Solen är sakteliga på väg upp och lyser försiktigt genom glasmosaiken i klosterkyrkan. Jag ser mig omkring. I bänkarna sitter inte bara övernattande besökare i klostrets gästhus utan även några som har kommit dit för att bara fira mässa. Dörrarna går upp och i procession kommer nunnorna in i sina allra vackraste högtidsdräkter. Längre fram, från en dörr till höger, smyger prästen in och sätter sig på podiet. Med psalmbokens hjälp försöker jag hänga med i liturgin. Ibland gäller det att böja knän, ibland sitta lugnt kvar och ibland stå upp. Ett sående moment är när en syster läser evangelietexten. Med spänd förväntan inväntar jag prästens utläggning om textens innehåll och förhoppningsvis även några ord av uppmuntran jag kan ta med mig under dagen. Men när jag har satt mig ner ser jag att även prästen har satt sig ner. Tystnaden lägger sig i salen. Och tystnaden får tala en lång stund. Efter gudstjänstens slut lämnar jag kyrkan alldeles upprymd över det jag fått vara med om. Utan tvekan har jag fått lyssna till den mest minnesvärda och kanske bästa predikan någonsin, tystnaden.

Utanför fönstret kan jag höra första höststormens vinande ljud när jag tänker tillbaka på predikan i klostret. I min morgonandakt har jag stött på några intressanta verser i Psaltaren som väcker mina funderingar. Det ligger något befriande i att någon, som i det här fallet med prästen i klostret, inte alltid behöver kommentera eller ha en åsikt om allt. Även när vinden tar tag i fönsterrutorna, takpannorna låter oroande starkt och jag hör ett oroväckande, skrapande ljud från trädgårdsmöblerna ligger det, konstigt nog, något upplyftande i att allt rår vi som människor inte på att härska över. Visst går vetenskapen framåt och mycket vet vi idag som vi inte visste för 100 år sedan men ändå är det bara en bråkdel som vi känner till. Det räcker att gå till min ena diagnos som det tar i snitt tio år för att få i Sverige och där behandling för ett drägligare liv eller botemedel fortfarande lyser med sin frånvaro. I vissa fall är det värt att fortsätta leta, ta reda på och utforska. I andra fall är det en befrielse att luta sig tillbaka och i överlåtelse kapitulera över det faktum att allt behöver vi inte tycka något om eller råda över. Helt enkelt låta tystnaden tala.

[—][—] (Ps.141:6 – 7)