Om jag nån gång ångrar ett presentköp är det när jag står nedanför trappan hemma och skriker gällt upp mot övervåningen. Då tänker jag på att gåvan borde ha haft vissa klausuler med sig. Ibland tror jag att döttrarna använder sina airpods bara för att slippa mitt tjat.

Idag ligger jag i min säng och försöker göra min röst hörd ut till den dottern som äter frukost i köket, bara några meter bort. Misslyckandet är totalt. Gör ett nytt försök med att höja rösten men ingen reaktion. Testar istället att skicka ett sms men fortfarande inget gensvar. Jag orkar inte gå upp. Vill ju egentligen inget viktigt. Bara förmedla lite omtanke och checka av att hon faktiskt såg kiwin i kylskåpet pappa hade köpt till hennes frukost.

Ropet om kiwin blir en tankeställare för mig. Hör jag verkligen Guds röst när Han ropar på mig? Hur ofta har jag mina så kallade airpods på och väljer att istället ta in något annat? Är jag ens medveten om när Han pockar på min uppmärksamhet på andra sätt? Och hur ofta händer det att jag missar en innerlig omsorg om mig som kan göra min vardag lite mer obekymrad och gladare?

En simpel liknelse som påminner mig om att oftare stilla mig och bara ta några djupa andetag för att lyssna in Jesu uppmaning: ”Hör, du som har öron att höra med.” (Mark. 4:9)