En svag doft av blodapelsin från tekannan sprider sig i vardagsrummet. På soffbordet brinner två värmeljus och bredvid står några änglar. Adventsljusstakarna lyser i fönstren. Jag har återvänt till soffan där jag tidigare under dagen legat och tittat på första advents-gudstjänsten, svagt nynnat med i ”Gå sion din Konung att möta” och lyssnat på dagens traditionsenliga bibeltexter när Jesus rider in i Jerusalem på en åsna. Nu har jag ställt fram två muggar och väntar på besök. Egentligen är jag alldeles för trött för det men jag trotsar min kropp till fördel för min själ.

Det varma teet visar sig vara en hit efter vännens promenad i det ruskiga vädret. Veckorna har rusat iväg och vårt möte har dröjt. Därför är glädjen stor över återseendet. Samtalsämnena flyter på och vi kommer ifatt varandras vardag. Hon har ätit julbord, varit på gudstjänst, spelat med musikkåren, skjutsat barnen, planerat julklappar, firat födelsedagar och bakat till kyrkfikat. Framåt väntar mer julbak, musicerande med musikkåren, sonens födelsedag och julkonsert. Jag får för stunden en inblick hur mycket en frisk människas liv innehåller av aktiviteter och arbete. Kanske alldeles extra när vi närmar oss jul. Vissa delar kan jag sakna så mycket att det gör ont i mig, andra ler jag över att få slippa. Även en frustration infinner sig när jag tänker på alla de där sakerna jag skulle kunnat bidragit med om jag mått bättre. Jag säger som Lotta på Bråkmakargatan: ”Jag kan så mycket!” men kan tycka att det finns en onytta i att mina gåvor inte kommer till användning. Är glad och tacksam över att min vän hinner med ett besök hos mig. När hon berättar att hon genom att komma in i min lilla bubbla av lugn och ro får känna lite frid blir jag alldeles varm inombords och undrar för en stund om jag hörde rätt. Jo, för säkerhets skull formulerar hon om och innebörden blir densamma. Hon känner frid när hon är här. Vilket för mig är både en ära och en gåta. I min kropp pågår ständigt ett krig av smärta, hjärndimma och trötthet. Hur kan hon då känna något jag inte kan ta på.

Besöket blir kort men lämnar en varm eftersmak. När jag har stängt ytterdörren efter henne tänker jag på söndagens evangelietext som jag hörde på förmiddagen, särskilt två fraser dyker upp i huvudet. ”Herren behöver dem” och ”ett lastdjurs föl”. Tänker att Herren behöver både dig och mig, oavsett tillstånd på kropp och knopp. Men uppenbart inte på det sätt vi har i åtanke. Åsnan som är ett lastdjur får här i historien en annan uppgift än det hon var född till. Förvisso liknande. Fast i slutändan är det stor skillnad mellan att bära på den här kungen och en säck potatis och vilka konsekvenser det ger till världen.

”Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl.”  (Matt. 21:5)