När fredagströttheten ger sig till känna och sofforna i vardagsrummet är ockuperade på längden då brukar min livskamrat och jag roa oss med något lättsmält och underhållande. Det är ofta TV-kvällar hemma hos oss numera slutar med några avsnitt av ”Sommaren med släkten”. En komediserie där solen alltid skiner, havet glittrar i Stockholms skärgård, segelbåtarna glider förbi och sommarlåtarna spelas upp på rad som ett pärlband. Två systrar, deras familjer och föräldrar tillbringar semestern i denna skärgårdsidyll. De första avsnitten vi såg tyckte jag var urjobbiga att se. För i varje avsnitt uppstår någon eller några invecklade, milt sagt, komplikationer. Det blir alltid trubbel i paradiset. Lögner som leder till obehagliga följder där tex. de blir ovänner med grannar i samfälligheten eller att dyrbara ägodelar såsom båtar och bilar blir totaldemolerade. Vän av ordning vill att lögnerna ska sluta, att de ska bli sams igen och att allt blir lagat innan avsnittet är slut. Men det händer aldrig. Efter några avsnitt ändrade jag uppfattning. För det ligger något befriande att förra avsnittets vedermödor är glömda i det nya avsnittet. De finns inte längre, de är som bortblåsta och allt är förlåtet. Istället får vi i ett nytt avsnitt skratta åt nya tokigheter och förvecklingar.

Inser att programmet levererar inte bara skratt utan även ett stråk av vishet. För den där befrielsen över att något är glömt och förlåtet behöver jag lära mig mer av. Tänker att jag varje dag prövar Guds kärlek och tålamod. Då när jag pladdrar på utan en tanke på vilka i min omgivning som jag sårar, då när mina åsikter går över gränsen till att bli ett dömande tyckande, då när behovet av att hävda mig blir för stort efter en ödmjuk tillrättavisning, då när ’JAG’ blir större än ’du’. Ångern över mina felsteg kan, om det vill sig illa, hänga kvar som en klump i hjärtat i flera dagar. Då, skulle jag behöva tänka mer på Hans trofasta kärlek, att den är ny varje morgon och doftar befrielse precis som ett nytt avsnitt av ”Sommaren med släkten”.