Det plingar på dörren. Jag tittar bort mot ljudet och ser genom det avlånga fönstret, bredvid vår ytterdörr, en stolt farmor. Med raska steg går jag och öppnar dörren, med ett leende och orden att jag borde ha rullat ut den röda mattan för detta finbesök. I famnen bär min granne ett insvept litet knyte som vänder sin nyfikna blick mot mig. Hennes barnbarn, som bara är några månader, är på besök. Detta lilla underverk och denna skatt. Förundrat möter jag babyns blick och ett litet leende sprider sig i ansiktet på barnet. Jag kan inte se mig mätt in i dessa ögon, djupa som oceaner. Det är som att det där bor en hemlighet om det renaste, det klaraste och det mest oskyldiga. Om en fridfull och lugn plats vi egentligen aldrig velat lämna. Tiden stannar upp en stund där i hallen. Detta lilla liv bär på välsignelser i överflöd för alla runt omkring henne. En kärlekens hand vilar över henne.

Ett ögonblick och besöket är över. Trots det känns det som att jag har blickat in i evigheten. I det lilla barnet finns något jag tar med mig. Det handlar inte om hur stort något är. Jag kan ibland tycka att min enkla lilla bönesuck är för futtig. Att det där lilla sms:et inte gör nån nytta. Att min lilla stund i fåtöljen på kvällen är både okoncentrerad och trött. Men. Även den minsta av alla böner blir välsignad. Även den minsta av alla handlingar blir välsignad. Även den minsta av alla vanor blir välsignad. Även det minsta lilla underverk, omslutet i en filt i sin farmors famn, blir välsignad. Allt detta växer och i sin gåtfullhet blir till något större vi inte kan greppa i våra hjärtan.

”Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem.” (Mark. 10:16)