Det är när finaste kavajen är på som min vän brukar dyka upp vid min sida. Ur bröstfickan tar han då fram en liten lapp samtidigt som han ler stort. På lappen står några bokstäver i versaler. Inte vilka bokstäver som helst. Jag känner igen handstilen, den tillhör vår äldsta dotter. För den oinvigde är det just bara bokstäver men för den som vet, hen vet. Nästan som en hemlig kod. Med deras hus fullt av festglada människor på hans födelsedag hade han plötsligt fått den lilla lappen av vår dotter. Det tog några minuter för honom innan han började nynna på ”Happy birthday”.  De, i mångas ögon, slumpmässiga bokstäverna stod för tonernas namn och bildade den välkända födelsedagsmelodin. För honom, som musiklärare och med ett allmänt stort musikintresse, var det lätt att knäcka koden.

Jag tänker att min väns finkavaj får ut och lufta sig nu när det är jul. Kanske kommer han att ta upp den lilla papperslappen och leende visa den för någon. När jag ser mig omkring i vårt julpyntade hem faller min blick på barnet i krubban. En slags kod vi fått. En kod som vi människor har kunskapen att tyda. Vi har en form av inbyggd mekanism som gör att våra hjärtan öppnar sig på vid gavel när vi ser en liten bebis. Det är just det som händer vid kontakten med det lilla barnet i krubban. Vi vill knäcka koden genom att älska och lära känna den lilla krabaten ännu mer. Även om det tar mer än några minuter, kanske ett helt liv att på något sätt förstå innebörden eller ens ana kodens storhet i att Gud blev människa den där julnatten för länge sen.

Bredvid krubban står herdarna. Tillsammans med dem vill jag vill utbrista i ett Happy birthday, Jesus. Eller som det står på lappen C-C-D-C-F-E

”Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” (Luk.2:12)