Så har det hänt, ännu en gång. Jag står där med mina känslor jag inte kan sätta ord på. Ett sammelsurium av glädje, tacksamhet och en avgrundsdjup sorg. Ingen bitterhet men ett uns av besvikelse. En i min närhet var bara för några veckor sedan så sjuk att han inte kunde stå själv utan behövde bäras ut på bår till den väntande ambulansen. Vi pratade då med varandra i telefon varje dag. Om det som är livet. Om bland annat vad som händer med en människa när allt den fysiska styrkan och med den, de praktiska handlingarna försvinner. När vi inget kan göra och huruvida lata vi då är, i våra egna ögon och andras. Nu, tre veckor senare, har sjukskrivningen, sedan drygt en vecka tagit slut, och han är tillbaka igen. Vardagen är återupprättad och det är som vanligt igen för hans del. Förutom efterdyningar av smärta ibland och en eftertänksamhet. Min glädje och tacksamhet är stor för hans skull. Det hade kunnat gå riktigt illa men skyddsänglarna gjorde åter igen sitt jobb. I glädjen över tillfrisknandet kommer en fadd smak jag inte kan sätta ord på. Jag står kvar, ensam igen. Med min egna smärta. Utan tillstymmelse av någon återgång till ett så kallat normalt liv. Det är en bottenlös sorg jag bär på och som jag inte alltid lägger märke till.

Trots mina ivriga försök, igen, att hitta en behandling som kan lindra min smärta och leverera mer ork har de stora förändringarna inte skett. Hela hösten har jag hållit i ett halmstrå av hopp. Tror mig se en myrstegsförbättring. Och i varje liten stund med mindre smärta och mer ork fyller jag mina lungor av tacksamhet.

I fönstren lyser adventsljusstakarna pålitligt. Även om det är mest våra egna jag i år kan ha glädje och njuta av. Advent är profeternas tid i kyrkoåret. De vill få oss att hoppas och tro på det vi inte kan se. Tro på en alternativ framtid. Profeterna lär mig också att tron på framtiden innebär en väntan. En väntan som jag ibland upplever oändlig och där ensamheten är stor. Det är ändå profeterna jag väljer att lyssna på. Jag håller fast i det lilla, lilla halmstrået av hopp. Och tro på det jag ännu inte kan se.

”Vi lever i tro, utan att se.”  (2 Kor 5:7)