En av mina favoritscener i den amerikanska komediserien Vänner är när Joey ifrågasätter en tjej som han just har träffat. Hon berättar att hon inte äger någon TV. Chockerat undrar han vad hon har riktat möblerna mot?
Hemma, i vårt vardagsrum skulle jag vilja flytta våra soffor den här veckan och rikta dem mot de stora fönsterna mot gatan. Där skulle jag sen kunna ligga och blicka ut och upp. Precis utanför planterade vi för 17 år sedan ett japanskt körsbärsträd, i höstas fick det lite extra kärlek i forma av näring och just nu är det mer magiskt än någonsin med alla sina babyrosa, fluffiga, skira blommor. Vi har så klart inte möblerat om. Grannarna som ser mig genom fönstret känner sig säkert uttittade. Nära fönsterrutan står jag ofta under dagen och bara njuter av kronans prakt. Den är fantastiskt och det är en lycka att få komma så nära. Till min förundran och min nästan överdrivna extas hör att trädet inte har blommat på tre år. Vill det sig illa frysen nämligen knopparna innan de har slagit ut. Men inte det här året.

Vår granne, som ofta kommer in med uppmuntrande ord, plingar på dörren för att fråga om hon får ta några rabarber. Det blir en stunds prat i hallen. Samtalet kommer in på det oundvikliga, dvs körsbärsträdet. Även hon njuter av att se det blomma. Jag blir glad av att höra det. För det som vi planterat en gång, för vår skull, kan och får glädja även andra som rör sig i området.

Träd väcker många tankar hos mig. Tänker att Gud har plantera ett trons träd i var och en av oss. Vi får vårda det och ge det näring. Däremot kan vi inte styra över när det ska blomma, det rår vi inte över även om vi gärna ibland vill tro det. Blommor av glädje, frid, tålamod, ödmjukhet och kärlek. När det väl slår ut i alla sin prakt är det inte bara vi som får glädje av blommorna utan även människor som finns i vår närhet. Det vi behöver göra är att rikta våra liv in mot hjärtat, mot trons körsbärsträd.