För flera år sedan fick jag en remiss till Bäckensmärtenheten i Linköping. Under ett helt år blev jag skjutsad dit för behandling varannan vecka. Efter ett tag märkte jag att behandlingen hjälpte. Jag blev piggare och hade mindre ont, vilket blev märkbart tydligt i hur mycket mer jag kunde göra. Efter avslutad behandling blev jag tyvärr sakta sämre igen för att sedan återgå till hur det varit innan. Fysioterapeuten jag haft i Linköping hade slutat, flyttat utomlands och jag visste utifrån alla år i sjukvården att hon besatt en unik kunskap som uppenbarligen hade hjälpt mig ett tag. Det där ville jag veta mer om och jag ville ha tillbaka min tillfälliga frihet det inneburit att må något litet bättre. Jag behövde hitta henne. Det blev svårare än jag trodde, trots ovanligt efternamn var hon försvunnen. Inga sociala medier, dock några gamla artiklar om nån forskning och ett telefonnummer troligtvis till en förälder var allt jag kunde hitta. Jag gav upp letandet ett tag. Plötsligt några år senare dök en artikel upp i Jönköpings posten om just henne. Hon och hennes man hade köpt ett ödehus inte så långt ifrån oss, de bodde kvar i England men tänkte flytta hem nästkommande år. När ett år gått påbörjade jag mitt sökande igen. Trots idogt letande var hon fortfarande spårlöst försvunnen, i alla fall på nätet.

En vacker septemberdag det året var vi, min livskamrat och jag, på utflykt i form av en födelsedagspresent med några vänner. Sen eftermiddag släppte vännerna av oss hemma. När jag vände mig om såg jag denna svårhittade fysioterapeut stå på grannens garageuppfart och prata med en äldre kvinna. Jag hoppade ur bilen utan att ens säga tack och hej då till våra vänner. För det här ögonblicket ville jag inte missa. Det visade sig att hon var kusinbarn med vår granne och att de var fjärde år har släktträff. Hon kände igen mig och det blev ett fint återseende. Dock jobbade hon inte längre kvar i sjukvården utan var numera arborist. Vi bestämde att vi skulle ses över en fika.

När jag har berättat den här berättelsen för andra har jag ofta fått höra att Guds vägar är outgrundliga. Låt mig pröva en tanke. Tänk om Gud redan varit i framtiden och förberett den för oss. Minutiöst! För mig blev det där mötet verkligen ett gåshudsögonblick. För hur stor är sannolikheten att hon, jag ivrigt letat efter, är kusin med vår relativt nyinflyttade granne, väljer att gå på släktträffen och står på garageuppfarten just när vi kommer hem.

Hon och jag har träffat varandra flera gånger efter det. En vänskap har vuxit fram. Några behandlingar har det inte blivit men hon har kunnat stötta mig en hel del med mina kontakter med vården. Senast häromdagen hörde vi av varandra bara för att kolla läget, så som vänner gör. Är tacksam för en ny vänskap som berikar. Var det här leder vet varken hon eller jag.

Vi säger ibland att det finns en tanke med det som sker. Tror att den tanken är mycket större än vad vi kan tänka. OM Gud har varit i framtiden och förberett för oss då behöver ju inte vi vara där med vår klåfingrighet och våra bekymmer utan nuet blir vår sak att leva. I nuet finns alltid en leende Gud på garageuppfarten och väntar på oss.