Jag är tillbaka igen. Om jag kan tyda det rätt var den senaste gången den 13 mars, nästan fem månader sedan. Det är som att återse en kär gammal vän. Varmt omsluten sitter jag i min fåtölj. Min kropp har gjort för ont för att ens tänka tanken på att ta mig hit. När jag väl är på plats inser att jag hur mycket jag har saknat platsen Nyfiket tittar jag mig omkring. Det är sig likt. Bläddrar i böckerna som ligger där, läser en stund och blir stilla. Blicken fastnar på ikonen som står där. Vänskapsikonen. Den är från 500-talet och föreställer Jesus som lägger armen om abboten Menas. Hör inom mig Jesu ord från Johannesevangeliet, ”Ni är mina vänner”. Genom mig, med ursprung från hjärtat, går det som en varm ström. Den tar sig upp mot ansiktet och min mimik ändrar sig till att spricka upp i ett leende. Ni är mina vänner, jag tuggar på orden, Ni är mina vänner. Finns det nåt vackrare att höra eller att få uppleva? Att vara någons vän.

Genast tänker jag på alla mina vänner som förgyllt min sommar med sina besök innehållande uppmuntrande ord, omsorgsfull kärlek, osjälvisk attityd, hjälpsamma händer, givande samtal, mättande kassar, blommande famnar och mycket annat. De som har lagt armen om mig en stund och gått med mig i mitt lidande en bit. Så vacker vänskapen är i all sin enkelhet ändå. Med den erfarenheten i bagaget skulle jag vilja påstå vackrare än en solnedgång på en sandstrand med blicken ut mot en oändlig horisont. Vackrare än smäktande pianostycken signerade Mozart eller Bach. Vackrare än ömmaste poesin. Vackrare än en blommande äng. Än en skogsglänta där solen strålar mellan de raka, ståtliga furorna.

I min fåtölj byter jag plats med abboten. Jesus lägger armen om mig och viskar till mig, ”Du är min vän. Jag går med dig varje stund i livet och jag överger dig inte.”