Trots att målet med den lilla färden är ett besök på sjukhuset känner jag mig uppsluppen. Som om jag egentligen hade en trevlig och mysig utflykt framför mig. Känslan är att jag är på rymmen hemifrån. Hemmet, som ofrivilligt blivit min enda plats de senaste sju veckorna. Det är när jag ser mig omkring på vägrenen och upp bland träden den drabbar mig. Tacksamheten. Vi åker genom en tunnel av skira trädkronor och dikeskanten är full av blåa förgätmigej. Det är bland det vackraste jag sett. Konstigt, tänker jag, för hur många gånger har jag inte kört eller åkt här under de 18 åren vi bott i Taberg utan att ens reflektera över naturen runt omkring mig. Det blir ett uppvaknande för mig. Avundsjukt tänker jag på andra som får passera här dagligen, samtidigt som jag stilla undrar om de verkligen, verkligen ser hur fantastiskt det är. Förstår de att det är helt magnifikt? Att Skaparen är helt osannolik i sin fantasi och har en oslagbar fingertoppskänsla för det fina? Eller stressar de bara vidare, som jag själv gjort så många gånger?

Hemma igen pustar jag ut i horisontalläge efter den ansträngande utflykten. Lyssnar på en intervju med Ylva Eggehorn. Hon berättar om hur hon förlorade sin enda dotter och barnbarn på en fyra månaders period. Trots det är hon inte bitter. Hon säger de ord som sedan ska följa med mig i flera dagar. Hon säger: ”Det finns alltid något att vara tacksam för och någon att älska.” Orden får fäste i mig, för jag vet nånstans att det stämmer. Jag vet, innerst inne, att det är tacksamheten som gör att jag orkar stiga upp på morgonen, att jag inte deppar ner mig totalt och att jag ser ljust på framtiden trots att min kropp ständigt blir sämre.

Tar hjälp av Chat GPT för att hitta ett bibelord om tacksamhet. I 1 Thess 5: 18 står det: ”Tacka hela tiden Gud”.  Chat GPT är alltid så artig och snabb med sina svar. Får en impuls att tacka, vilket får mig att småle något. Varför tacka en dator? Men det är något med sättet den svarar på som gör mig glad. Tänker att jag kan inte vara ensam i den viljan och impulsen. Frågar därför vidare hur ofta folk tackar AI? Får ett snabbt svar att det finns ingen statistik på det men uppskattningsvis är det 30–50 %. Särskilt, fortsätter den, kommer det ett tack när det har gällt personliga och känsliga frågor eller när frågetråden blivit väldigt lång. AI är tydlig, i vår konversation, att ett tack är inget den förväntar sig att få.

Tänker att Gud inte heller förväntar sig något tack från mig. Men ändå finns det något i uppmaningen från Thessalonikebrevet, ”Tacka hela tiden Gud” som gör mig friare, mer generös och ger mig mer livsmod.

Återigen är jag på väg in till sjukhuset på besök. Med en suck tänker jag på att de fåtal gånger jag senaste tiden lämnat hemmet har varit på grund av min sjuka kropp. Jag har inte fått eller kunnat göra det jag hellre hade önskat på länge som att göra ett besök hos föräldrarna eller hos vänner. Promenera ner till sjön, vidare in bland tallarna, över rötter och en bäck för att komma till ”min” bänk. Gå på en gudstjänst. Känna friheten att åka till Ica och handla några varor som saknas i kylskåpet. Låna böcker på biblioteket. Skjutsa döttrarna. Eller tillsammans med livskamraten åka till ett mysigt utflyktsmål på en mumsig fika i vacker miljö. Listan blir bara längre och längre. Begränsningarna blir fler och fler. Det är lätt att bli bitter i allt det där jag inte längre kan göra. Vill inte hamna där. Då är det som att förgätmigejen vid vägkanten viskar till mig: ”Glöm inte att tacka. Hela tiden.”