Smått chockade kommer döttrarna ner från övervåningen. De ler stort med en glimt i ögat. Det visar sig att de har fått sin första lön. Båda har i år sommarjobb och det där med en lön är en ny företeelse. De känner sig rika. Pengarna räcker både till att spara och att köpa det där som de så länge gått och drömt om att äga. Även en hel del sushi ryms under spenderartaket. Halvt på skämt säger vi till dem att de snart få börja betala hemma, nu när de är så rika.

Samma chocktillstånd av glädje och förundran drabbar mig när jag summerar sommaren så här långt. Sommaren än långt ifrån slut. Minst en tredjedel, räknar vi till, är kvar. Men jag gör ett s.k. interimsbokslut dvs delårsbokslut, över sommaren och inser att jag är otroligt rik. Min sommar som på pappret såg ut att inte erbjuda något av nöje, utflykter eller upplevelser och med det sagt väldigt trist, har visat sig blir en av de mest berikande, närvarande och minst jagande somrar jag upplevt. Med lagom mellanrum för vila och återhämtning har vännerna och den stora familjen avlöst varandra. Eftersom tiden är begränsad vad gäller umgänget med mig, för att jag ska orka, har jag upptäckt att samtalen har ställts till sin spets. Det har gällt att ta till vara på tiden och jag upplever även att mina besökare har insett vikten av att inte dröja för länge vid väder och vind-snacket utan komma vidare och djupare. Samtalen har på så sätt blivit mer nakna, mer närvarande och med mer nerv. Jag som trodde att min sommar skulle bli fattig och medioker kan med lätthet räkna upp de tio bästa stunderna, om inte tjugo. Och detta helt utan utflykter och upplevelser. Vilket jag också upptäckt är befriande. För det har inte lett till något jagande efter platser jag behöver se eller besöka för att det hör sommaren till. Jag är rik kan jag konstatera. Rik på vackra och magnifika relationer som gör att jag växer som människa.

Jag har funnit en skatt i likhet med mannen, som Jesus berättar om i en av sina liknelser. Mannen går och säljer allt han äger för att han har hittat en skatt i en åker. Han går sedan och köper åkern så att skatten kan bli hans. Jesus liknar denna skatt med himmelriket. Jag har förvisso inte sålt allt jag äger men har en sjukdom som är starkt begränsande i sin karaktär. Och i denna s.k. transaktionen kan jag titulera mig som stolt ägare till den stora skatten. I varje möte som skett i sommar, oftast på vår altan till oas där närvaron gått att ta på, har jag fått uppleva en liten del av himmelriket. Jag kan med ett leende och tacksamhet i rösten säga att jag är himmelrik.