För några veckor sedan blev jag förpassad till vårt sovrum. Jag hade inte längre bara svårt med att stå upp och gå utan nu skrek kroppen ohejdat av smärta även när jag satt ner. Tidigare har jag tyckt att mitt liv har varit begränsat men det här är en helt ny nivå av begränsningar. Missmodet och meningslösheten går stundtals att ta på. Jag vågar inte alltid möta mig själv i detta utan dövar tankarna med seriefrossa på plattan och kluriga spel på telefonen för att tiden ska gå och för att jag inte ska behöva tänka på varken oron för framtiden eller hur jag egentligen mår på insidan.
Några små, små tillfälliga blänk kan jag ändå skönja i mörkret. Helt ensam är jag inte där jag ligger, för utanför fönstret, under taket har en gråsparv byggt bo. De små babygråsparvarnas pip påminner både mig och deras föräldrar om deras hunger och behov av uppmärksamhet. Enträget piper de. De ger inte upp.

Efter några veckor i horisontalläge fattar jag modet och tar en paus från spännande deckare och förutsägbara romantiska kostymdraman. Hur bra de än är släpper jag taget om skärmarna i sängen för en stund. Precis som småfåglarnas enträgna pipande vill jag inte tro att det här är allt. Då vore ju livet helt bedrövligt. Nä, enträget fortsätter jag hoppas på att jag bara ser en del av livet och att det finns mer att upptäcka.

Min blick fastnar på en liten fyrkantig duk som ligger på skrivbordet. Den är från tiden då döttrarna gick på förskolan. Säkert ett av de första alstren av broderier. Det är trådar i alla regnbågens färger som är sydda med några upp och ner stygn, runt om i fyrkanter, i minskande storlek. På baksidan är alla trådarna fästa i varandra. Baksidan är knagglig och stökig, precis som jag. Alla de där knutarna skulle kunna vara min smärta, mina begränsningar, min sorg och min ensamhet. Det är inte speciellt vackert. Just nu. Men jag hoppas enträget, med min lite naiva och tröstefulla tro, att det jag nu ser bara är baksidan av livet. Att jag någon gång ska jag få se livets skönhet och fulla mening i ett större sammanhang. Att Han som håller i nålen och väljer trådarnas färg faktiskt skapar med precision och fantasifullhet, där de många knutarna på baksidan ger ett bedårande vackert broderi.