Ännu ett dygn har passerat där hoppet har åkt jojo. Det började med ett samtal från min läkare. Han sa att det inte vore helt otänkbart att min kraftigt ökande smärta skulle bero på någon mer sjukdom. Bara det att han hade egna idéer gjorde mig glad för en stund. Dessutom skulle det förslag han gav mig innebära både att det med ett enkelt blodprov skulle gå att fastställa diagnosen och att det finns medicinsk behandling att få som skulle underlätta smärtan avsevärt. Även om jag är luttrad och har varit med ett tag kunde jag inte hejda det lilla fröet av hopp som började gro. Läste på om diagnosen och kände igen symtomen. Bönen var inte svår att formulera även om det kan låta konstig att vilja ha en diagnos till. Såg sommaren framför mig där jag faktiskt skulle kunna åka iväg på några korta utflykter och kanske till och med få komma till havet.

Dagen efter fick jag skjuts, av min alltid så hjälpsamma granne, ner till närmsta vårdcentral för provtagning. Även om det innebar en påfrestning på kroppen njöt jag varje sekund av att för första gången på över fyra veckor vara utanför hemmet. Se maskrosor längs vägkanten, ljusgröna björklöv på väg att spricka ut och lågstadieelever på utflykt med ryggsäckar fullproppade av saft och bullar.

Efter några timmar hemma gick jag nyfiket in i min journal för att kolla provsvaren. Inget svar och hoppet levde kvar i mig. Någonstans började det gnaga inom mig att jag återigen var på väg att hoppas för mycket. En bön inspirerad från psaltaren dök upp inombords: ”Gud, kom till min räddning! Herre, skynda till min hjälp!” Flera gånger upprepade jag orden för mig själv. Ytterligare någon timme passerade och jag loggade in igen. Nu fanns svaret där men inte alls det jag önskade. Det var fullt normalt och låg under referensvärdet. Stängde förtvivlat ner journalen med en tung suck.

Lidande drabbar oss alla, mer eller mindre. De ingår i livet oavsett om vi vill det eller inte. Jag skulle bara vilja undvika för mycket jojo-åkande av mitt hopp. Tänk om hoppet istället skulle kunna ligga som en stabil grund. Det finns alltid en risk att egna lösningar i bönen för hur svårigheter ska försvinna blir en specialitet. Vilket triggar jojon ännu mer. Grunden bygger på överlåtelse och tillit. Tro på att det finns en barmhärtig Gud som endast ser till det bästa för mig och bär mig genom allt. Jag inser att bönen från psaltaren handlar just om detta. Räddningen jag ber om sker inte alltid på mitt sätt. Den bönen är en övning i tillit och överlåtelse.

En bra början till att lägga grunden skulle vara att var morgon starta dagen med orden: ”Gud, kom till min räddning! Herre, skynda till min hjälp!” För jag vet inte vad den nya dagen kommer att föra med sig. Bara att jag vill kroka arm med Gud som är barmhärtighet och att Han får ta mig igenom de svårigheter som (eventuellt) dyker upp under dagen. I min överlåtelse slutar jojon snurra.