Yrvaket hasar jag mig ut till köket. Kan inte hejda min gäspning och känner mig varken munter eller fräsch. Han har hört mig redan när jag lämnade sovrummet och lyfter nu blicken från morgontidningens nätupplaga. Det jag ser framför mig, när jag gnuggat sömnen ur ögonen, är ett enda stort leende. ”God morgon snygging!” säger han. Ett svagt leende bjussar jag på tillbaka. Kan inte riktigt denna stund se min storhet så som min livskamrat ser på mig. Men jag blir glad och hans välkomnande boostar mig inför dagen.
Varje vecka, år ut och år in sitter han där med sin frukost och morgontidning. I mörker, i soluppgång, i dimma, i höstrusk, i vårregn, i snöoväder. Varje vardag, samma tid beredd att skina upp som solen när jag trött kommer in i köket.

Det är med ödmjuk tacksamhet jag inser att jag varje morgon får ett litet smakprov av vad trofasthet innebär. Smakprovet gör att jag vill ha mer.

”Låt mig var morgon möta din trofasthet, ty jag förtröstar på dig.” (Ps.143:8)