I vardagsrummet är varje liten pryl, varenda tavla och alla möbler noga genomtänkta och utsökt inhandlade. Dessutom är allt begagnat om man ska tro värdinnan. En smakfull soffa inbjuder till umgänge. En tavla lockar till bus, en annan andas frid. Ljusstakar står i alla dess former och höjder på hyllor och på små kurviga bord. I mitten av rummet hänger ett skirt draperi som en rumsavdelare och ytterst på gardinstången hänger en så kallad antik fågelbur i mässing. Inte i, men på utsidan av buren sitter två konstgjorda fåglar. Det är de här fåglarnas position jag tänker på när jag sitter, med viss svårighet, i min fåtölj.

Smärtan som bor, helt oinbjuden, i min kropp har under den senaste tiden bara blivit värre. Den har tagit sig rätten att invadera andra områden där den tidigare inte har huserat. Dessutom har den, likt ett litet skrikande barn som vill ha uppmärksamhet, höjt tonen och på ett hackspettlikanande maner troget och ihärdigt gett sig till känna. Det har varit svårt att tänka på något annat än bara hur ont kroppen gör. Lika krångligt har det varit att hitta någon position av kroppen som andas lite smärtlindring. Dagarna som gått har jag fått dela upp till stunder. En stund i taget har sakta passerat. Och jag har inte velat sluta hoppas på att nästa stund ska bli lite bättre.

Mitt mående går upp och ner. Det finns bättre dagar och betydligt sämre. Men på sikt ser jag en klar försämring. De bra dagarna når inte upp till samma nivå som de gjorde tidigare och en dålig dag sjunker allt längre och längre ner i mörkret. Därför blir hoppet så otroligt viktigt för mig. Jag tror att det är med hopp som det är med ljus. Ett ljus i ett rum, där solen lyser upp varenda liten vrå och dammtuss märks det inte så väl. Däremot i ett mörkt rum gör ljuset all skillnad. I en förtvivlad och tröstlös situation kan en skärva av hopp förändra allt. Då när livet får fler och fler begränsningar kommer frågorna jag behöver få svar på. Vad är hopp? Och hur känns hopp?

Hopp, upptäcker jag, kan ge sig till känna på så många olika sätt. En näsduk räckt mig till tårarna som rinner ner för min kind som en handling av omsorg. Ett sms med en enkel fråga som egentligen uttrycker att avsändaren finns där troget och går med mig genom det svåra. Ett leende och en blombukett på trappan som visar att givaren bär på hoppet åt mig en stund. Videkissar i blombuketten som med sin närvaro påminner om att våren är på väg och ljusare tider nalkas. De där sakerna gör hoppet mer påtagligt och kännbart. Dock är de yttre saker jag inte kan ta för en självklarhet och inget jag kan begära eller räkna med. Bara vara otroligt tacksam för. De här sakerna ger kropp och blod åt bibelorden jag läser från Psaltaren. Jag tar sällskap med kung David, författaren till de flesta psalmerna. För sällskapet lär mig något om tilliten till en hoppets Gud. En Gud som inte överger, går troget vid min sida och vill få mig att tro på en ljusare framtid. Tilliten och hoppet krokar arm med varandra.

Det är allt det här, fåglarna utanför buren väcker inom mig. De sitter inte inlåsta, som jag kan uppleva att jag gör med min smärta. På rätt sida gallret symboliserar de hopp. Och varje liten smula av hopp jag känner i vardagen tar mig utanför buren likt fåglarna. I tillit vågar jag lämna mig i Guds betryggande händer.

”Lägg ditt liv i Herrens hand. Lita på honom, han kommer att handla.” Ps.37:5