Det var läxdags igen. Vår dotter halvlåg i soffan och läste högt för mig ur en deckare. Uppgiften var att läsa tjugo minuter fyra dagar i veckan för att sedan när boken var utläst skriva en recension. Plötsligt stannade hon upp och läste raskt om den senaste meningen.
– Den murkna träväggen, läste hon. Murkna, vad är det mamma?
Innan jag hann svara var hon ute i hallen och rotade i skolväskan. Hon var snabbt tillbaka med ett pappershäfte. På andra sidan i häftet, visade hon mig ivrigt, fanns det en liten tabell som hon skulle fylla i samtidigt som hon läste i sin bok denna veckan. I tabellen skulle hon skriva svåra ord som hon inte förstod, i syfte att öka ordförståelsen. Murkna, var typiskt ett bra sådant ord.

Det där med en tabell över svåra ord är inte så tokigt alls, skulle ibland behöva en sådan lista själv. För några år sedan när vi vara på kalas hos farmor och farfar hade farfar ordnat med en liten skattjakt. Våra döttrar fick en lapp med en ledtråd som skulle leda dem till nästa ledtråd och till slut skatten. Vi vuxna följde gladeligen med och hjälpte till att bygga upp spänningen. På en lapp stod det ”Schatull”. Där kunde tjejerna inte vänta sig någon hjälp från mitt håll. Det var helt blankt i min hjärna, jag kunde inte alls föreställa mig vad en schatull var för något. Vi fick helt enkelt be om hjälp. En schatull är en liten byrå på ben som man lägger fina bestick i. Javisst, då visste vi genast var den stod i huset.

Just ordet schatull har jag inte haft någon direkt användning för i min vardag, vi äger ingen och än mindre några fina besticka att lägga i, men ändå är det ett väldigt roligt ord att kunna.

På missionsbokhandelns hemsida fanns mycket roligt, nyutgivet och spännande. Den lilla kundkorgen i högra hörnet fylldes på med ett flertal böcker. Även om jag visste vad som fanns i lådan jag fick hem några dagar senare fylldes jag av känslan av att det redan var julafton. Paketet var fyllt med läslust och fördjupning. En av böckerna var Tidebönsboken, en bönbok med framför allt böner från Psaltaren att be vid bestämda tider varje dag. I början fanns en introduktion i vad tidebönen är, dess historia, hur det kan fördjupa bönelivet och hur boken är uppbyggd. Jag bläddrade i boken och slog upp Första veckan. Där var rubriken Aftonbön – Söndagens första vesper (lördag kväll). Men vänta nu, den ska alltså läsas lördag kväll men räknas som söndag.

Kom då att tänka på hur det var hemma när jag var liten (som jag minns det). På lördagarna var pappa ofta ute i trädgården och arbetade med något som behövde fixas med. När kvällen kom duschade han och gjorde sig fin, redo för helg. Mamma stod ofta i köket på lördagens eftermiddag och förberedde söndagens middag. Allt för att slippa stå i köket och arbeta på söndagen. Från TV:n i källaren hörde jag vid sex-tiden på kvällen hur kyrkklockorna ringde. Ringde in till helgmålsbön. Ringde in till vila. Redan på lördagskvällen.

Här var ett ord jag nästan glömt bort betydelsen av, eller rättare sagt hur ordet smakar och känns i kroppen. Ett ord för min ordförståelsetabell, helgmålsringning. Ordförståelsetabellen som även borde betecknas en ord-för-känslan-i-kroppen-förståelsetabell. Precis som fredagsmys hemma fått en smak av salta chips, soffhäng och och ett halvbra underhållningsprogram på TV skulle jag vilja återerövra helgmålsringningen till att inte bara bli ett roligt ord att kunna utan att lördagskvällen doftar vila, stillhet och lyssnandet till kärlekens röst.

Kostymdrama från den engelska landsbygden får mitt hjärta att bulta lite extra hårt. Kvinnor med långa klänningar som frasar när de rör på sig. Män med höga hattar och med en uppnosig uppsyn. Pampiga slott och herrgårdar med natursköna panoramautsikter. Sommarboenden, minst lika stora som vinterboendet, där tjänstefolken ivrigt och energiskt plockar bort alla lakan över möblerna för att ställa i ordning sommarpalatset till herrskapet.

Lite av den känslan, av att förbereda och rusta för en festlig sommarvistelse, fick jag när jag i god tid satt i kyrkbänken i söndags före den första gudstjänsten efter ett låååångt uppehåll på flera månader. Kyrkvärdarna letade tändare till ljusen på altarbordet, de dammade av väggsiffrorna till psalmerna som skulle sjungas och de plockade bort lite skräp som låg på podiets matta. Vilken fröjd det var att se och känna den iver, glädje och förväntan inför att få träffas igen.

Tro och liv var temat för gudstjänsten och jag hade fått förmånen att leda och dela mina tankar.

Min svärmor bakar fantastiskt goda och vackra bullar. Nästan som kondisbullar. En dag i somras när jag hade lite energi över och jag blev lovad hjälp från min livskamrat ifall jag inte skulle orka hela vägen, satte jag igång ett bullbak. Men först var jag tvungen att ta reda på hur svärmor gör för att få bullarna så fina att se på. Efter en lång stund i telefon med henne och med pedagogisk tydlighet från hennes sida la jag på luren, men jag hade ändå inte fattat hur hon gör. Jag hade svårt att se det framför mig. Istället tog jag fram en surfplatta och googlade fram en film om hur det går till när man knyter ihop en vetebulle. Det var betydligt enklare att förstå och följa när jag såg på hur det skulle gå till.

Handlingen gjorde det enklare till efterföljelse.

När jag blev mamma lärde jag mig ganska snabbt att våra döttrar inte gör som jag säger utan gör som jag gör. Vill jag att de ska ha cykelhjälm på när de cyklar. Ja, då gäller det att jag också har det när jag cyklar. Vill jag att de inte pratar med mat i munnen när vi äter då gäller det att jag inte gör det heller.

Vad jag gör väger tyngre än det jag säger.

I slutet av 1100-talet levde en man vid namn Franciskus. En rikemansson som sålde allt han ägde och gav till de fattiga. Han levde enkelt, i ödmjukhet och tillsammans med Gud och hans skapelse. För honom var det viktigast att leva Guds ord i handling. Han lär ha sagt:

”Predika Guds ord där du går fram och om nödvändigt använd ord.”

I gudstjänsten får vi hämta inspiration och öppna våra hjärtan för Guds kärlek så att vi kan leva tron i vardagen. Precis som Franciskus sa och som vi sjunger i psalmen ”Gud, låt ditt ord i mitt liv får råda, så att andra där din kärlek kan se.” Det vi gör, går hand i hand med det vi tror.

Lovsång till Gud är inte bara skönsjungande sång utan också hur du och jag på bästa sätt i handlingar visar vår kärlek till Gud, till varandra och hans skapelse. I det lilla och vardagliga.

Franciskus ord utmanar mig. Jag vill inte att min tro bara blir till en finporslins-tro som är vacker att se på, som jag skryter om för att få bekräftelse och som jag bara tar fram på söndagarna. Nä, jag vill, även om jag ofta misslyckas, ha en tro som jag använder i vardagen, där Guds kärlek lever i mig och genomsyrar mig i allt det jag gör.
”Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till” (Apg. 17:28)

Gudstjänsten från den 23/8 finns att lyssna på i sin helhet via Tabergs missionskyrkas hemsida: https://tabergsmissionskyrka.se/forsamlingen/podcast.html

Det var en sån där dag som jag har ganska många av. En sorts gråhet vilar över sådana dagar. Jag är varken glad eller ledsen. Snarare humörsljummen, om det finns ett sådant ord. Den gråa tonen är ganska tung och känns i hela kroppen. Som om hela kroppen var instängd i ett par för små, skogsgröna gummistövlar. Ett stort energiläckage, oftast för mig helt okänt, har skett i kroppen och den lyder då inte alls mina önskningar i huvudet.

Sådana dagar masar sig fram, minut för minut. Jag bara är. Förmår ingenting, och då menar jag ingenting. Dagen är alldeles stilla och blank som en spegelblank sjö en ljum sommarmorgon. Några större utsvävningar kräver inte dagen. Här, är en tillräckligt bra plats att vara på.
Det enda som stör är smärtan som skriker i kroppen. Den har dessutom gett sig ut på vift. Det skriker på fler ställen än vad det brukar göra. Högerhanden, fötterna och benen.

Frisk luft och en sakta promenad stod på önskelistan. Jag bestämde mig för att trotsa gråheten och gå till biblioteket nere i samhället. En lagom strapatsrik och påfrestande tur. Dessutom hade jag en bra anledning och ett betydande mål. En populär bok som jag hade lånat behövde lämnas tillbaka. När jag ställde mig i kö för att få låna boken var det sjuttioåtta som tänkt samma sak före mig. Kanske var kön fortfarande lång. På biblioteket låg också en bok och väntade, som vi hade beställt från ett annat bibliotek, till en av våra döttrar.

En doft av lätt instängdhet och böcker fanns i rummet. Tyst nickade jag mot bibliotekarien. Vi bytte böcker och jag passade på att gå ett varv runt bokhyllorna med hopp om att hitta något läsvärt. Svårt när läslusten inte var där och mitt lealösa, långsamma varande inte lockade mig till någon spännande läsning. Inte heller hittade jag något bland de romantiska eller livslustsbejakande romanerna. En blick på hyllan med nyheterna gjorde mig bara trött. Lite längre ner och bort fann jag en rad böcker som inte var lika populära som mitt senaste boklån, i alla fall inte av mig. Kunde jag för omväxling hitta något bland poesin för att tillfredsställa mitt humörsljumma, senfärdiga jag? Några av författarna kände jag igen och jag började bläddra i de tunna böckerna. En liten stund, blev jag stående där och läste. Och lyssnade. Från Tomas Tranströmers bok ”Den stora gåtan” hittade jag den dikt som gjorde att den gråa dagen blänkte till.

Se hur jag sitter
som en uppdragen eka.
Här är jag lycklig.

På väg hem tog jag träbron över ån som rinner genom samhället. Där stannade jag till och så hur vattnet slingrade sig fram. Det är något med vattnet. Tankarna gick tillbaka till den uppdragna ekan.

Vid sjökanten ligger jag och blickar ut över sjön och de andra båtarna. Jag har en paus, på obestämd tid. Lite mossa växer på mig. Det pågår en febril aktivitet ute på vattnet. Segelbåtarna spänner upp sig och glider sakta mot nya utflyktsmål i sikte. Och motorbåtarna far snabbt över sjön. Några har just kommit tillbaka till jobbet efter en skön semester. En flytbrygga ligger stilla. En puttrande fiskebåt jagar vidare efter fisk. Små ekor som kommer nära där jag ligger får mig att le och skratta en stund. Innan de sakta ror vidare. Längtan är stor att få ro ut. Att göra de andra sällskap. Att få prata samma sjösnack under en fikarast. Att följa samma sjökort en stund.
Men jag ligger här.
Uppdragen.
Det är min plats, nu.
Här.
Och trots att jag är humörsljummen:
Här är jag lycklig.

Vi ställde inte in, vi ställde om som det så fint heter i dessa tider. Firandet av vår 80-åring blev inte vad det från början var tänkt att bli. Men, det blev bra. Istället för ett restaurangbesök på kvällen blev det ett trädgårdsparty, anpassat efter alla föreskrifter. Och det var inte vilket trädgårdsparty som helst. Vita, nymanglade linnedukar, silverbestick med inristade initialer och sköraste finporslinet som hör galafester till. Gula rosor med gräs av olika slag och blå blomster i små glasvaser utspridda på borden. Finklänningen var på hos alla sommarflickor och slipsen knuten på far. Systerdottern skrapade strax innan bort prislappen på de nyinköpta svarta klacksandalerna. Vår far och tillika generösa jubilar bjöd på catering. Och det flera av oss inte visste var att självaste kocken skulle komma hem till trädgården och servera den nylagade maten.

Efter en utsökt god toast Skagen till förrätt fick var och en av oss en låda i skokartongsstorlek. När jag öppnade locket fanns där en plankstek med alla dess tillbehör. I en liten skål bredvid kom den nyslungade, kalla bearnaisesåsen. Doften var ljuvlig och lusten stor att hugga in. I paketet upptäckte jag en liten lapp, från restaurangen, som jag tog upp och läste på. Där stod att just min plankstek var nummer 262.201 från det att de börjat räkna år 1991.

Det vattnades i munnen på oss och varje tugga krävde stor tystnad och njutning i form av tillfredsställande hummande och nickande åt varandra. Det här var gott. Något alldeles speciellt. Måtte middagen pågå länge. Bearnaisesåsen var något alldeles extra och krävde, i min smak, en slickepott för att inget skulle försakas och gå till spillo.

262.201 stycken plankstekar! Kocken som var där borde gjort flertalet av dessa. Med samma finess, med solklar glädje och med samma utsökta resultat. Det är många, 262.201.

Mina gympaskorssulor knarrar mot sanden. På havet syns små krusningar. Lite längre bort på den kilometerlånga stranden ser jag ett äldre par som sakta går ner i vattnet för ett morgondopp. Annars är det alldeles folktomt. Morgonsolen värmer mot mina kinder. I vattenbrynet hittar jag en flaskpost. Nyfiket öppnar jag flaskan och tar ut det hoprullade pappret. Jag läser:

Hej Sara!

Idag är det dag 17.177 i ditt liv. Den här dagen är din! Det kommer bli en bra dag. Som om dagen vore en liten låda fylld med godsaker har jag förberett den till dig.

Först vill jag ge dig tystnaden. Känner du dina hjärtslag, i varje slag är jag med dig. Här i tystnaden är det du och jag.

Eftersom jag älskar dig har jag målat jorden i underbara färger. Idag glittrar det blå havet, den lilla extra vackra effekten vet jag att du särskilt gillar. Ser du det?

Hela dagen kommer vara fylld av små överraskningar speciellt för dig och jag vill att du ska njuta. Du väljer själv Sara, om du vill se dessa, om du vill ta dig tid för dem och om de ska få göra avtryck i dig.
Tyvärr finns det även mörkare inslag under din dag. Smärtan kommer göra sig påmind. Men när den gör det, försök då att tystna, stilla dig och känn dina hjärtslag. Dunk, dunk, dunk. Kom ihåg morgonens tystnad, jag är med dig i varje slag. Du och jag.

Till din dag ger jag dig möten med familjen och vännerna. Ögonblick av glädje, samvaro och delande. Relationer där kärleken växer. Dessa är, vet jag att du tycker, som en riktigt välgjord beasås till en god plankstek.

Allt gott inför dag 17.177!

/Givaren

Med den lokala morgontidningen och en mugg kaffe sätter jag mig ner på kanten av trädäcket i solen utanför köket. Grässtråna kittlar mellan tårna. Ett korsord i tidningen fångar min uppmärksamhet. Det verkar inte vara alltför svårt så jag går in och hämtar en blyertspenna. Ett ord leder till ett annat. Efter en stund tar jag hjälp av synonymordboken i telefonen. Till slut är både kaffet urdrucket och korsordet helt oväntat löst, då jag verkligen inte kan kalla mig för en korsordsmänniska.
Jag bläddrar vidare i tidningen och hittar en annons om en vägkyrka några mil bort. De erbjuder servering, andakt, skattjakt för barn, tipspromenad, en liten pilgrimsvandring på onsdagar och korsord. Ordet korsord står i nära anknytning till pilgrimsvandringen vilket får mina tankar att irra iväg. Kors-ord, vad spännande, funderar på vilka ord som de i vägkyrkan associerar till korset. Lidande, Golgata, sårmärkt och kärlek är några jag spontant kommer att tänka på. Undrar om det är kring dessa ord de samtalar om när de ger sig iväg på pilgrimsvandringen? Inser när jag läser annonsen igen att jag är lite skadad, eller lätt påverkad av min uppväxt i frikyrkan. Trots att jag just löst ett hederligt korsord, förvisso med en synonymordbok till min hjälp, har jag gett kors-ord en helt annan innebörd.

Vid köksbordet sitter vi, en kär vän och jag. Där vid den enkla måltiden och i det lätt stökiga köket kommer samtalet igång. Vi pratar om tron, om det som bär och om det som är svårt. Det ena leder till det andra. Något hon säger får mina tankar att vandra vidare och något jag berättar får en ny innebörd när hon fortsätter sin tankegång. Vi gräver djupare. Ord och meningar korsar köksbordet och för oss till oväntade platser. Det som gör ont i våra liv, såren och trasigheten blottar vi för varandra. Tårarna rinner ner för våra kinder. Vi hittar tröst i varandras sorger. Ärligheten i det som ligger nära våra hjärtan får fritt spelrum. Sanningen gör det enklare och befriar oss. Efter en stund fylls köket av skratt och vi pratar om det där som väcker oss till liv, lusten och glädjen. Vår vänskapsrelation fördjupas och kärleken växer.

Utan att veta om det berör vi vid kors-ord. Det som gör ont ska in vågrät och har sju bokstäver. LIDANDE. Det som bär och ger liv är ett trippel-ord med tre, fyra och sex bokstäver, och ska in lodrätt. TRO, HOPP och KÄRLEK. Det som är så värdefullt har tio bokstäver, även det lodrätt. RELATIONEN.

Men det klart bästa kors-ordet, som är på femton bokstäver ska in vågrät och fyller hjärtat med värme, tacksamhet och en förunderlig aning om något mer. KÖKSBORDSSAMTAL.

Några småhopp på stället, gapande munnar, ordlös tystnad, små tårar i ögonvrån och till slut leenden som spred sig över ansiktena var kroppsliga sensationer vi beskådade min livskamrat och jag när vi hade tagit med oss våra döttrar in till garaget för att visa upp vårt senaste inköp. Lekstugan som stod längst in i vår trädgård hade vi några veckor tidigare sålt. Pengarna vi fick hade vi använt till en ny leksak till tjejerna. Kartongerna i garaget innehöll en nästan fyra meter i diameter stor trädgårdspool. När chocken lagt sig steg jublet i garaget, men de kunde inte riktigt fatta att det var sant. Deras dröm som de så länge gått och burit på var äntligen en verklighet.

Efter kvällsmaten satte vi igång att hjälpas åt med att plocka upp poolen och alla delar. Det gick förvånansvärt bra ändå. Och hyfsat snabbt.
Dagen efter satte vi på vattnet till trädgårdsslangen vid åtta på morgonen. Med jämna mellanrum gick jag ut för att titta till vattenflödet men oj, vilken tid det tog. Jag kunde knappt märka någon nivåskillnad. Poolen var stor och mycket vatten gick åt för att fylla den.

Det var något rofyllt med att stanna till och se på hur vattnet långsamt fylldes på.

När döttrarna kom hem från skolan var det fortfarande nästan en fjärdedel kvar innan den var fylld. Det dröjde ytterligare några timmar innan de kunde sätta på sig badkläderna och plaska ner i det trädgårdsslangskalla vattnet. Kallt som ett ishav om någon skulle fråga mig.

Det är poddarna-och youtube- gudstjänsternas tid. För några veckor sedan lyssnade jag på en predikan från pingstdagen. Pastorn pratade om vad lärjungarna gjorde tiden mellan Kristi himmelfärdsdagen och pingstdagen. Hur det står att de, när de blivit lämnade av Jesus, höll ihop under ständig bön. Lärjungarna hade då ingen aning om hur länge det hela skulle pågå. De anade att de väntade på något men visste inte på vad och när. I backspegeln kan vi se på hur de där dagarna blev en mellantid. Pastorn jämförde vår tid nu, med ett virus som härjar över hela vår jord, som en sån mellantid och mina tankar fladdrade iväg. Vi har inget slutdatum på det här än och vet inte heller vad det är som kommer ut på andra sida.

Vi lever alla i olika sådana mellantider emellanåt. Då när vi känner oss verkningslösa, ineffektiva och onyttiga i både våra egna och andras ögon. När livet gått i stå och vi väntar på och längtar efter något. För min del har detta pågått i drygt åtta år. När önskan och viljan finns men inte orken. När meningslösheten kommit krypande och framför allt rastlösheten som varit fånge i en onyttig kropp försökt att slå sig fri.

När jag sitter där vid poolkanten och ser på hur vattnet sakta, sakta stiger kommer jag att tänka på ett citat av Wilfrid Stinissen. Han skriver om hur man på bästa sätt använder den här tiden och hur viktig den är. ”Det finns ingen nyttigare förberedelse för framtiden än att så helhjärtat som möjligt utföra den uppgift Gud ger dig just nu.” Mellantiden, i-väntan-på-något-bättre-tiden, kan kännas meningslös och tråkig, som när poolen långsamt fylls på med vatten. Men den tiden är essentiell och inget annat än vårt nu.

I varsin fåtölj satt vi uppkrupna, vår dotter och jag. Ett skriftligt läxförhör om tiden kring första halvan av 1000-talet, medeltiden, fick mig att läsa på och välja ut frågor från hennes papper om allt som hon skulle kunna. Det handlade bland annat om heliga Birgitta och om hur hon hade fått ett tilltal från Jesus om att bilda ett nunnekloster i Sverige. Hon hade därför begett sig till Rom för att få påvens godkännande. Där hade hon fått vänta i tjugo år på att han skulle komma hem och under tiden hade hon gjort en pilgrimsresa till Jerusalem.

Vissa viktiga ord skulle dottern även ha koll på och veta betydelsen av, pilgrimsresa var ett av dessa. Hon hade läst på och visste att en pilgrimsresa är när en person reser till en helig plats.

Utanför kyrka dyker fler och fler församlingsmedlemmar upp. Var och en med en liten ryggsäck på ryggen fylld med vatten och fika. Vi känner hur sommaren äntligen är på väg. Solen har letat sig fram och det är alldeles lagom värme i luften. Det är en perfekt dag för en liten pilgrimsvandring.

När det är tio personer på plats delar pastorn ut några blad med texter och sånger på som ska bli vår följeslagare längs vägen. Jag får ansvaret att ta täten och visa vägen för den första gruppen, eftersom jag råkar veta vart vi ska.

Första ledordet och det som sätter tonen för vår färd läser vi utanför kyrkan innan vi beger oss ner mot ån som rinner genom samhället. Med heliga Birgittas ord i våra hjärtan, ”Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den”, lämnar vi kyrkan och den andra gruppen som nu står redo på tur.

Längs med ån vandrar vi bland knaggliga rötter och på små träspångar över vattnet. De skira bokträden släpper igenom solens strålar och vattnet gnistrar likt diamanter på ytan. Vi går genom Guds egen katedral och njuter stort av hans skapelse.

Jag går längst fram och hör hur de bakom mig småpratar förnöjsamt med varandra. Vid något lite knivigare passage där stigen är brant med lätt halkig jord vänder jag mig om för att se hur det går. De något starkare hjälper den som känner sig osäker och lite mindre stabil på benen. Sakta går vi vidare.

Vid vår fjärde hållplats får jag tala tydligt och starkt för att överrösta vattnets porlande.

Till vårt nästa stopp går vi i tystnad. Det är något speciellt med att vara tysta tillsammans konstaterar vi. Någon delar en tanke med oss andra innan vi går vidare.

Efter en stund får jag frågan om det inte snart är dags för kaffe.

Vid en glänta finns det träbänkar runt ett par grillplatser. Där slår vi oss ner på lagom avstånd till varandra. Nästa grupp med mer spring i benen dyker upp. Åldersspannet på oss som vandrar sträcker sig från 6 till 86 år.

När vi fikat klart och får heliga Birgittas ord återigen följa med oss på vår fortsatta vandring.

Tillbaka till kyrkan knyter vi ihop förmiddagen tillsammans. En pilgrimsvandring i all sin enkelhet.

Senare funderar jag på hur målet för vår pilgrimsvandring stämmer överens med det dottern tydligt och klart kunnat svara på, målet med en pilgrimsresa som är en helig plats. Vår lilla vandring hade också ett helig plats i sikte. Där gemenskapen med varandra i alla åldrar, omsorgen om varandra, tacksamheten till Guds skapelse, brödet som vi bröt tillsammans och ordet vi delade blev till en helig plats inne i våra hjärtan.

Dagen har gått i ett. Någon promenad har det inte funnits utrymme till. Efter en ovanligt sen kvällsmat, för att vara vår familj, får jag med mig vår äldsta dotter ut som sällskap. Det är trevligt att slippa gå själv. Vi tar rundan i skogen runt en av de tre sjöarna. Solen, ser vi hur den, går ner bland grantopparna och de skira försommarbjörkarna. Nästan när vi är hemma igen, där skogen tar slut och bebyggelsen strax börjar, hör vi några duvor som kuttrar och en koltrast som drillar sin sång.

– Ååååh, utbrister dottern med en ton av längtan i rösten. Jag ser på henne, nickar igenkännande och vet precis vad det är hon tänker på. Min känsla är densamma.

När jag var knappt ett år köpte mina föräldrar en sommarstuga vid havet. Där har jag tillbringat alla mina somrar. När våren och framför allt försommaren är här går längtan till den platsen nästan att ta på. Den gamla stugan som fanns när jag var liten hade tunna väggar och inte så värst välisolerade fönster. Ljuden utifrån kunde lätt identifieras. Vi blev både störda på kvällen när det på lördagsaftnarna var dans borta på dansbanan och på morgonen mjukt väckta av fåglarna, som om de satt på sängkanten och sjöng sin morgonserenad.

För några år sedan byggde mina föräldrar en ny stuga och en friggebod på tomten. Våra döttrar är precis som jag uppvuxna med somrar vid havet. Välisolerade hus i all ära men inne i stugan är det svårt att höra fågelsången på morgonen. Ofta när vi kommer på besök får vi låna friggeboden. Där behöver man ha skjutdörren något på glänt för att värmen och dålig luft inte ska ta överhanden under natten. Tack och lov kan tyckas, för på så sätt väcks vi stilla av fågelsången varje morgon.

Det är därför jag ler och nickar mot vår dotter där vi traskar hemåt. Hennes och min längtan till varma och sköna sommardagar vid havet är densamma denna ljumma försommarkväll då vi hör koltrasten och duvan.

En plats, en doft, en röst, en smak eller ett ljud kan påminna oss om en längtan vi bär på.

Hemma i köket har jag en specifik plats som jag återkommer till varje dag. Det är min gråa öronlappsfåtölj. När jag sitter i den väcker den en inre längtan. Även om jag ibland läser, lyssnar på musik, pratar med den som är i köket eller tar en kopp kaffe i fåtöljen är platsen i huvudsak en plats för mig att vara stilla inför Gud. Där hålls min längtan efter Gud vid liv. För när jag sitter där och tänder ljuset på symaskinsbordet bredvid påminns jag om de gånger då jag upplevt den där aningen inom mig, märkt av det kittlande mysteriet om vem Gud är eller förundrats över Hans godhet och nåd. Då vill jag bara ha mer. Mer av den inre verkligheten som är större än vår yttre verklighet.

Den speciella platsen i hemmet föder en längtan efter mer av Guds kärlek.

För några veckor sedan tog jag hjälp av våra döttrar. Min bokhylla svämmade över och de dammsamlande CD-skivorna behövde ge plats för böcker. Fördelningen av arbetet innebar att jag plockade ur böckerna från bokhyllorna, döttrarna sorterade dem i bokstavsordning efter författarens efternamn och slutligen satte jag tillbaka dem. Min tanke med projektet som tog flera dagar var att, förutom CD-skivorna som ingen längre använde, även sortera ur en del böcker som vi kunde skänka iväg eller slänga. Detta visade sig vara den svåraste biten i hela projektet. Något jag absolut inte kunde gå med på. Det fanns alldeles för mycket känslor med i bilden. För även om jag inte minns vissa böcker som bra kunde inköpstillfället eller platsen då jag läst boken väcka minnen värda en plats i bokhyllan.

Bland alla böcker hittade jag två dubbletter. Dessa borde i alla fall varit lätta att sortera ut. Jag hade två exemplar av Dag Hammarskjölds ”Vägmärken” varav den ena i en billig pocketutgåva och den andra i en utgåva från 1963 där bladen satt ihop redo att sprättas upp vid läsning. Inte kunde jag göra mig av med någon av dessa. Tänk om jag skulle behöva låna ut boken, vilket jag gärna gör, då skulle jag sakna läsningen av Hammarskjölds tankar. Behovet av en i reserv var klockren. Den andra boken med två av var ”Det oändliga blå”, kåserier av Stefan Andhé. Där blev det också ett dilemma för mig. Den ena var signerad och den andra hade jag köpt vid havet, en varm sommardag på en helt oemotståndlig loppis. Hur kunde jag välja bland dessa? Vi gillar ju ändå varandra Stefan (även om han inte vet vem jag är), jag och hans böcker. Så vad gör det om de står i par där i bokhyllan? Och förresten det säger de som bekant alltid på Antikrundan, att par höjer värdet.

Böckerna är sorterade och står uppställda med beslutet att ingen lämnar hemmet förutom när de med glädje blir utlånade.

Det är inte många andra prylar som får plats i bokhyllorna men mitt i står en grå elefant, ett bokstöd jag fick för ett år sedan.

Jag ser framför mig hur jag köar i Antikrundan och hur Knut Knutsson ler lite finurligt mot mig och min elefant. När jag väl kommer fram till en värderingsman får jag reda på att elefanten borde varit gjord i marmor och inte av trä som i det här är fallet. Den borde vara från 1600-talet och inte som den här, från 2019. Den borde vara hel och ren och inte med en kantstött fot. Och slutligen den borde kommit i par. Intresset och värdet är skralt och lågt på elefanten. De höjer på ögonbrynen och undrar vad jag över huvud taget gör där med ett nästintill värdelös föremål med ingen viktig proveniens alls. Med min elefant i handen förklarar jag hur det ligger till. Det är bland det värdefullaste föremålet jag äger. Vår yngsta dotter kom hem en dag från skolan och ur väskan plockade hon upp elefanten. Hon hade designat och gjort den alldeles själv på slöjden just med tanken på mig och min bokhylla.

En dålig deckare, en dubblett med karaktär, en trasig diktbok, en faktabok med tjusigt omslag, en pocketbok fylld med hundöron eller en grå träelefant det spelar ingen roll i min bokhylla. Det som i andras ögon kan tyckas värdelöst är i mina ögon värdefullt.

Ser mig om i bokhyllan, tänker på hur vi ibland kan känna oss kantstötta med slokande hundöron eller som trasiga kopior. Hur ägaren av bokhyllan inte bryr sig ett skvatt om det utan att det snarare stärker vår originalitet. För vårt affektionsvärde är skyhögt och vår proveniens är den bästa som finns.