Längs med stigen lyser det blått av förgätmigej. I hagen bredvid är det gulprickigt av maskrosor. Björkarna skimrar i ljusgrönt och från topparna hörs fågelsång. Det doftar friskt av gräset. På vår skogspromenad känns det nästan som att vi stigit in i ett rum där vi får uppleva våren femdimensionellt. Framför oss bakom ett rött uthus med vita knutar får vi syn på fyra pojkar i olika åldrar. I det halvhöga gräset tjoar och jagar de varandra. Det ser ut som nån kombinerad kurragömma och tafatt-lek. Både min livskamrat och jag påminns om våra barndoms somrar.

Hemma på min gata bland alla grannbarnen, när jag var liten, lekte vi ofta tafatt. Innan leken kunde börja behövde vi utse en plats som kunde vara fri från att bli tagen på, ett fripax-område. Dit kunde man ta sig om man blev trött på att vara jagad. Men lite klent och harigt upplevdes det allt om man ställde sig där. Helst skulle man befinna sig så lite som möjligt på den platsen.

Det dröjde till långt in i vuxen ålder som jag funderade på ordet pax och dess betydelse. Pax som betyder frid och fred. Fripax-området var alltså en plats där frid rådde och där man slapp bli jagad eller fångad.

Min kropp känns som en grushög när vi kommer hem från skogen. Den är skör och gör ont. Min livskamrat märker på mig hur jag drar mig undan och vet att nu är inte läge att peta på mig. Då kommer jag falla isär och kroppen avge ett skri av smärta. Då kan en kram, på rätt sätt med rätt belastning, rätt vinkling och rätt längd, hjälpa att samla ihop gruset och stabilisera upp kroppen.

De där grushögsdagarna är inte bara jobbiga för kroppen. Inom mig sker en tafatt-lek, ett jagande av rastlöshet och avundsjuk frustration. Jag ser på hur friska människor rör sig lätt och smidigt, de gör så mycket. Hur de har energi och kraft till att greja i trädgården. Hur de tar bilen till ett mysigt utflyktsmål. Hur de med glädje och iver roar sig med sina hobbys. Hur de med lätthet och utan koncentrationssvårigheter kan upprätthålla ett samtal, läsa en bok eller lösa ett sudoku. Hur de går till jobbet varje dag. De där dagarna, när tiden bara går för mig utan att jag orkar med någonting och då meningslösheten smyger sig fram, då skulle jag behöva ett pax-område. En plats inom mig där frid råder. Där jag inte jagar efter att göra, prestera eller avundsjukt blänga på andra. En vilans plats fri från att jag jagar mig själv i rastlöshetens tankelabyrinter. Där jag kan hämta glädje och tolerans.

På symaskinsbordet vid min fåtölj ligger en rolig hög med böcker som jag skickat efter. De bör inte läsas för fort. Eftersom min koncentrationsförmåga har vissa begränsningar just nu är det en fördel. Rådet jag läser från Henri Nouwen för att hitta min pax-plats i mitt inre är att under dagen stilla återupprepa en bibelvers och låta den sjunka in i mitt hjärtas innersta. Även från kyrkofadern Augustinus får jag vägledning från hans formulering: ”Mitt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig.”

Det återkommande bibelordet förankrar jag under dagen ”Herren är min herde, ingenting skall fattas mig.” (Ps. 23:1) På min pax-plats saknar jag inget. Syftet med platsen är att bara vara och det klarar jag av även en grushögsdag. Det är att hitta dit som är det svåra.

Kaffedoften letar sig in i sovrummet. På min vänstra sida är det tomt. Nyvaken stiger jag upp och går ut i hallen, där möter jag min livskamrat huttrandes och med morgontidningen i handen. Med raska steg går han mot vasken där han tvättar sina händer. Tydligen hade locket på en grannes soptunna blåst upp under nattens stormbyar och lämnat spår av plast- och kartongskräp efter sig i vår trädgård.

Efter frukosten går jag och sätter mig i min gråa öronlappsfåtölj. På bordet bredvid står ett ljus som jag tänder. I tystnaden, som blir efter det att alla i familjen försvunnit från frukostbordet, tänker jag på vinden, skräpet i vår trädgård och att vi inte har en aning om hur långt bort ifrån det kom.

Jesus liknar den heliga Anden vid vinden. Han säger: ”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far.”

Några artiklar från morgontidningen dyker upp i mitt huvud. Den där som handlar om vår lokala pizzeria, där ägaren en kväll åkt in till infektionsavdelningen och gett sjukvårdspersonalen kvällsmat.
Och den där som berättar om 90-åringen som fick besök av en hel förskola som sjöng och hurrade nedanför hennes balkong.
Och den där som innehöll en bild på ungdomar som skrev personliga vykort till personer över 70 år. I dessa artiklar kunde jag se och ana spår av den heliga Anden. Kärleksspår. Jag tänker att där tecken på kärlek finns där har Anden blåst fram.

Jag tar fram min bibel och läser från Galaterbrevet om Andens frukter eller som jag denna morgon väljer att se på dem: spår av Anden. Där kärleken genomsyrar allihop.

”Andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.” (Gal. 5:22-23)

Med blicken på det tända ljuset tar jag några djupa och långsamma andetag. Luften far ner i mina lungor och ut igen. Den heliga Anden är mig lika nära som luften jag andas.

Efter en stund i tystnad tar jag fram min telefon och letar rätt på numret till min moster och morbror som är 70 plus.
– Så konstigt, vi pratade just om dig, säger min moster när hon svarar. Vårt samtal pågår en liten stund innan vi säger ”Hejdå” och lägger på. Med luren i handen tänker jag på den där tanken som dykt upp, manat till handling och som lett till ett telefonsamtal om vårvindar och om virusets påverkan i vardagen. Det där med att det ”bara är en tanke” som far igenom huvudet ibland, är ofta så mycket mer.

Jag formar en bön inför dagen:
Helige Ande, kom och rör vid mig.
Öppna mitt hjärta för dig och andas i mig.
Påminn mig om de människorna som idag behöver ett samtal eller ett sms.
Hjälp mig att vara lyhörd när du viskar till mig om hur jag bäst kan hjälpa den som behöver det.
Led mig idag så att spår av din kärlek blir synliga.
Amen

Texten är från dagens gudstjänst från Tabergs Missionskyrka med temat ”Den helige Anden leder oss”. Gudstjänsten finns att lyssna till på https://www.tabergsmissionskyrka.se/forsamlingen/podcast.html

Trots de gråa molnen och den smått kyliga vinden bestämmer jag mig för att packa min lilla ryggsäck med ett sittunderlag och en liten bok om frälsarkransen. För drygt ett år sedan upptäckte jag bakom kyrkogården hemmavid att man anlagt en liten trädgård som man valt att kalla Pärlängen. Det är dit jag beger mig. Där har man färgat stora stenbumlingar i frälsarkranspärlornas färger och skapat en liten inhägnad av växter, spaljéer, staket eller småstenar runt varje stor sten.

Gudspärlan, Jagpärlan, Doppärlan, Ökenpärlan, Bekymmerlöshetspärlan, Kärlekspärlorna, Hemlighetspärlorna, Nattens pärla och Uppståndelsepärlan, i den ordning de kommer i frälsarkransen. Där tystnadspärlorna befinner sig i armbandet har man satt ut små träbänkar för reflektion och tystnad. Jag stöter på en diakonassistent från kyrkan som presenterar sig för mig och visar postlådan, i början av ängen, med informationsbladen om frälsarkransen. Med bladet och mitt lilla häfte tar jag mig sakta runt till de olika pärlorna.

Vid Gudspärlan finns tio träkubbar att sitta på. Bakom den gyllene stenen finns en rabatt med ett hav av blommor i regnbågens alla färger. I Guds närhet får jag vara den jag är.

På tystnadens bänk blickar jag in i Jagpärlans ”rum”. Där finns inga krav eller förväntningar på mig.

Inne i Doppärlans ”rum” står en liten bänk. Här sätter jag mig ner och läser om Doppärlan. Min tidigare kunskap om den här pärlan inser jag saknar en hel del matnyttigt. Jag har trott att den här pärlan bara handlar om händelsen av mitt dop och minnet kring det. Men den vita pärlan, läser jag, uppmanar mig att våga börja om på nytt. Min tankar går till Guds nåd som varje dag är ny. Mina oförrätter som jag gjorde igår är bortsköljda av nådens hav. En omvändelse är inget jag endast gör en gång utan jag tänker mig att det är en pågående process.

Från Doppärlans bänk blickar jag mot nästa ”pärlrum” som är ökenpärlan. När jag läser om den pärlan inser jag hur mycket den hör ihop med doppärlan. För ökenpärlan handlar om mina brister, feltramp, min trötthet, mitt tvivel och min sorg. Den ger mig möjlighet att rannsaka mig själv i ensamheten. Hur otäckt och skrämmande det än må vara. Ordet förlåt hör hemma här. Jag sitter tryggt kvar på bänken, bland nåden och omsluten av kärlek. Därifrån vågar jag också konfrontera mina tankar och vara med mig själv. Lite som när man var barn och någon lite lurig och i mina ögon otäck vuxen busade med mig. Då vara mammas eller pappas famn det bästa jag kunde krypa upp i, för där vara jag orädd, stark och modig. I doppärlans ”rum” blir jag modig nog att möta mig själv och mina brister.

Jag känner de första regndropparna och ökar på tempot för att hinna med alla ”pärlrum” innan himlen öppnar sig. Hängmattan vid Bekymmerlöshetspärlan får vänta till nästa gång.

Genom kärlekspärlornas båda rum, inramade av kärleksört, går jag sakta och tänker på den som älskar mig och de jag får älska vidare.

Vid hemlighetspärlorna är det nästan som en labyrint i miniatyr och i mitten är tujorna formade till ett kors. Mitt hjärtas hemligheter och naturens hemligheter gömmer sig här.

Den svarta pärlan för natten, det som symboliserar det tyngsta i livet, inramas av ett flätat staket av ris. Det finns ändå något rofyllt där som gör att jag dröjer mig kvar en stund.

De stora regndropparna faller med högre frekvens och genom Uppståndelsepärlans rum känner jag friheten och ljuset.

Tillbaka vid Gudspärlan knäpper jag min händer och ber Herrens bön, innan jag raskt lämnar Pärlängen och går till bilen.

Hemma i värmen igen tänder jag en brasa i vår kamin och tar fram den lilla broschyren om Pärlängen. Jag läser på nytt om doppärlan och ökenpärlan, de pärlorna som efter min stund vid pärlängen lever tydligast kvar inom mig. Ett uttryck många använder sig idag av dyker upp i mitt huvud, ”Gör om och gör rätt.” Omvändelsen och förlåtelsen som hör ihop. Och dopet som förnyas varje gång jag är villig att säga ja till Guds kärlek och hans förlåtelse.

På bussen hem från Stockholm skickar jag ett litet tack-sms till en av mina kära vänner jag fått möjligheten att träffa under vistelsen i storstaden på drygt ett dygn. Värmen och tacksamheten över mina fina vänner är stor. I det bejakande svaret över tacksamheten kommer en sanning. ”Vänner är en välsignelse”, står det.

Några dagar senare äter jag lunch med en annan vän. Det blir många goa skratt och prat om det där som berör i livet. Återigen fylls jag av en oändlig tacksamhet över alla mina vänner och jag ler både utanpå och inuti. När vi kramar om varandra och säger hejdå citerar jag min vän från Stockholm med att säga att ”Vänner är en välsignelse”, varpå min lunch-vän skrattar till och säger att välsignelse är ett typiskt ”kyrkord”. Hon berättar om hur hon under söndagens predikan hört ett annat typiskt ”kyrkord”; helgelse.

Det ligger något i min lunchväns reflektion av ”kyrkord”. Välsignelse, helgelse, helig, askes och nåd är exempel på ord som vi nästan bara använder i kyrkliga sammanhang. Vi har satt en exklusivitetsstämpel på dem som bara är till för kyrkan och dess så kallade fromma människor. Exkluderande för många av oss även om vi befinner oss i sammanhanget. På en liten piedestal tronar orden. Vi tycker att orden är svåra att leva och efterleva.

Betydelsen av exempelvis helig hamnar lätt i facket en person med fina formulerade böner, med ett gediget antal gudstjänstbesök, bibelsprängd och som gärna har en uppgift i församlingen som syns och hörs. Strävan efter att vara helig i den bemärkelsen är ibland större än att älska sin nästa.

Vad är egentligen betydelsen av helig? frågar jag mig.

I boken ”Den enkla vägen till helighet” av Wilfrid Stinissen läser jag:
”Utan en helhjärtad villighet till självförsakelse, även om den förverkligas i oansenliga ting, finns ingen mystik eller helighet. Det finns då helt enkelt ingen öppen dörr där Gud kan komma in.”

Kvinnorna vid den tomma graven frågar änglarna var de gjort av Jesus och får svaret:
– Ni söker på fel plats, ni söker den levande bland de döda.
Jag söker likt kvinnorna på fel plats. Helig, välsignelse och nåd är inget som bara är förbehållet vissa utan det är något vi alla kan ta del av och vara en del av. Orden hör hemma här, mitt i livet och vi alla nyttjar dem dagligen utan att veta om det.

Tänker att när människor över sjuttio år väljer karantänen i dessa tider ligger det något heligt i det. Den självförsakelsen av ensamhet och isolering de gör i kärlek till andra är beundransvärd.

Pratar med mamma på telefonen, vilket vi gör dagligen. Jag lyssnar på när hon berättar för mig om hennes väninnors vardag i karantän. Hur heliga handlingar i all sin enkelhet förgyller deras liv. Där finns syskonbarn som inte kan resa hem och därför bjuder på påskbuffé hämtad från en lyxig restaurang, blommor som hänger på dörrhandtaget och telefonsamtal från en gammal väninnas barn.

De små handlingarna med helhjärtad självförsakelse blir till helighet. En öppen dörr där Gud kliver in.

I den upplysta hallen mötte jag förskolläraren. Längre in i huset hörde jag några glada barntjut och en skrattsalva. Vår dotters skratt hördes tydligt. Jag passade på när jag var ensam med förskolläraren och frågade hur dagen hade varit och om allt gått bra. Dottern hade ju varit lite ledsen på morgonen när jag lämnat henne. Vi pratade en stund och hon berättade för mig att när de varit ute och lekt på gården hade vår dotter sprungit fram till henne, tagit hennes hand och stannat där en stund. Hon hade sett på hur de andra barnen lekte och sedan släppt handen för att ge sig iväg ut till leken igen.
– Det händer titt som tätt att hon gör det, sa fröken. Ibland trodde hon att det berodde på att dottern plötsligt kom på att hon saknade mamma, att leken blivit lite orolig och gått för vilt till eller kanske hade några blivit osams. När fröken berättade om hur dottern agerade använde hon ett vackert uttryck som jag tog till vara på. Hon sa att vår dotter dockar in och tankar trygghet.

På altanen har jag rullat ut min yoga matta och tagit med mig min örngottsbeprydda kudde ut. Det är en varm vårdag och vi har inte hunnit få ut några utemöbler än. Jag lägger mig ner för att lyssna på en podcast. Kroppen är trött och själen likaså. Glasögonen åker av och jag sluter ögonen. Podcasten får vänta. Nu vill jag bara ligga i tystnaden, värmen och ljuset.

Jag har försökt hålla modet, hoppet och en positiv syn på tillvaron vid liv. Jag har duckat för oron. Låtsats som att den inte finns. Trott att jag är immun mot den. Men där jag ligger på trädäcket inser jag att den finns där och krupit in i mig. Och jag har kommit till en punkt där jag måste erkänna det för mig själv och att den stör. Oron skapar en inre stress. Den gör mig trött och suger energi. Den är som mossan i gräsmattan, den bara växer och tar över om man inte gör något åt den. Även om jag långt där inne vill tro på att det till slut ska komma något bra ur allt det här och att man i efterhand kommer tycka att det ändå inte varade så länge, ser jag det inte nu.

Där jag ligger raklång och uppvärmd av solens strålar kommer jag att tänka på vår gamla dagisfrökens uttryck: att docka in och tanka trygghet.

Beskrivningen av en docka, torrdocka eller flytdocka från Wikipedia är en anordning på ett skeppsvarv för att torrsätta fartyg vid underhåll och reparation.

Vi behöver tanka trygghet och reparera vår inre kompass i tystnaden tillsammans med Gud i dagar av oro. Oro som vi ibland inte ser eller vill erkänna finns där.

Tidigare idag pratade jag med min mamma i telefon. Hon berättade då att hon fått ett uppdrag av sin syster att skriva ut en psalm i x antal exemplar för att systern ville dela med sig av den till andra. Jag blir så glad när jag tänker på alla människor som i tider som dessa hjälper varandra och är med om att sprida det som ger ro.

Ӏr dagen fylld av oro och bekymmer,
och ovisshet gör vägen svår att gå,
så stanna upp och ge dig tid att lyssna,
ty kanske, kanske skalla du finna då:
Guds Ande bor i djupet av ditt hjärta,
och av hans vishet kan du ledning få.

Är sinnet tungt av ängslan, sorg och saknad,
och ensamhet gör dagen kall och grå,
så stanna upp och ge dig tid att lyssna,
ty kanske, kanske skall du finna då:
Guds Ande bor i djupet av ditt hjärta,
och av hans kärlek kan du värme få.”

(Psalm 543 i Psalmer och Sånger)

Det är hög tid att samla på vårtecken. Jag gör det likt jag samlar på snäckor en varm sommardag vid havet, med iver och längtan att finna de där speciella snäckorna att stolt ta med hem som om de vore den finaste skatten. Det spelar ingen roll för mig var de kommer ifrån. Alla är lika värdefulla. Några av vårtecknen som jag hittar är mina egna upplevelser andra är upptäckter någon annan gjort och entusiastiskt berättar om.

Till min samling la jag det första tecknet när vår yngsta dotter förra veckan kom inspringande i köket med andan i halsen och ville berätta något för henne synnerligen viktigt. Då såg jag hur solen kysst henne och fräknarna på hennes näsa log mot mig. På väg ner till vårt samhälle senare under dagen upptäckte jag hur de små blå blommorna lyste upp vid bergets fot bland allt det bruna och mörkt gröna. Det är klart vårens första blåsippa ska finans med i samlingen.
Vårsolen värmde och jag tog med mig köksstolen ut på altanen med en bra bok i öronen. Ögonen slöt jag när jag lapade solvärmen. Det kliade till på handryggen och jag tittade till. En fluga hade hittat ut och var inte alls lika irriterande nu som under sommaren.

Skogspromenaden med en fjäril som inte bara visade vägen längs de rotfyllda stigarna utan även mot värmen.

Mammas och mina samtal på våren innehåller alltid en grämelse över att vi aldrig lärt oss vad fåglarna heter som kvittrar så vackert för oss. Så även denna vår men skillnaden i år var att vi i veckan äntligen kunde känna oss stolta över att det var just koltrasten vi hört. På tal om fåglar, från vårt köksfönster såg vi och ojade oss högljutt över att skatorna bygger bo i grannens höga tujahäck. Även det ett vårtecken men som skulle vara betydligt mer angenämt om de byggt bo lite längre bort.

I ett telefonsamtal med en släkting härom dagen fick jag höra om hur den friska vårvinden som bitit tag i kinderna på henne och hur hon senare på kvällen somnat med ett leende på läpparna när hon föreställt sig den kalla vindens framfart över ansiktet.

Det senaste tecknet i samlingen kom som ett sms där den medhavda kaffekorgen förgyllt promenaden.

Efter mitt samtal med min släkting tänkte jag på alla vårtecknen. Det var något som hon ytterligare sagt som dröjde sig kvar hos mig. Hon tyckte att det känns tryggt i att naturen är sig lik i dessa oroliga pandemitider.

När jag såg på min samling var den ju egentligen inte så olik den från förra året. Ny på sitt sätt men ändå gammal. De återkommande tecknen har ett stort värde för de vittnar om ljuset som övervinner mörkret. De talar om hopp när framtiden är oviss och om trygghet när oro råder.

För några veckor sedan skickade jag ett sms med en bibelvers till en vän.

”Men Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig. Varje morgon är den ny -stor är din trofasthet.” (Klag. 3:22-23)

Efter bara någon minut fick jag ett svar tillbaka som löd:
”Tänk, att de verserna står i Klagovisorna.”

Klagovisorna, boken, där nästan allt är en enda lång klagan över elände, ödeläggelse och sorg förutom några få ställen där det glimmar till som det här, där man påminner sig om Guds återkommande nåd och barmhärtighet.

Våren dröjer inte, ställs inte in eller påverkas av ett virus. Återigen får vi värma oss mot en södervägg och låta ljuset väcka liv i våra trötta och bleka vinterkroppar. Det finns en trygghet att hämta i det som återkommer varje år. Varje månad. Varje vecka. Och varje dag. Något att hålla fast vid.

Guds barmhärtighet är varje dag ny. Och det, säger väldigt mycket om hans trofasthet.

Jag är ingen framstående politiker. Inte heller någon framgångsrik företagsledare eller resultatinriktad bankdirektör. Jag har inga mäktiga styrelseuppdrag och jag är ingen berömd musiker. Jag gör heller inga storartade insatser för miljön som ger avtryck världen över eller räddar miljontals människor från svält och misär.
Det är inget särskilt med mig.
Jag sticker inte ut i samhället.
Jag är som folk är mest.
Skulle jag i den stora massan av människor vara en färg skulle det bli beige. En alldaglig människa helt enkelt.

Idag är det nio månader kvar till jul. Lika länge som en graviditet.

Det var inget särskilt med henne. Hon var en anspråkslös flicka. Levde sitt liv som alla andra i en liten ort. Men ett besök och en kallelse, som hon tackade ja till, förändrade hela hennes liv. Och flera tusen år efter änglabesöket pratar vi fortfarande om henne och kanske särskilt idag på Maria bebådelsedagen.

Hennes lovsång säger mycket om hennes relation till Gud och om hur Han är. Gud väljer inte de som syns och hörs mest till tjänst i hans rike. Utan Han väljer de som för världens ögon är ringa eller om vi sätter färg på det; beigea.

I och med sitt ja till kallelsen att bära Guds son, blir Maria allt annat än beige. Hon lyser upp och gnistrar i alla färger likt en diamant.

I vår alldaglighet och tack vare vår oansenlighet väljer och kallar även Gud oss att bli Kristusbärare. Likt en graviditet som kan ha sina svårigheter och slitningar på kvinnans kropp ligger en möda i att bära på Kristus. Och frågan är om vi säger ja?

I en tid fylld av oro, sjukdom, klimatförändringar, ensamhet och en oviss framtid är det barmhärtighet och hopp vår värld behöver. Vi är inbjudna till att återspegla den Gud vi tror på. Det vår inre förvissning viskar till oss: En hoppets Gud fylld av barmhärtighet som bär allt.

I vårt ja byts vår beige klädnad ut till att spraka likt en diamant.

”Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.
Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:
stora ting låter den Mäktige ske med mig,
hans namn är heligt,
och hans förbarmande med dem som fruktar honom
varar från släkte till släkte.
Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.
Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham
och hans barn, till evig tid.” (Marias lovsång, Luk. 1:46-55)

Från högtalarna i köket förväntade jag mig en stilla, vemodig låt i en inte alltför hög ljudvolym när jag tryckte på play-knappen. Precis som serieteckningarnas bilder av resande hår, uppspärrade ögon och med ett högt hopp upp i luften upplevde jag det inom mig när det ur högtalarna istället ljöd av en glad, poppig upptempolåt i allt annat än en svag volym. Vad hade gått fel? Med lätt bultande hjärta över den milda chocken gick jag in på den aktuella spellistan och såg att allt stod rätt till. Men jag kunde inte erinra mig om när jag bytt både låt och volym sedan gårdagens förmiddag. Efter det hade ingen varit hemma. Jag och döttrarna hade åkt in till stan direkt efter skolan och min livskamrat hade varit på middag med jobbet. Fast när jag tänkte efter hade han ju varit hemma en sväng emellan. Mysteriet var löst, det måste varit han som bytt musik och passat på då han var ensam till något högljutt, upprymt och medryckande.
En tår letade sig fram i ögonvrån och mitt hjärta fylldes med varm luft, likt en varmluftsballong på väg att lyfta från marken, när jag tänkte på hur mycket min familj måste anpassa sig efter att jag är sjuk.

Hög musik, bakgrundsmusik under en måltid, musik i bilen eller en TV där ljudet letar sig fram till köket är inget optimalt för mig. Därför har det blivit en självklarhet för familjen att anpassa sig. I sin kärlek till mig gör de mer än jag kan önska och begära. I vår bubbla handlar det inte bara om musiken, där rymmer så mycket mer som påverkar vår vardag. Ibland känner jag att vi lever i ett parallellt universum, för vårt liv avviker så pass mycket mot hur en frisk och funktionell familj lever.

Efter åtta år av sjukskrivning har anpassningen blivit vår vardag och något vi till och med gläder oss över. Att livet går långsammare och kärleken till varandra växer är ingen nackdel. Det har inte alltid varit en självklarhet att vi någon gång skulle få uppleva det så. Den ofrivilliga begränsningen är smärtsam.

I min första period som sjukskriven var jag en pina för min omgivning. Bitterheten över min sjuka situation och andras handlande växte. Jag hade svårt att acceptera min nya tillvaro och oron för framtiden förlamade mig. Tycka-synd-om-mig-själv-komplex var ett faktum.

Inte förrän jag bytte perspektiv från mig själv, släppte det stora egot och tittade mig omkring blev tillvaron betydligt bättre. När jag såg att min bitterhet, min egenkärlek och min ovilja att acceptera min situation inte bara påverkade mig utan även min familj beslöt jag mig för att den nedåtgående spiralen behövde vända.

Det är mödosamt att släppa den egoistiska kärleken.
Med nytt perspektiv blir tacksamheten en följeslagare. Tacksamheten som fördriver bitterheten.
Konflikter i mig när huvudet vill alldeles för mycket och kroppen säger nej. Den acceptansen är svår men går.
Ta en dag i taget är nödvändigt för att kunna släppa oron för framtiden.

Hjältarna i vår familj är ändå döttrarna och min livskamrat som definitivt inte valt dessa begränsningar. Det är därför jag gråter en skvätt av tacksamhet till min livskamrat när jag tänker på hur musiken från stereon stundtals tystnar i hans liv.

Söndagsskolsången ”Vi sätter oss i ringen” ljuder i mitt huvud. Det gäller inte bara vår lilla familj. Mitt perspektiv behöver vidgas igen när jag tittar på Tv. Allas vår statsepidemiolog har flyttat in i våra vardagsrum de senaste veckorna. Han använder dagligen några ord när han ger det svenska folket råd. Dessa har fastnat hos mig. Han säger:
– Nu är det läge att…

De ofrivilliga begränsningarna stör och gör ont. Men min erfarenhet säger mig att det kan leda till något gott.

Nu är det läge för ett nytt perspektiv.
Nu är det läge att släppa egenkärleken.
Nu är det läge att tacka.

”Vi sätter oss i ringen
Och tar varandras hand
Vi är en massa syskon
Som tycker om varann
För Gud är allas pappa
Och jorden är vårt bo
Och vi är vän med alla
På jorden må ni tro”

Sjuksköterskan leder oss in i ett skyddsrum. Det är alldeles kolsvart och man ser inte handen framför sig innan hon tänder en liten ljuskälla längst in i lokalen. Våra jackor och skor tar vi av oss. Några av oss huttrar till och drar in armarna mot kroppen. På en ställning hänger röda yogamattor som vi lägger ut på golvet i en ring. Alldeles lagom långt ifrån varandra. Var och en av oss letar, i tystnad, reda på en pall eller stol att sätta sig på vid de röda mattorna. Fötterna landar mjukt mot underlaget och kylan mot fötterna känns inte så påtaglig längre. Från en smartphone hörs svag pianomusik.

Vi är åtta personer, alla med någon form av långvarig smärta som gör livet stundtals outhärdligt. En timme framför oss kommer vi att lyssna på sjuksköterskan från smärtenheten när hon instruerar oss i rörelser och andning för medicinsk yoga. Det är inga revolutionerande rörelser vi gör där vi sitter. Stilla och ganska enkla. Den första instruktionen vi får är att sätta oss till rätta på stolen eller pallen, förankra fötterna i underlaget, sluta ögonen och andas med långa, djupa andetag. Efter en stunds tystnad kommer instruktionen till första övningen. Andningen ska vara med i rörelsen hela tiden.

Den fjärde rörelsen är ganska svår för mig och jag känner att jag inte riktigt mäktar med den. Fröken duktig och präktig kommer fram hos mig. Jag ska minsann klara av det här och visa för de andra och instruktören, trots att deras ögon är slutna, hur bra jag klarar av det. Men till slut orkar jag inte, kroppen lägger in sitt veto. Den säger stopp och belägg. Då tänker jag att jag fuskar lite. Samtidigt öppnar jag mina ögon lite på glänt för att se om de andra gör övningen. Förvånat höjer jag på ögonbrynen, det är ingen av de andra sju som gör det sjuksköterskan sagt eller gör. Alla gör på sitt sätt, anpassat efter sin förmåga. Då blir orden som sjuksköterskan upprepat ett flertal gånger plötsligt glasklara för mig. Och det känns som att jag hör dessa ord för första gången i mitt liv:
– Helt i din takt och efter din förmåga.
Jag sluter mina ögon igen, slappnar av och fortsätter rörelsen på mina villkor, helt efter min ork, på det sätt jag klarar av och förmår med hänsyn till min smärtnivå.

I de återstående övningarna tar jag till vara på vad hon säger om min takt och min förmåga. Jag lyssnar in vad kroppen önskar, säger och mäktar med. Smärtan blir inte lika påtaglig, hela jag pustar ut och jag känner mig, på ett tillfredsställande sätt, duktig.

När jag sitter i bilen på väg hem funderar jag mycket på min duktighet, präktighet, på vad jag tror omgivningen förväntar sig av mig och min oförmåga att be om hjälp. Jag inser att de tankarna stör mig väldig mycket i förhållande till den jag verkligen är. Att jag glömmer bort min takt och min förmåga i ivern att visa upp ett ordentligt jag.

Varje människa har sin takt och sin förmåga. Det kunde jag tydligt se när jag sneglade runt om i ringen på den medicinska yogan. Eftersom alla blundade (förutom jag då en liten stund) fanns inte utrymme för bedömning av någon annan eller behovet att jämföra sig med någon annan. Där var vi, fullt sysselsatta med att fokusera på rörelserna och andningen.

Jag skulle oftare behöva blunda för andra. Inte se, bedöma eller jämföra vad de gör eller hur snabbt det går för dem. Spola min duktighet och istället lyssna till mitt hjärta. Ställa mig frågan: Vad är min hjärtas takt och min förmåga?

Rådet jag fick från min läkare löd:
– När du äter se då till att du saltar rikligt, det kommer att hjälpa dig. Ett ovanligt råd men tillsammans med alla de andra rekommendationerna jag fick och med kunskap om min nyfunna diagnos kunde jag förstå vitsen med det utökade saltintaget.

Idag är det Askonsdagen, den första dagen i fastan som pågår fram till påskdagen.
För tjugo år sedan läste jag en artikel i tidningen Dagen om ett par som fastade inför påsken. Denna artikel berörde mig. Min referens, just då, till fastan bestod av två saker. Den ena var att när man för viktens skull minskar intaget av föda och på så sätt fastar. Den andra, det var julsången ”Nu är det jul igen” och det där partiet där man sjunger att julen varar fram till påsken fast det inte är sant för däremellan kommer fastan. Alltså perioden mellan två glädjefyllda storhelger, som för mig bara betydde en beige vardag i väntan på påsk.
Lite som ett svart hål i kunskapsbanken var fastan för mig.

Rådet Jesus ger till sina lärjungar angående fastan lyder:
”När ni fastar, se då inte dystra ut som hycklarna, som vanställer sitt utseende för att människorna skall se att de fastar. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.” (Matt 6:16-18)

För min läkare när han gav mig rådet om ökat saltintag var inte frågan om jag äter utan när jag äter. Ett liknande scenario utspelar sig när Jesus undervisar sina lärjungar i fastan, det är inte frågan om de fastar utan när de fastar.

Man kan säga att det för mig fanns ett före och ett efter fastans intåg i mitt liv och egentligen allt på grund av min upptäckt av det där lilla ordet när.

Med artikeln i Dagen följde några handfasta råd om hur fastan kunde gå till. Där fanns även en bibelläsningsplan. Några av råden följde jag, bl.a. fastade jag från kaffet, sötsakerna, mina älskade popcorn. Jag åt inte mat efter klockan sex på kvällen och jag stängde av TV:n i 40 dagar. Tiden som jag fick över ägnade jag mig åt bibelläsningsplanen och att söka upp människor som jag visste behövde mig. Fastan för mig, den där första gången, blev allt annat än en beige vardag i väntan på påsk. När påskdagen sedan kom blev den mer glädjefylld än vad den nånsin varit.

Enkelhet, stillhet och närhet är tre ord som kännetecknar fastan för mig.

Det första ordet enkelhet är kanske det vi mest förknippar med att fasta. Att under en period skala av, leva livet enklare och avstå från något utifrån de förutsättningarna man själv har. Det kan handla t.ex. om mat, om skärmtid, om resor eller om shopping. Med enkelheten som bas ger den oss tid och fokus till stillhet och närhet.

I stillheten får vi söka Gud genom bönen, bibelläsning och andlig litteratur som bygger upp. Vår relation med Gud får näring och växer. Med stillheten kommer närheten. Allt det goda vi får av Gud kan vi inte behålla för oss själva utan vi vill dela med oss. Närheten till Gud föder längtan efter att få finnas till för andra. Närhet till varandra.

Jesus fortsätter sina råd om fastan med att man ska akta sig för att skryta om det. Det första året som jag fastade gav mersmak och året därpå laddade jag stort, men gjorde det där misstaget att basunera ut min duktighet och så kallade fromhet. Vilket resulterade raskt i att jag efter bara någon vecka in i fasteperioden hittade mig själv i TV-soffan med en stor skål popcorn i knäet.

Fastan är något mellan bara dig och Gud. Därför kan det ibland kännas tryggt och ganska läckert att tänka på att bland två miljarder kristna runt om vår värld finns det en hel del av dessa som tar Jesu råd på allvar och idag går in i en 40 dagars lång fasteperiod. Vi är långt i från ensamma. Det är en dold gemenskap som för oss närmare Gud, varandra och Guds skapelse.

* På onsdagskvällar möts vi i kyrkan för Andrum. I stillhet samlas vi kring nattvardsbordet. Den här texten är från Askonsdagen.