I skuggan, under paviljongen, på altanen ligger jag i rottingsoffan i skydd mot den gassande solen. Ovanför mig i taket hänger vita tygvimplar, dem köpte jag för några år sedan då jag firade jämt. För att minska belastningen spred jag ut mitt firande inte i dagarna tre utan i månaderna tre, små kalas med lagom mellanrum så att min kropp hann med återhämtningen som den så väl behöver. En kväll av dessa var några av mina väninnor här. Jag presenterade dem kort inför varandra så att de skulle få veta bakgrunden till vår vänskap. Den som funnits med längst är hon som jag lärde känna redan i årskurs ett på lågstadiet. Sedan har de tillkommit med jämna tidsintervaller. De senaste tillskotten i vänskapsskaran fick jag när vi flyttade hit till Taberg. En av de, i tidsperioden tidiga väninnorna, dristade sig efter presentationen med en liten lek där hon plockade fram olika saker från tiden då vi hade lärt känna varandra bl.a. ett par orangerutiga byxor dök upp. Det slog mig att de sent tillkomna väninnorna aldrig har sett mig frisk. De har inte sett min lite mer yviga, spontana, energirika och färgglada sida. En av dessa vänner kom senare fram till mig och sa att hon nu förstår varför hon tycker så mycket om mig. Något hon haft på känn men aldrig med säkerhet vetat. Det visade sig med leken att jag och hennes man är väldigt lika. Han är väldigt färgstark och energisk. Hon berättade även i efterhand att det var roligt att se andra tidigare sidor av mig och lära känna mig mer. Fast vi båda konstaterade att det inte är kunskapen om en människa och dess liv som utgör hur mycket eller lite vänner man är.

De vita vimplarna i taket vajar till i vinden och jag ser ner i min mobil. Där jag har hittat nån sorts bibelquiz på tidningens Dagens hemsida. Åtta av tio rätt visar det sig att jag har. Ler lite och tänker på att söndagsskolebarnet inom mig hade endast nöjt sig med tio av tio. Då, på den tiden, trodde jag att kunskapen om Jesu liv, utantillverser i bibeln och vetskapen om olika berättelser gjorde mig till en bättre troende.  Jag älskade berättelserna från Barnens bibel och alla små böcker som återgav historierna med färgglada illustrationer. I konfirmationsundervisningen gjorde jag nitiskt alla läxor vi fick. Vetskap och kunskap hade för mig fått ett likhetstecken med relation och tillit. Den inställningen har suttit så djupt rotat att det är något jag succesivt har fått arbeta bort. Tänker på mina sent tillkomna vänner som inte har hela historien om mitt liv men ändå står mig väldigt nära, lika nära, utan gradering, som de med vetskap om hela mitt livs historia. Och att det även är så med vårt förhållande till Gud. Det handlar inte om hur många verser jag kan i bibeln, om jag kan räkna upp alla bibelböcker i ordning eller säga hur många de är. Relationen till Gud handlar om hur jag personligen känner honom. På hur vilket sätt som vår vänskap ser ut. Visst kan kunskap vara bra men då använd på rätt sätt. Jag har upptäckt att det finns en vits med att kunna några enkla bibelverser utantill inte för att skryta om det utan för att tyst tugga på om och om igen för mig själv och på så sätt upptäcka att jag genom detta lär känna Gud bättre och ökar min tillit till Honom.