Doften når mig från de vita hyacinterna i köket där jag ligger i vardagsrummets soffa. I fönstret lyser stjärnan och ute är det grått. Jag surfar på min telefon. Det är en sån där dag då jag letar efter mer kunskap och vetenskapliga artiklar om mina diagnoser, hEDS och POTS.

Det tog drygt tio år med att komma fram till dessa diagnoser och även om jag längs vägen har fått flera andra känner jag mer och mer att jag hamnat rätt i bedömningen. Det jag läser mig till och det jag känner i min kropp stämmer överens. Efter knappt ett år med vetskapen om diagnoserna trodde jag att jag skulle må betydligt bättre med mindre smärta och mer energi. Där är jag inte idag, tyvärr. Därför letar jag, läser, söker och hungrigt matar mig med det som skrivs och sägs. Inte alla dagar, men vissa.

En viktig ingrediens i sjukdomsförloppet är acceptans, att landa i diagnoserna och bli vän med dem. De kommer ändå att vara mina följeslagare resten av mitt liv. Kan inte påstå att jag alltid lyckas. Att bli vän med sin fiende är svårt. Den här dagen bestämmer jag mig i alla fall för att bli medlem i riksförbundet för EDS, Ehrler-Danlos syndrom, (kortfattat; en bindvävssjukdom som i mitt fall orsakar min smärta). Här finns mer artiklar och föreläsningar att hämta om jag bara tecknar mitt medlemskap.

Den andra diagnosen, POTS, dysfunktion i det autonoma nervsystemet, (enkelt översatt: när allt det som styrs med automatik i kroppen inte funkar som det ska) ställer dagligen till det för mig med en trötthet som jag inte kan vila mig fri från. Med den kommer också hjärndimman, koncentrationssvårigheterna, min tröga mage, hjärtklappningarna, syn- och hörselförändringarna, överkänsligheten mot histamin och andra mindre angenäma symptom. På EDS hemsida hittar jag en föreläsning med en forskare och överläkare inom det här området. Headsetet åker på och jag lägger mig till rätta i soffan. Det är intressant att lyssna på någon som vet och kan. Efter en timme kommer han äntligen till det avsnittet jag längtar efter: behandling. Vad kan man göra för att underlätta och minska symptomen? Finns det ytterligare råd att följa, fler än de jag redan gör för att må bättre? Och vad kan jag vänta mig för resultat?

Presentationen är klar och besviket lägger jag ifrån mig telefonen. Det där med att tro att någon som kan, vet mycket och forskat i ämnet kan beskriva hur det känns och verkar för mig som sjuk kan jag glömma. På föreläsaren låter allt så enkelt. Det blir nästan till ett hån. Som pappersprodukt och i teorin funkar allt bra men i praktiken med en riktig kropp, verklig smärta och en bedövande trötthet fungerar det inte så lätt. Jag vet, för jag har testat råden.

Det är då jag inser att många högskolepoäng och mycket forskningstid inte alltid ger de bästa svaren. Och jag ser också vikten av en patientförening där jag kan kontakta någon som lever med samma diagnoser som jag och få reda på hur hen gör för att underlätta lidandet.

Även om jag inte önskar någon de här diagnoserna kan jag inte sluta fundera på vad som hänt om överläkaren, med spetskunskapen, också skulle insjukna i POTS och hur hans föreläsning då skulle låta.

Det plingar till i telefonen och jag får ett sms, en julhälsning från en vän. Hon avslutar med ‘Immanuel-Gud med oss’.

Det är jul och det är om Immanuel allt handlar om. Gud blir människa. Han vars namn är Barmhärtighet och Kärlek. Han lämnar sin tron, sin makt och sin härlighet en stund för att dela våra liv. Känna vår sorg. Bära smärtan tillsammans. Uppleva saknaden och ensamheten. Längta efter beröring. Bli ilsk och arg på orättvisorna. Glädja sig åt nära relationer. Och sprida ljus till alla.

Gud bli människa för att kunna vara MED OSS.

Immanuel!

(Den heliga natten är temat för Julnatten. Evangelietexten är hämtad från Luk. 2:1-20)

Hej Sara, 13 år!

Det händer inte så ofta att jag skriver brev till dig. Men nu kände jag att det var läge.

Jag såg hur ont det gjorde i dig tidigare ikväll när ni var på födelsedagspartyt. Hela du skälvde till, axlarna sjönk ner och ditt annars glada leende blev till ett påklistrat smil. Fredagskväll och förväntningar på en kul kväll låg i luften. Ni stod i köket, du och dina tjejkompisar och snackade killar. Vad annars?

Du gjorde tappra försök till att smälta in bland de coola och snygga. Ditt dåliga självförtroende sken bara igenom lite den här gången.

Ditt självförtroende vad gäller ditt utseende är lågt och din präktighet gör det inte direkt enklare för dig.

Den glada feststämningen dog inom dig när en av de två tjejkompisarna som ligger högst upp på popularitetshierarkin plötsligt tilltalade dig och sa:
– Du, Sara, som är rödhårig, du kan inte räkna med att få någon pojkvän förrän långt upp i vuxen ålder. Det är INGEN kille som ens skulle titta åt ditt håll. De ratar rödhåriga tjejer. Blonda däremot emot är det läckraste de vet.

Så typiskt och inte helt oväntat att den kommentaren kom från just en blond tjej!
Åh, vad jag önskar att du inte tog åt dig. Att du inte lyssnade på sånt, rent av skitsnack.

Av hela mitt hjärta önskar jag att du inte skulle göra det de säger till dig till en sanning som gror inom dig och att ditt redan dåliga självförtroendet inte skulle få en skjuts ner i djupet under hela din tonårstid. För jag kan avslöja för dig att livet är mycket mer.

Som tröst och för att stärka ditt självförtroende vill jag berätta hur det blir trots spoilervarning.

Du kommer finna dina skönhet! Din drömprins som du träffar kommer hjälpa dig med det. Han kommer att gå ner på knä på en sandstrand med en vidsträckt horisont och fråga den där frågan som du kommer utropa ett JA till. Hans uppmuntrande ord om din skönhet både på in-och utsidan kommer att bita sig fast inom dig och på er stora dag kommer du att vakna med låten ”You´re beutiful, You´re beautiful” i huvudet. Bröllopsdagen kommer präglas av en värme, glädje och kärlek i bröstet hos dig med en visshet om att du är älskad och vacker. Du får din drömprins och du kommer vara prinsessa i hans liv.

Ta hand om dig, Sara! Och lev i hoppet!

Kram! Sara, 47

Med den lilla känslan av revansch över min ungdoms plågoandar kan jag ana den stora upprättelsen Maria får vara med om när Gud kallar henne till att bära Hans son. Hon som på pappret stod nästan längst ner på samhällsstegen, ung kvinna och ogift, tillhörande ett förtryckt folk i ett land som styrdes av en kejsare.

Det infinner sig en jublande känsla när det som gjort ont och varit hopplöst får en vändning. Då någon kliver in och tar dig i försvar. Står upp för dig. Strider i ditt ställe. Och lyfter dig. Till denne någon höjs tacksamhetens röster och lovsångens ljud.

”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt, och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte. Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort. Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid.” (Luk.1:46-55)

(Herrens moder är temat för 4:de söndagen i advent. Evangelietexten är hämtad från Luk. 1:46-55)

Hjälp mig här!
Röja undan
flytta bort
något är i vägen
skymmer sikten

Alla ”måsten”
slarvigt nerklottrade
lista är lång
Brådskan som styr
Julen som vankas

Allt brus
Bakgrundsljud
ingen lyssnar
Affärernas högtalare
manar ”Stilla natt”
skriker istället köp
kom och köp

All konsumtion
begärets hunger
– det senaste
– det snyggaste
– det dyraste
vill ha, vill ha
bara för att

All jämförelse
Se på andra
Visst gör jag det bättre?
Visst gör jag det finare?
Godare?
Snällare?
Bekräftelse, bekräftelse
Har någon bekräftelser över?

Hjälp mig här!
Bana väg
Gör plats
Städa undan allt det där.

Låt det bli stilla
enkelt
och tyst

Ser du?
Hör du?

Det lilla barnets joller

(Bana väg för Herren är temat för 3:e söndagen i advent. Evangelietexten är hämtad från Matt. 11:2-11)

Är det ‘nära’ i betydelsen tätt intill eller är det ‘nära’ i betydelsen snart i tid? Eller är det både ock?

Som tur var hade vi i somras städat och rensat i vårt garage. För när kylan kom och det just den dagen skulle till att regna var det skönt med tak över huvudet. Dagen då vi fick besök. Inte bara av en nysågad gran, som döttrarna för övrigt varit med och planterat för sex år sedan på min morbrors marker, utan även av mina föräldrar som dagen till ära kunde titulera sig granleverantörer.

På varsin familje-bricka dukade jag med, de från mamma medhavda, saffransbullarna, de nyköpta pepparkakorna med lakritssmak och muggar med rykande kaffe i. En liten plastpall och en byrå som var tänkt att skänkas bort blev två ypperliga bord i det stora garageutrymmet där bilen egentligen brukar stå. Så värst varmt var det inte med en vidöppen garageport, fast ändå bättre än ute på altanen där det både blåste och regnade. Mössor och vantar var på och mellan kaffesipparna värmde vi oss med åkarbrasor.

Garagefika, ett användbart nyord i dessa pandemitider om ni frågar mig.

Nära varandra men ändå på avstånd.

Det var ett tag sedan vi sågs. Att jag i sort sett pratar dagligen med mamma, efter det att pandemin startade, kan inte jämföras med det fysiska mötet. Mycket kan sägas med ord på telefon men att se ansiktet och kroppsspråket på den andre berättar ytterligare en dimension. Här gällde det nu i garaget att vara med. Vara här och nu. Varenda liten sekund ville jag ta till vara på när jag lyssnade och såg på mina föräldrar. Skratten fyllde garaget och glädjen värmde våra hjärtan. Fyrtiofem minuter gick snabbt fast efteråt kändes det som ett helt liv.

När näsorna började rodna av kyla och kaffet var urdrucket var det dags för avsked. Så tomt och sorgligt det kändes att fortfarande inte få krama om min mamma och min pappa. Tänk en varm, lång kram som säger något ytterligare, i en tredje dimension, om kärleken och omsorgen till varandra. Den dimensionen saknas oss nu. Istället får det bli blickar som möts i en sakta omfamnande åkarbrasa med avstånd från varandra.

‘Håll ut!’ är en lika viktig uppmaning som ‘Håll avstånd!’ i dessa tider. Snart får vi kramas. I alla fall om vi ska tro på det hopp som tänts i mörkret och som heter vaccin. Goda nyheter att hoppas på och längta efter. Det är nära. Även om nära kan innebära ett år till, så har det aldrig varit så här nära som nu.

Som ett garagefika är Guds rike. Nära våra hjärtan i stunder som glimmar till av glädje och kärlek och nära i tid som att vänta på en varm omfamning.

(Guds rike är nära är temat för 2:a söndagen i Advent. Texterna (GT och epistel) är hämtade från Mika 4:1-4 och Rom. 15:4-7)

Adventspsalmerna och körsångerna, de som jag i vanliga fall aldrig skulle ha en tanke på att lyssna till på egen hand, har nu hittat till kökets högtalare. Med en pompös, teatralisk och högtravande stämma sjunger tenoren med innehållet från Psaltaren 24:
”Gören portarna höga och dörrarna vida,
att äronens konung må draga därin.
Vilken är densamme äronens konung?
Det är Herren stark och mäktig.
Det är Herren stark i strid.”

Orden ”Stark och mäktig” och ”Stark i strid” får mig att fundera. För många år sedan var första advent för mig en dag för de starka, framgångsrika och lyckliga. Det var alltid med blandade känslor jag besökte gudstjänsten den dagen. Bilden som målas upp inom mig är berättelsen om en folksamling, jubel och sång på gatorna, kläder på marken och en kung som hyllas. Triumfen som inte vet någon gräns.

I min fåtölj letar jag reda på söndagens texter. Det är andra ord jag nu fastnar vid. ”I ringhet kommer han.” ”Ödmjuk och ridande på en åsna.”

Doften från en blombukett som står bredvid mig på symaskinsbordet når mig. Hög och ståtlig är buketten med en aprikosfärgad amaryllis, varav ytterligare en knopp slagit ut sedan gårdagen, kvistar av videkissar, gröna blad tillsammans med benvita blommor. Den sprider en varm och kärleksfull doft som ger ny energi för dagen.

Det var för några dagar sedan som jag fick ett sms från en blomsteraffär. Jag behövde kontakta dem för där väntade det ett blomsterbud till mig. Med vankande steg och undrande min gick jag till min hemmaarbetande livskamrat och frågade om han kunde vara inblandad. Och om inte, hade han några idéer vem det kunde vara eftersom min nyfikenhet växte. Han log mot mig, nekade bestämt sin involvering och gav några förslag innan han behövde infinna sig i ett telefonmöte.
Så värst länge behövde jag inte vänta tills det ringde på dörren. Snabbt och ivrigt rev jag bort pappret runt buketten och letade rätt på det medföljande kortet. Varför fick jag en blombukett en helt vanlig, grå måndag i november? Jag fyllde inte år. Jag hade inte gjort något revolutionerande för mänskligheten. Jag hade inte presterat något storartat, tagit examen eller firade något annat nämnvärt. Snart skulle jag få svar på frågorna vem och varför. Buketten var från en vän. Hon ville visa sin omsorg och tacksamhet över att jag berättat om min svaghet och sårbarhet. Överraskad och omskakad stod jag där med blommorna i handen. Det svaga, inte det starka, i mig hade öppnat upp för barmhärtighet och något sannerligen oväntat.

Kyrkan firar nyår första söndagen i advent och temat är Ett nådens år. Nåden som finns där för oss var och en. Genom att öppna våra hjärtas portar av svaghet rider Gud in. Han klampar inte på och bänder upp dörren själv som en hänsynslös krigare. I ödmjukhet rider Han in med styrka och ny kraft. Varje dag i ett helt år. Och sen på nytt i ett år till. Och ett år till. Och ett helt liv.
Genom vår svaghet kommer Gud in i våra liv och med Honom kommer hans nåd. Hans nyårstal ljuder genom hjärtat: ”Min nåd är allt du behöver. Ja, i svagheten blir kraften störst.” (2 Kor. 9:12)

(Ett nådens år är temat för 1:a söndagen i advent. Texterna är hämtade från Sak. 9:9-10, Matt. 21:1-9 och Ps. 24:1-10)

I fönsterna står solblekta orkidéer i plast. Gardinerna är svagt mönstrade på vit botten. Runt det ovala konferensbordet i bok sitter vi med långt avstånd mellan oss. Kursen jag går på är via min vårdcentral och har fokus på att identifiera och förändra energisvinn i vardagen för att hitta en bättre balans.

De första gångerna har handlat mycket om att kartlägga min tid. Vad fyller jag dygnets tjugofyra timmar med vad gäller sömn, vila, roliga saker, arbete och skötsel av mig själv och andra.

Den här dagens första uppgift blir att skriva ner alla störningar i vardagen, rangordna dessa och fylla i hur mycket jag störs av dem på en skala mellan ”Inte alls” och ”Värsta tänkbara”. Nästa uppgift är att skriva ner det som uppmuntrar och stimulerar i vardagen, så kallade uppmuntringar. Och på likadant sätt rangordna och skatta dem i en skala mellan ”Inte alls” och ”Det bästa som kan hända”.

När sammanställningen är klar och vi tillsammans går igenom våra resultat inser vi snart att våra störningar hör ihop med våra uppmuntringar. På min fem-i-topp-lista över störningar hamnade exempelvis allt tjat jag häver ur mig på mina barn och på listan över uppmuntringar kvalar med lätthet umgänget med döttrarna in på toppen.

Den kommande veckans läxa blir att fundera på hur jag själv kan påverka störningarna i vardagen för att minska dessa och att göra en uppmuntring jag inte gjort på länge.

Det var definitivt jeansdag i temperatur mätt och även om molnen skymde solen var där inget regn. En perfekt dag för blåbärsplockning om man skulle tro på proffsen. Ja, för det var just med proffsen som vår familj gav oss ut med, till vår egen skog i närheten där vi bor.
Efter drygt en timme i skogen hade vår familj tillsammans med mina föräldrar tjugofem liter i våra spannar och byttor. Tillgången på blåbär och att de flesta av oss hade använt repor förklarade hastigheten.
Med från skogen var inte bara blåbär. Där var även ris, tallbarr, omogna lingon och några dåliga blåbär. Dessa skulle bort så att skålen med mjölk och söta, smakrika blåbär kunde avnjutas.
På baksidan av huset bredvid vårt trädäck ställde vi fram bord och stolar, plockade fram tidningspapper och brickor. Med engagemang från alla, ledarrollen lagd på min mamma och ett flöde av löpande-band-principen blev den vanligtvis tråkiga rensningen inte alls så tokig.
I flera dagar efteråt frossade vi i färska blåbär och frysen är fortfarande fylld med dessa nyttiga och fina bär. Rensade från allt skräp.

Läxan på kursen till nästa vecka efterfrågar en borttappad uppmuntran.
För att släppa loss vår fantasi berättar föreläsaren om en tidigare kursare som tog tag i en gammal dröm genom att bege sig till stadens badhus tillsammans med dykarinstruktör och utrustning för att göra sitt första dyk.

Hemma igen tar jag fram min pärm, går igenom mina anteckningar och funderar på vad jag ska plocka fram den kommande veckan. Mönstret vi upptäckt på kursen, hur livet ryms av både gott och ont som två sidor på samma mynt, blir tydligare för mig.

Utifrån mina förutsättningar tar läxan sin form inför veckan. Istället för en stor uppmuntran kommer jag göra många små. Lyfta det goda i tillvaron varje dag.
Snart brinner det värmeljus i hela vardagsrummet en grå novemberdag. Orange rosor från den lokala ICA-handlaren lyser upp i köket. På skogspromenaderna i dimmiga, trista november stannar jag upp för att vara uppmärksammad på nya uppmuntringar längs den gamla skogsstigen. Tre svanar i himlen talar om på sitt skränande hundskällsaktiga sätt att de är på väg mot värmen. En tant på rullator som vilar sina trötta ben berättar om ensamheten och tillsammans får vi en stund av gemenskap på plats. Jag upptäcker en skön sittvänlig stubbe vid den spegelblanka sjön när min trötthet gör sig påmind.

Jag rensar och tar fram det goda ur livets blåbärsrepa.

”Med himmelriket är det också som när man lägger ut ett nät i sjön och får fisk av alla slag i det. När det är fullt drar man upp det på stranden och sätter sig ner och samlar den goda fisken i korgar och kastar bort den dåliga.” (Matt.13:47-48)

(Kristi återkomst är temat för Domsöndagen. Evangelietexten är hämtad från Matt. 13:47-50)

”Vet ni vad? Jag städade och upptäckte att jag har parkettgolv i min lägenhet!” utbrast en ungdomsledare till oss när vi på sena fredagskvällen hade begett oss till kyrkans övervåning där de mjuka sofforna stod. Vi skrattade högt och försökte föreställa oss hur det hade sett ut i den lägenheten innan fyndet av det mönstrade parkettgolvet.

I min lägenhet, på den tiden, hade jag både parkettgolv och plastgolv. Det visste jag med säkerhet. För där var det alltid ordning och reda. Jag har svårt för när det hemma ligger grejer och prylar framme. Lägenheten bestod av två rum och kök. Det gick att gå runt i lägenheten från hall till kök in i vardagsrummet och tillbaka till hallen igen. Mitt i lägenheten låg en klädkammare eller snarare förråd kombinerat arbetsrum med en dörr som alltid var stängd. Där var en mörk fläck i min annars välpolerade lägenhet. Alla föremål som inte kunde föra sig ute i ljuset bland folk blev inkastade och intryckta dit. Det var bara jag som hade tillträde dit in.
Jag tror det låg en plastmatta där inne, men alldeles säker är jag inte.

Skulle jag fått fem öre för varje gång någon sagt: ”det syns inte på dig att du är sjuk” skulle jag vara miljonär.
Det har funnits stunder då jag önskat mig ett gips på benet för att det då skulle blivit tydligare för min omgivning att det är något som inte funkar med min kropp. Men gipset skulle inte bara vara för min omgivning utan även för mig själv. Jag har nämligen ett förråd inom mig likt det jag hade i min lägenhet. Där stoppar jag undan saker som jag gömmer både för mig själv och andra. Skammen tar ett stort utrymme där inne. När sjukdomen inte syns utanpå är det lätt att spela med och låtsas som att allt är okej. För sorgen är stor över att inte vara som alla andra, inte orka lika mycket som andra och inte klara av det andra gör. Det är svårt att vara ärlig och tydlig i vad min sjukdom innebär. Skammen övertäcker ibland allt.

När andra föräldrar berättar om hur de skjutsar barnen till olika aktiviteter nästan dagligen nickar jag igenkännande fast jag inte har en aning om vad de menar. Att skjutsa och vara fotbollsmorsa har inte orken räckt till för.

När andra berättar om hur skönt det är med fredag, slut på arbetsveckan och en lång helg som väntar, ler jag instämmande. Trots att den känslan har placerats i lådan för bortglömda saker eftersom det var alldeles för längesen som jag fick uppleva den.

När jag tackar nej till något roligt som en konsert, en middag eller en utflykt, med ursäkten att jag tyvärr inte kan och är upptagen fastän sanningen är något annat. Jag kan inte på grund av min sjuka kropp och därför är min prioritering annorlunda och hårdare. Och en önskan finns att du istället bara kom hem till mig och satt bredvid mig i våra fåtöljer en stund.

I mitt inre förråd tar skammen ett sort utrymme. Därför ser jag inte det som egentligen finns där inne.

Stillhet i min fåtölj och uppmuntrande ord från Psaltaren 139 städar undan skammen för en stund.

”Herre, du rannsakar mig och känner mig.
Om jag står eller sitter vet du det,
fast du är långt borta vet du vad jag tänker.
Dina tankar, o Gud, är för höga för mig,
väldig är deras mångfald.
Vill jag räkna dem är de flera än sandkornen,
når jag till slutet är jag ännu hos dig.”

Hoppet tänds och jag får i tacksamhet utbrista:
”Vet ni vad? Jag kom till ro och upptäckte Guds älskade skapelse inom mig likt ett vackert parkettgolv.”

”Jesus sa: Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.” (Luk. 17:20-21)

(Vaksamhet och väntan är temat för Söndagen före Domsöndagen. Evangelietexten är hämtad från Luk. 17:20-30 och Psaltarpsalmen från Psaltaren 139:1-18)

Svarta fläckar
svåra att gnugga bort

begäret
jaget
likgiltigheten

Jag kommer med själviskhetens tunga sten
Smutsig står jag här med önskan om att bli ren

Ur funktion
en stämpel på min panna

tröttheten
fångenskapen
otillräckligheten

Jag kommer med allt det som är och blivit fel
Trasig står jag här med en önskan om att bli hel

Svart som natten
hemligheternas källare

skammen
lögnen
trolösheten

Jag kommer med mitt mörker, det jag befinner mig i
Fången står jag här med önskan om att bli fri

Du,
Du som vill
Du som kan
delar ditt Ord

”Bli ren”
”Bli hel”
”Bli fri”

Välkommen ljus!

(Frälsningen är temat för den 22:e söndagen efter trefaldighet. Evangelietexten är hämtad från Joh. 12:35-43)

En film spelas upp inom mig. Snön gnistrar och reflekterar solens strålar. Himlen är klarblå. Utetemperaturen ligger på minus fyra grader. Längst upp i slalombacken står jag med full utrustning på mig. Under natten har det snöat. Inte en isfläck i sikte. Underlaget är mjukt. Jag kastar mig iväg. Nerför. Utför. Fartvinden smeker mina kinder. Solen värmer ryggen. Skidorna skär snön i kurvorna. Musklerna samarbetar till perfektion. Frihet och glädje bubblar inom mig som sockerdricksbubblor.

Med filmen, från tidigare år, pågående inom mig tar jag mig ner till skidförrådet tillsammans med familjen. Där står vår hyrda utrustning för långhelgens strapatser. Min livskamrat hjälper vår döttrar igång. Mina pjäxor tar jag med mig till en bänk. De går trögt att ta på. Fötterna är ostabila och vill helst inte bli inträngda i ett litet utrymme. När jag väl är klar och redo att ta med mig min utrustning är familjen redan ute. Ett steg med pjäxorna och jag tittar ner på fötterna. Det är som om jag fått på mig taggtråd istället. Inte blir det bättre när även skidorna åker på. Då sprider sig taggtråden upp till låren. Bakom skidglasögonen tränger det fram en tår. Nerför och utför går det sakta i en ”grön”, lätt nybörjarbacke. De isiga snöflingorna blandas med salta tårar på mina kinder. Det blir några åk med stor möda och smärta innan hela familjen väljer värmestugan på toppen och en välförtjänt kopp kaffe. Därefter tar jag mig ner, själv, mot vår lägenhet medan familjen fortsätter njuta av farten och äventyret. Förtjusningen är borta och kvar finns bara ett virrvarr av taggtråd.

Det är dags att lägga slalomutrustningen på hyllan. Där ligger redan min bastuba sedan något år tillbaka. Kroppen har sagt sitt. Aldrig mer är starka ord men här, i det här livet, verkar det vara så nära sanningen jag kan komma. Men i nästa liv, då! Då ska jag åka slalomskidor igen och spela bastuba. Glädjens sockerdricksbubblor kommer flöda över. Längtan efter slalomen och bastuban blir synonymt med längtan efter himlen. Vilket är en ny upptäckt för mig.

Tänker på himlen att min dröm och önskan om den platsen inte bara uppfyller det där jag i det här livet inte klarar av eller orkar med. Där kommer också det där tas ifrån mig som dämpar alla sorters bubblor inom mig. Avundsjukan, kontrollbehovet, svårigheten att förlåta, jagandet efter mer av allt, mitt uppblåsta ego, min oförmåga att ibland inte vilja lyssna, mitt behov av att klara mig själv och avsaknaden av tillit. Tänk att få slippa allt det där. Det som binder mig. För ärligt talat är allt det där lika smärtsamt som taggtråden.

Jag har hört om en stad ovan molnen
ovan jordiska dimhöljda länder.
Jag har hört om dess solljusa stränder,
och en gång tänk en gång är jag där.
Halleluja! Jag högt måste sjunga.
Halleluja! Jag går till den staden.
Om än stegen blir trötta och tunga,
bär det uppåt och hemåt ändå.

Jag har hört om ett land utan tårar,
utan sorg, utan nöd, utan strider,
och där ingen av sjukdom mer lider,
och en gång, tänk en gång är jag där!
Halleluja! Där fröjdas vi alla!
Halleluja! Vart tvivel försvunnit!
Aldrig mer skall jag stappla och falla,
jag är framme, ja, hemma hos Gud. (Psalmer och sånger 748)

(Vårt evighetshopp är temat för Alla själars dag. Ps. 116:1-9)

Bredvid skogsstigen där backen är som brantast och mjölksyran börja kännas i kroppen ligger en inbjudande stock som lockar till vila. Vid närmare titt är den murken och på väg att falla sönder. En liten metallskylt sitter fastsatt mitt på det nerblåsta trädet med inskriften: Död skog lever.

En gång om året försöker jag åka till mina morföräldrars grav. Det brukar ske i närheten av allahelgonahelgen och som i sin tur brukar ligga i anslutning till min morfars födelsedag. På något konstigt vis känns det ibland som att jag har mer kontakt med min morfar nu än när han levde. Det är många år sedan han dog men det händer att jag pratar med honom. När någon släkting berättar något om honom är jag där och lyssnar ivrigt för att lära känna honom ytterligare. För några veckor sedan fick jag hem en bokpåse med böcker som han läst. Nyfiket bläddrade jag bland dessa för att se vad det var som inspirerade honom. Den morfar jag känner, han var och är en bönens man. Därför, när jag pratar med honom, ber jag honom ofta att fortsätta be för mig och vår lilla familj.

När jag efter flera år som biomedicinsk analytiker inne på ett sjukhuslaboratorium tog klivet och blev försäljare fick jag en mentor. Som nyanställd säljare på ett världsomfattande företag fanns det mycket som jag inte kände till. En mentor för mig blev en nödvändighet de första åren. Hon blev någon jag kunde ta rygg på, ställa mina dumma frågor till och inspireras av. En vän, utanför det företaget jag var anställd på, som visade vägen.

”Det är en oerhörd glädje och stort stöd att ha vänner som lever nära Gud och som frikostigt delar med sig av sitt liv med honom.” så här skrev Wilfrid Stinissen, på sent 1990-tal, om sin nära vän helgonet Thérèse av Lisiuex som levde i slutet av 1800-talet. Trots att han aldrig träffade henne blev hon hans nära vän.

Vänner som lever nära Gud är en inspiration. De är förebilder i hur de med sitt liv visar vad det innebär att följa Jesus. Vi har inte bara levande vänner till vårt förfogande utan även de som är döda.

Heliga Thérèse av Lisiuex kan också bli vår vän. Hon lär oss att i ödmjukheten bor saligheten. Hennes ord som är nästintill omöjliga att leva upp till har en riktning att ta till vara på: ”Det räcker att ödmjuka sig och att tålmodigt stå ut med sina ofullkomligheter. Det är den sanna heligheten!”

I vår litenhet och med våra tomma händer inför Gud finns den djupa glädjen.

Ödmjukheten öppnar upp våra hjärtan till att bli helgonverkstäder.

”Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike.
Saliga ni som hungrar nu, ni skall få äta er mätta.
Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta.” (Luk 6:20-21)

Tänker på plaketten på den murkna stocken vid skogsstigen; Död skog lever.

På ett helt annat vis än vad vi väntar oss får det som dött liv igen.

(Helgonen är temat för Alla helgons dag. Evangelietexten är hämtad från Luk. 6:20-26)