behöver jag de långsamma stegen som manar mig till uppmärksamhet, eftertänksamhet och förundran.