De är överallt. I tvättmaskinen, i torktumlaren, på golvet, på kudden, i soffan men allra mest i golvbrunnarna. Alla dessa hårstrån. Med tre långhåriga i familjen märker vi, minst sagt, av dem. När jag samlar ihop fynden blir det till en hel peruk. Förundrat undrar jag om vi fortfarande har något hår kvar på hjässan. Har läst att vi har mellan 100 000 och 160 000 hår på huvudet. Då lär det ju finnas en hel del hårstrån kvar. Än behöver jag inte oroa mig för att bli tunnhårig. Det finns så otroligt mycket annat att vara rädd för. Det räcker att se sig om och lyssna in samhällets röst för att bli rädd. Rädd för maktgalna människor som går över lik lite varstans på vår jord, rädd för att vi inte tar hand om skapelsen vi har fått att vårda, rädd för samhällets egofixering, rädd för våldet som eskalerar, rädd för barnens framtid, rädd för ensamhet och utanförskap, rädd för att smärtan ska eskalera, rädd för att inte räcka till. Listan över rädslor kan vi göra hur lång som helst. Nånstans inser vi att det tar oss bara längre och längre in i mörkret. Därför behöver vi våga tro på någon som håller oss i handen och leder oss ut till ljuset. Någon som vill vårt bästa. Någon som viskar till oss: ”Var inte rädd, Du är älskad och värdefull i mina ögon.” Någon som till och med kan, och vill, räkna alla våra hårstrån på huvudet.

”Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar.” (Luk. 12:6-7)