Det här är vårtalet som blev skrivet men inte kommer att bli framfört, då livet inte alltid blir som man tänkt sig. Däremot blir det nu publicerat och läsbart för den som vill.

Mitt beroende började i vintras. Om jag ska skylla på nån så får det bli min man, som är helt ovetande om detta. Han ville ju bara muntra upp mig en dag då han visade mig ett klipp från Talang i England. Ett helt hysteriskt roligt klipp och jag skrattade så att jag grät. Programmet Talang går ut på att hitta just den bästa talangen. De tävlar i trolleri, sång, dans, djurshower, spex, minne, ja allt som kan tänkas vara just en talang. Fyra, till synes, stränga jurymedlemmar bedömer sedan om de går vidare till semifinal eller inte. Det jag återkommande tittar på och letar efter bland urvalet på Youtube är inte de som framkallar mest skratt utan helt alldagliga personer, som helt ensamma står på en kal scen, öppnar munnen och sjunger de mest bedårande tonerna. Jag sitter då fastklistrad framför skärmen med gåshud på armarna. När de sedan visar juryn i bild och jag får se hur deras trumpna miner spricker ut i ett stort leende, kommer en tår. Och när en ny kameravinkel visar publiken på tusentals personer som står upp, då rinner tårarna från mina kinder.

När sången tar slut står en nervös talang på scenen och inväntar på juryns domslut. Det blir lovord och ett inte helt otippat ja, ja, du har gått vidare. Alla fyra i juryn är eniga. Men, så plötsligt händer det, en av jurydeltagarna trycker på guldknappen, the golden buzzer, vilket betyder att deltagaren är nåt helt exceptionellt bra och tar sig förbi semifinalen direkt till final. Från taket på scenen exploderar det av guldkonfetti. Deltagaren är chockad och helt förundrad över vad som händer. Publikens jubel, juryns stående ovationer och detta guldregn av bekräftelse på att hen sjunger bra.

Den här explosionen av förundran tycker jag mig uppleva varje år vid den här tiden. På nåt sätt, precis som med vissheten om vad juryns utslag kommer att bli, vet man, trots att våren tvekar ibland, att den är på väg och att den i vilket ögonblick som helst kommer öppna alla kanaler den har. Varje träd, varje buske, varje blomma vecklar ut sina blad och kronblad. Allt glänser i all sin prakt likt ett guldregn. Varje vår blir jag lika förundrad över att vår Skapare överöser oss med denna otroliga rikedom. Allt skapar Han nytt igen, för dig och mig. För i Hans ögon är vi, var och en, en talang som bör firas. Vi har genomlevt vinterns alla mödor, kyla och mörker.

Kanske gör ni som jag och sparar på vårtecken. I vintras började mitt sparande redan i slutet av januari då jag såg den första snödroppen i landet utanför vardagsrumsfönstret. Sen börjar en väntan efter fler tecken. Krokusen dröjde något. Efter det kom blåsipporna och påskliljorna. Körsbärsträden och min favorit, magnolian.

När jag var barn hade jag inte riktigt koll på när jag kunde förvänta mig att se en viss sorts blomma ute i naturen. Däremot hade jag ett år stenkoll på när mina nya, skinande pastellgula sneakers med sina tre typiska vita adidas-ränder för första gången skulle få komma ut från garderoben och känna på torra, grusfria vägbanor. Valborgmässoafton, OM vädret tillät, hade min mamma sagt. Åren innan hade jag haft svarta billiga gympadojor, men den våren ansågs jag stor nog att ta ansvar för ett par ljusa skor med märke på. Jag glömmer aldrig hur stolt jag var och vilket förtroende jag kände från mamma. Väntan var lång till valborgsmässoafton det året men glädjen desto större när solen sken den dagen.

Ljusa sneakers är sedan dess ett vårtecken för mig och ett måste i min garderob. Jag använder sällan sneakers på vintern, för det ligger något värdefullt i väntan. Jag tänker att väntan gör det vi förväntansfullt väntar på mer värdefullt när det väl inträffar. Det händer att vi behöver vänta på Gud. Om vi vågar och har tålamod med den väntan, istället för att försöka fixa allt själva, stärker det vår tillit till honom. Och jag vill tro, att det Gud tänkt ut för oss dessutom är så mycket bättre än det vi själva försöker åstadkomma.

En annan sak som finns med på min lista av vårtecken, framkallar redan i januari den största längtan av dem alla hos mig. Det är en plats i söderläge. Hemma har vi en bänk på vår altan som min livskamrat plockade fram redan i slutet av februari i år. Där sitter jag med ansiktet vänt mot solen. Känner värmen mot kinden. Får sällskap av en fluga på näsan, ser en skata på grannens taknock med en pinne i näbben på väg att bygga bo och hör koltrastens sjunga vårens första sång. Solens strålar sprider värmen genom hela kroppen. När jag sitter där är det precis som att Gud ler mot mig och värmer min själ med sin kärleks strålar. I oss alla har vi en inneboende längtan, längtan efter att vara älskade. Längtan talar kärlekens språk. Där i solen, i Guds närvaro, får jag inte bara värma min frusna kropp utan även min frusna själ.

Är då min vårtecken-lista bara fylld med härliga och vackra saker? Nä, där finns också en mindre angenäm sak. Men trots det jobbiga den för med sig andas den konstigt nog hopp. Jag pratar om pollen. Allergin är otroligt jobbig och kämpig på våren men jag vet att det kommer att gå över, att jag snart kommer att kunna minska dosen av allergimedicin och andas fritt igen.

Det är som att våren sätter mig i skolbänken på nytt varje år, i hoppets skola. Jag får erfara hur den jobbiga allergin går över och livet lättar igen. Det är något jag tar med mig när modlösheten slår till andra gånger under året. Men det är svårt, jag drabbas då ofta av ett guldfiskminne. Oavsett om du har allergi eller inte, lär oss våren att hoppas. Från en kall och mörk vinter går vi till ljus och värme. Från död till liv. För några veckor sedan firade vi påsk. Vi fick höra om korset, ett hoppets tecken. Jesus går från död till liv. Våren hjälper mig att tro och ger det inre livet hopp. Det hoppet, behöver vi alla i tider av oroligheter i vår värld och osäkerheten inför framtiden. Hoppet är ett ankare i själen.

Alla dessa ord: förundran, väntan, längtan och hopp, är förknippade med våren. Men även med livet. Våren visar oss vägen. Precis som det står i första versen i psalm 205.

Vila i din väntan. Stilla mötet sker.
All din stora längtan. Herren hör och ser.
Våga vänta tryggt: snart har dagen grytt.
Våren visar vägen: Gud gör allting nytt.