Min hemvist har jag i ett brassband inne i stan men ibland har det hänt att jag fått hoppa in i någon annan musikkår. Det har varit roligt att spela med några andra. Förutom att följa dirigenten och spela efter mina noter finns det en viktig sak jag behövde tänka på, särskilt när jag kommer till ett nytt sammanhang, och det är att jag behöver lyssna. Lyssna in mina medmusikanter. Vem har melodislingan nu, hörs den eller spelar jag för starkt? Klangerna som bildas av de olika stämmorna, blir dessa till en harmoni? Det jag hör när jag lyssnar bör få konsekvenser för hur jag sedan spelar.

För att det ska låta så bra det bara kan i en orkester förutsätter det att alla lyssnar in de andra. I huvudet på en musikant finns orden: Vi gör det här tillsammans.

Lönnlöven sprakar i alla dess sköna höstfärger längs hela allén av träd. Solen värmer min kind. Det doftar frisk och hög luft. En riktig brittsommardag att minnas och ta fram när alla löv är borta och novembergråheten skriker tristess och svårmod. Min dagliga promenad har jag förlagt till en plats som är för mig helt främmande. Mina vanligtvis smala och rotrika stigar bland granskog och längs med sjökanten har jag bytt ut till en gigantisk välklippt och välskött gräsmatta. Den kallas visst fairway och green. Ord som för mig är obegriplig terminologi.

Min livskamrat, min syster och min svåger är inbitna golfare och det är dem jag fått följa med ut denna ljuvliga söndagseftermiddag, som sällskapsdam. Fast jag har även en annan agenda. Jag är otroligt nyfiken på vad det är som kan få ett samtal om golf en varm sommarkväll att vara så länge? Vad är det som sätter igång denna frenesi av rengöring av klubbor vid köksvasken? Vad är det som alstrar så mycket energi och glädje, som i nästa stund kan skapa lika mycket grämelser och dysterhet? Jag vill veta. Och jag vill dofta på det som framkallar all denna tillfredsställelse och entusiasm hos dem som står mig nära.

Det är inte mycket jag förstår när de pratar med varandra och slänger sig med golftermer. Jag får hjälp med översättningen, poängräkningen, handikappen och med hur de tänker när de svingar upp de olika klubborna ur bagarna för att på minsta möjliga slag få bollen i hålet. På något sätt fångar allt det där mitt intresse och spänningen känns i kroppen hos mig när de ska slå ut bollen på nästa hål. Får de in en fullträff kan jag riktigt se hur klubban är en förlängning av deras kroppar och njutningen är total. När bollen däremot hamnar i bunkern eller i skogen biter de ihop och tar nya tag.

Efter nio hål, två timmar och ungefär fem kilometer är jag nöjd, för den här gången. Men inte för alltid, som sällskapsdam kommer det bli fler gånger. Jag kommer tyvärr aldrig bli någon golfare, där säger min kropp ifrån. Däremot kommer jag kunna njuta av sköna promenader i vacker miljö, förhoppningsvis hänga med mer i samtalen på sommarkvällarna, förstå rengöringen i köket och kunna instämma i glädjen golfen framkallar hos mina nära.

Att leva tillsammans, som är temat för söndagen, börjar med att lyssna. Lyssna in den andres väg. Vad är det som gör min medmänniska glad? Vad är det som bekymrar henne just nu? Hur ser hennes vardag ut? Kan vi slå följe på livsvägen en bit, med allt vad det innebär, och på så sätt göra det enklare och trivsammare att gå?

Lyssna! Vi gör det här livet tillsammans.

(Temat för den tjugonde söndagen efter trefaldighet är Att leva tillsammans. Den gammaltestamentliga texten är hämtad från Tobit 10:7-13)

Siktet var i första hand inställt på böckerna när vi i raskt tempo gick in genom dörrarna på Erikshjälpen. Vi hade rensat i garaget, igen, och lämnat in prylar vi inte längre använde. Påfyllning av nya prylar lockade inte nämnvärt men en lov runt bokhyllorna för att se om det fanns något läsbart kunde inte skada. Dottern som var med mig blev lottlös bland böckerna men hittade en liten figur att ge till, som det stod på prydnadssaken, Världens bästa morfar, för tio kronor.
Bland mängder av böcker hittade jag en bok om Majken Johansson som fick följa med hem.
Hemma igen hittade jag i min bokhylla en diktbok av Majken men det var också så långt min kunskap om denna poet sträckte sig.

Majken Johansson var poeten, känd för sin ironi och fränhet, som i andras förvånande ögon blev frälsningssoldat. Och som iklädd uniform vittnade på gator, torg och i massmedia. Det är den korta versionen. I boken möter jag inte bara poeten. Vännen Karin Hartman berättar med värme och kärlek om människan Majken, den glada och sociala. Hon som vittnade frimodigt, som älskade simma, som med lätthet spelade både munspel och gitarr och som när hon reste utomlands lärde sig landets språk för att kunna konversera med de boende. Hon som fick pris och strålande recensioner för sitt diktande, som blev reporter på Stridsropet, som lärde sig 120 bibelverser utantill vilket belönades med ett diplom från ”Navigatörerna” och som behöll sitt barnasinne. Genom hela livet led Majken av svår ångest och alkoholberoende. Morgonångesten var värst. Riktigt fri blev hon aldrig och hon påminner sina läsare i dikterna att lidandet upphör inte med frälsningen. I allt det mörka och stundtals hopplösa fanns tron. Jag kan läsa både mellan raderna och uttryckligen: ”Majken förlorade mycket men aldrig sin tro.”

Från tusen och en sorters oro
blir jag befriad.
Bottenglädjen
räcker för alla bottenlägen.

”ty Herren har hört
min högljudda gråt.” (En som blir läkt av Majken Johansson)

I ett litet rum med en mörkblå heltäckningsmatta, tolv pinnstolar med tygförklädda dynor som står längs väggarna, ett runt fönster med utsikt mot berget och ett blockljus tänt på det lilla bordet sitter jag tillsammans med sju andra personer. Kvinnor vars liv pågått betydligt längre än mitt eget, minst trettio år. Att höra deras berättelser ger perspektiv. Här i andaktsrummet pratar de om det som skaver, det som gör så ont att hjärtat vill brista, det som får kroppen att spritta till och armarna fara upp över huvudet i en Halleluja-gest och allt det där andra som livet rymmer. Som en röd tråd genom samtalen finns tron. Tron som de lever med. Tron som bär.

Att höra andra berätta om sin tro är inte bara inspirerande och spännande det är också i det trons kraft ligger.

I söndagens episteltext har jag tagit mig friheten att anpassa några verser något:
”I tro vittnade Majken genom dikterna, musiken och sitt liv. Behöver jag säga mer? Tiden räcker inte till för att jag skall kunna berätta om Kerstin, Gull-Britt, Ann-Britt, Hillevi, Rakel, Mimmie och Ingrid. Genom sin tro kunde de besegra kungariken, utöva rättfärdighet och få löftena uppfyllda. De kunde täppa till lejonens gap, släcka rasande eld och undkomma svärdets egg. De var svaga men blev starka, fick kraft i striden och jagade främmande härar på flykten.”

(Temat för Nittonde söndagen efter trefaldighet är Trons kraft. Episteltexten är hämtad från Hebr. 11:29-33)

Ljungen lyser upp trädäcket med sin lila färg. Utemöblerna är inställda för vintern och poolen är sedan en längre tid rengjord, uttömd och inlagd i garaget redo för en ny sommarsäsong nästa år. Från att ha varit en gulbrun plätt, som om ett ufo landat, har det där poolen stått efter idogt arbete av min livskamrat, växt upp nytt och friskt gräs. Det är en hel vetenskap med att få en gräsmatta fin, utan mossa, ogräs och annat som stör. Men min man han kan det där. Med risk för att vara partisk har vi den snyggaste och mest välväxta gräsmattan i kvarteret. Jag har fått lära mig att ger man bara grässtråna rätt förutsättningar tränger de undan allt ogräs och all mossa. Kvar blir en tät, barfotavänlig, skön matta av finaste sort.

Vid köksbordet kommer ämnet barnprogram upp. Döttrarna har vuxit ifrån många av programmen de tittade på när de var riktigt små. Vi pratar om vilka vi tyckte om och vilka vi inte var så värst förtjusta i. Det är delade meningar mellan vuxna och barn. Ett program som jag verkligen inte kunde förstå och som det går rysningar i kroppen av men där döttrarna jublar när det kommer på tal är ”Drömmarnas trädgård”. Lustiga figurer och krumelurer i alla storlekar med namn som Upsy Daisy, Igglepiggle, Makka Pakka, Tomblibooerna och Pontipinerna med en handling som inte går att förstå sig på. Där finns inget som tilltalar den vuxne. När jag råkar nämna det utbrister en av döttrarna:
– Men fattar ni inte, man har bara samlat alla barns drömmar. Det är så de ser ut, en härlig blandning av allt.

Själens trädgård tänker jag mig är ett mellanting mellan vår verkliga trädgård, för att vi ska kunna förstå och ta till oss den och drömmarnas trädgård, där mycket lever sitt eget liv och allt går inte riktigt att greppa.

En gräsmatta har den givetvis med strån av tacksamhet. Ogräset finns där i form av självklarheten, som får mig att glömma att allt är en gåva, avundsjukan som hela tiden har jämförelsen som måttstock, brådskan som inte hinner se och bitterheten som binder samman och klänger sig fast ända ut i ansiktets sura min. Jag tror att det är de små stråna av tacksamhet som kan och gör det möjligt att fördriva ogräsets förpestande av tillvaron.
I boken ”Finna bönen som redan finns” skriver Martin Modéus ”Genom att utforska tacksamheten hittar vi lättare gåvornas givare.” Jag behöver sluta fokusera på det jag inte har och det där som alla andra tycks ha.
Under en dag finns det så otroligt mycket att vara tacksam för.
Att börja i det lilla.
Stanna upp, ta ett andetag och inse att varje andetag är en bön av tacksamhet för livet.
Att på kvällen tänka tillbaka på dagen. Summera alla saker och händelser som framkallar tacksamhet och som visar sig är spår av Guds godhet.
Modéus fortsätter att skriva ”Att söka i det lilla är kanske viktigast, för då övar vi blicken för vad Gud hela tiden ger och gör.”
Själens gräsmatta blir mjuk och behaglig. Den inbjuder till mer, strumporna vill man dra av sig och känna att det kittlar så skönt mellan tårna. Tacksamheten inbjuder till lovsång och ett Halleluja!

”Då brister själen ut i lovsångs ljud:
Tack, gode Gud, tack, gode Gud!

Då brister själen ut i lovsångs ljud:
Tack, gode Gud, tack, gode Gud!” (Psalmer och Sånger 11)

(Temat för Tacksägelsedagen är Lovsång. Evangelietexten är hämtad från Luk. 19:37-40)

Hon kommer med andan i halsen, lunchmackan i handen och hämtar upp mig hemma på garageuppfarten. Min väns studier och mitt sjukgymnastikbesök i en stad längre bort sammanfaller, vilket gör att jag kan lifta med henne. Redan på den korta vägen till bilen börjar vi snicksnacka om allt mellan himmel och jord. När jag slår mig ner i passagerarsätet upptäcker jag den lilla glittriga ängeln som hänger på hennes backspegel. En liten kommentar från min sida om hur söt den är får henne att utbrista med glimten i ögat:
– Det är min lilla skyddsängel! Den behöver jag när jag är ute på vägarna!
Och med en rivstart lämnar vi garageuppfarten. Det så klart! Vi behöver alla en skyddsängel på vår resa.

De hette Lena och Kalle, mina två fantasikompisar. Ofta dök de upp efter det att jag finkammat området på barn, i hopp om att någon ville leka, utan resultat. När ingen på gatan var hemma och maskarna i grönsakslandet gömt sig väl för att inte bli dissekerade då fanns Lena och Kalle där. De var två för att när jag inte kunde leka med dem så hade de ju varandra.

Som barn var det lättare att se det där som inte fanns och även att föreställa sig det som fanns men inte syntes. Ni kan bara tänka er hur min brors skyddsängel såg ut! Min bror hade en del myror i brallan. Det hände att min mamma berättade vilda historier för sina väninnor, när jag tjuvlyssnade, om hur min bror klättrat upp på något, sprungit ut mitt i gatan eller gått nära en brant. Gemensamt för alla berättelser var slutet där skyddsängeln kommit till min brors hjälp och räddat honom ur alla faror som kunnat inträffa. I min fantasi var hans skyddsängel ganska lik honom själv. Lika liten, samma busiga blick men med två egenskaper som var onaturliga. Ängeln var otroligt stark och framför allt väldigt, väldigt snabb! Lite som stålmannen, fast med bländande vita vingar.

Det föll sig naturligt att ”se” änglarna framför mig när någon pratade om dem. Eller när jag låg i sängen på kvällen lite lätt lagom mörkrädd. Då var det gott att min egen ängel låg alldeles bredvid mig och höll om mig.

I den gammaltestamentliga texten för den här söndagen får vi följa med Jakob. Han har just lurat sin pappa på arvet och väckt sin broder Esaus vrede. Därför är han på flykt hemifrån. En natt får han se en stege upp till himlen fylld med änglar och en röst från himlen som berättar för Jakob att Gud (rösten) ska vara med, skydda honom och inte överge honom. Tänker att det precis som att Gud tar bort vuxenfiltret för Jakob. Gränsen mellan det osynliga och det synliga. Och plötsligt ser Jakob verkligheten på ett nytt sätt. Han utbrister:
– Herren är på denna plats, och jag visste det inte!

Även en liten glittrig skyddsängel på backspegeln kan påminna den vuxne om att sudda ut gränsen mellan det osynliga och synliga. Och på så sätt göra Gud mer närvarande.
Herren är på denna plats, och jag visste det inte!

(Temat för den Helige Mikaels dag är Änglarna. Den gammaltestamentliga texten är hämtad från 1 Mos. 28:10-17)

I tidningen läser jag nästan dagligen om hur vargen drar runt i Småland och river ihjäl små får i hagarna. Vargen förflyttar sig i raskt tempo mellan olika byar. Många upprörda känslor ger sig till känna i tidningen.

När jag var liten hade jag en sån där riktigt otäck mardröm om vargar. Mardrömmen kommer jag fortfarande ihåg och säkert var det sagan ”Rödluvan och vargen” som påverkat mig. I drömmen kom en hel vargfamilj med kläder ”i lilla-huset-på-prärien”-stil gående mot mig på mina morföräldrars gårdsplan med siktet inställt på att äta upp mig och alla som fanns i min närhet. Flera dagar efteråt, om inte veckor gick jag omkring och var rädd för vargar och i synnerhet när vi var på besök hos mormor och morfar.
När jag nu läser om vargarna i tidningen blir jag inte längre rädd, inbillar jag mig, för vargarna befinner sig på betryggande avstånd ifrån där vi bor (det har jag läst mig till) och vi äger inga får.

De senaste månaderna har jag fått förmånen att prata i telefon med flera sjuttio-plus:are och av dem har det även funnits några äldre-äldre, för att använda de nyord som dykt upp i spåret av pandemin. Vi har berört många ämnen men så klart att viruset och sjukdomar inte gått att undvika. Och förresten är det inget någon av oss velat undvika. De flesta är väldigt försiktiga och följer folkhälsomyndigheternas rekommendationer vilket i mina ögon verkligen är en bedrift. Några gånger har jag vågat ställa frågan om hur deppigt de upplever den här tiden. Svaren har varit ärliga och fört oss till djupare samtal.

Men jag bär på ytterligare en fråga och den vågar jag inte ställa. Kanske dyker den upp i mitt huvud för att jag pratar med äldre-äldre och att det finns ett stråk av sjukdomsinslag i samtalen. Jag inbillar mig att jag själv är på betryggande avstånd från den. Egentligen, när jag tänker på frågan, borde jag likaväl ställa den till dem i min egen ålder. Frågan är inte ålders- eller sjukdomsberoende, även om jag ofta gör den till det. Dessutom behöver jag ställa den till mig själv:
– Är du rädd för döden?

Vad skulle mitt svar bli?
Kanske; inte rädd just för döden, men att prata om den.
Kanske; inte rädd just för döden, men för allt jag skulle missa om jag inte levde. Barnens uppväxt, att åldras tillsammans med min livskamrat, fördjupade vänskapsrelationer.
Kanske, inte rädd just för döden men för att bli maskmat eller brinna upp.
Kanske, inte rädd just för döden men att bli svårt sjuk de sista åren.
Eller kanske; jag är livrädd!

På ett upplevelse- och experimentcenter i stan som jag besökte för flera år sedan fanns där en kul sak. Man ställde sig i en ring som låg i såpa, sedan drog man ringen sakta, sakta, försiktigt uppför hela kroppen så att man till slut befann sig inuti såpbubblan. Några mindre rörelser eller en hostattack kunde lätt spräcka såpbubblan och såpan skvätte kläderna smått fuktiga. Tänker på att livet är såpbubbletunt, att gränsen mellan död och liv inte är tjockare än en såpbubbla. Jag kan värja mig för rädslan genom att tro att döden befinner sig långt borta genom att intala mig både att åldern och sjukdomsbilden inte är faktorer som överensstämmer just nu. På så sätt inbillar jag mig att såpbubbleväggen blir tjockare än vad den egentligen är.

I söndagens evangelietext får Jesus frågan om han kan bota en synagogföreståndares dotter. Innan de beger sig hem till honom säger Jesus till mannen: ”Var inte rädd, bara tro.” Strax därefter kommer några människor och möter upp dem på vägen. De berättar att dottern är död. Men Jesus är säker på sin sak och säger att hon bara sover. Jesu ord till föreståndaren blir allt viktigare ju längre berättelsen håller på. ”Var inte rädd, bara tro.”

I Jesu ögon är gränsen mellan död och liv såpbubbletunn. Hans ord blir också viktigare för oss ju längre livet pågår.
”Var inte rädd, bara tro.”

(Temat för den sextonde söndagen efter trefaldighet är Döden och livet. Evangelietexten är hämtad från Mark. 5:35-43)

Jesus är på besök hos sin vän Marta och hennes syster Maria.
Marta pysslar i köket och tycker att hennes syster är dålig på att hjälpa till. Hennes bekymmer och frustration får Jesus ta del av. Men han tillrättavisar Marta vänligt att stress, oro och bekymmer gör ingen nytta. Det som Maria valt är istället det som behövs, ett lyssnande hjärta.

Inför planeringen av söndagens gudstjänst fick jag smaka på Martas frustration över onödiga bekymmer och se fördelarna med Marias val. Återkommande i min planering var jag tvungen att vända tillbaka till rubriken för söndagens tema. Ett är nödvändigt.

Augustinus ord från 300-talet blev även min bön.
”Vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig.”

När våra döttrar var små läste vi om gosedjuret Gunnar. Han var en ny leksak i leksakslådan och alla de andra leksakerna undrade vad han var bra på. Kunde han flyga? Kunde han pipa som en mus eller brumma som en björn? Eller kunde han vifta på svansen som den glada hunden på hjul gjorde? Alla leksakerna hjälptes åt att försöka klura ut vad det kunde vara, tills en av de allra ivrigaste leksakerna, den lilla musen, ramlade och slog sig. Direkt var då Gunnar där och kramade om musen. Det var då det gick upp för Gunnar och de andra leksakerna, han var bra på att kramas! De andra leksakerna kunde sluta bekymra sig för vilken uppgift som var Gunnars. Hans uppgift i livet var att kramas.

I gudstjänsten får vi tillsammans upptäcka vad vår viktigaste uppgift är och träna oss i det. Det som är absolut nödvändigast och som hela vårt liv går ut på. Att vi är älskade! Vi får släppa alla bekymmer likt leksakerna gjorde när de äntligen kommit underfund med vad Gunnars uppgift var och lyssna på kärlekens röst.

Ett är nödvändigt. Här och nu får du stanna upp, sitta vid Jesu fötter, lyssna in hans barmhärtighet, lämna allt som stör i hans omsorg och andas in att du är älskad.

”Vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig.”

Det har funnits stunder under min tid som sjukskriven då jag, på vårt hårda köksgolv, legat i fosterställning och gråtit förtvivlat över min smärta och orkeslöshet. Efteråt har jag funderat på vad det är som gjort att jag rest på mig igen? Vad är det som fått mig att le igen? Trots att smärtan och tröttheten finns kvar.

I det vardagliga kan jag ana Guds kärlek till mig. Det kan handla om ett gurglande skratt från övervåningen, en nybakad ljummen äppelpaj gjord på skörd från vår egen trädgård, en skogspromenad med en lyssnande vän, en leende blick som dröjer sig kvar över köksbordet från min livskamrat eller solens första strålar på morgonen upplevda från öronlappsfåtöljen i köket.
Det är när jag vänder mig till Gud och lyssnar på hans kärleks röst som hopplöshet, oro och bekymmer ger vika och ny kraft kan strömma in i mig.

Från dagens episteltext där Paulus skriver till Filipperna läser vi: ”Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft.”

Ett är nödvändigt! Låt oss fortsätta tillsammans att träna i det, att lyssna in kärlekens röst.

(Kyrkoårets texter för den 15:de söndagen efter trefaldighet: 5 Mos. 4:29-31, Fil. 4:10-13 och Matt. 10:38-42)
Gudstjänsten från den 20/9 finns att lyssna på i sin helhet via Tabergs missionskyrkas hemsida: https://tabergsmissionskyrka.se/forsamlingen/podcast.html