Vindrutetorkaren stod på högsta läget. Regnet smattrade mot fönsterna. Trots båda händerna i krampaktig tio-i-två fattning kunde jag ändå känna hur vattenplaningen grep tag i bilen och ville föra oss utanför vägbanan. Stormbyar och rikligt med regn var vad de sagt och väderprognosen stämde bra. Vi var på väg hem efter några dagars semester och det taskiga vädret gjorde längtan efter hemmet betydligt större.
När vi parkerat bilen på garageuppfarten hemma fick vi troligtvis rekordtid i att bära in väskorna snabbast, någonsin. Regnet fortsatte ösa ner och inne i huset hörde vi hur vinden ruckade i takpannorna på taket. Sällan har det varit så skönt att vara hemma igen.

Hemma utan faran och oron av det överraskande ovädret och det oönskade väglaget.

I vardagsrummet skyndade vi oss att tända en brasa i kaminen. Värmen spred sig sakta och mysstämningen från både värmeljus och brasa värmde vårt inre. En liten stunds vila fick det bli för min del innan det var dags för kvällsmaten. I min egna säng sjönk jag ner. Den hälsade mig välkommen hem genom att vant omfamna mig och det var precis som att den kom ihåg min kropps alla former. För att inte att tala om kudden. Jag vet inte hos vem som saknaden hade varit störst, hos mig eller hos kudden. Mitt huvud vilade skönt och kudden gjorde sitt jobb. Det var en befrielse att komma hem.

Hem till det trygga, varma och till en plats där jag var känd.

Lysrören i taket skiner med sitt vita ljus. På den prassliga och sträva pappersbeprydda britsen sitter jag och försöker forma mina hjärnceller till att förstå vad det är läkaren mitt emot mig pratar om. Han använder svåra ord och förkortningar, som jag efter en stund inser, är och kommer bli en del av mitt liv. Tidigare på morgonen har jag fått göra en undersökning, ett test där de provocerat min kropp för att få fram ett resultat. Utifrån två värden från undersökningen sitter nu läkaren och rabblar upp ett flertal symptom. Det är nästan läskigt, för utan att jag beskrivit hur min kropp mår räknar han upp alla de besvär jag har utöver min smärta och trötthet. Min sjukdom är känd och har ett namn eller som det i mitt fall visar sig har två namn. Tårar av lättnad rinner ner för mina kinder. Äntligen efter tio år av ovisshet och ängslan vet jag vad allt beror på. Min läkare ser nöjt och med ödmjuk stolthet i blicken på mig när han presenterar sin slutsats. Kompetensen och kunskapen han besitter bekräftar mig i min sjukdom. Jag är inte konstig, kanske ovanlig men inte knäpp. Befrielsen jag upplever över att äntligen veta är som att komma hem.

Hem till insikten, vissheten och till en stund då min sjuka kropp är känd.

Tacksamheten och känslan av frihet är stor när min livskamrat och jag sitter i bilen på väg hem efter sjukhusbesöket. I mitt bröst bubblar en glädje och en värme sprider sig genom hela kroppen. Ovissheten har gett vika. Jag eller rättare sagt min sjuka kropp är sedd och känd. Trots att det samtidigt är en dom på två livslånga sjukdomar som kommer kräva sitt sorgearbete är jag hemma. Efter en stund är det dags för en fikapaus i en liten ort vi passerar. Utanför bilen när vi sträcker ut benen möter vi varandra och jag försvinner in i min livskamrats varma famn. För var dag som går lär vi känna varandra lite mer, både våra starka sidor vi gärna visar upp men också de svaga sidorna vi inte alltid är så stolta över.

Vi är hemma i varandras omfamning, kärlek och tålamod.

I min väl insuttna fåtölj som är ett hem för tid med Gud läser jag om honom som känner mig helt och fullt. Även det där som är undangömt, fult och uselt. Med sin kärlek befriar han mig och för mig hem.

Hem till sitt hjärta.

”Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd.
Så skall de befriade säga, de som Herren befriat ur nöden
och som han har hämtat hem från alla länder,
från öster och väster, norr och söder.” (Ps. 107:1-3)

Luften var varm och fuktig. Det doftade rikligt med klor. Ljusa glädjeskrik och barnskratt hördes genom simhallen. Bredvid barnbassängen låg jag på en kall träbänk iklädd endast min lilla blommiga baddräkt och stirrade ner i det gråa kakeltäckta golvet. Min simskolfröken stod vid sidan om mig och höll i mina fötter samtidigt som hon förde dem uppåt mot min bak, vinklade ut dem, drog ner dem och ihop igen för att sedan börja om. Bentag stod på schemat den här simlektionen. Efter en stunds träning av torrsimning fick jag och mina kompisar gå ner i vattnet och pröva våra färdigheter vad gällde bentag med en liten blå flytplatta framför oss. Utan hjälp av flytplattan klarade jag mig inte. Än litade jag inte på att vattnet bar mig. Det krävdes många lektioners träning. Till slut efter en termins övning kunde jag med stolthet och glädje simma de tjugofem meter som krävdes för att få det lilla märket silverfisken.

Ett oväntat litet skrattljud, som jag upptäckte kom från mig själv, drog mig tillbaka till verkligheten från bokens underbara värld. Min kropp hade en dålig vecka. Den gjorde ont och ville helst bara ligga i soffan och äta sliskiga sötsaker utan en tanke på att göra något vettigt. Men tydligen kunde en tillräckligt fängslande bok förvilla mig för en stund och även locka fram ett skratt. Boken som fångade mig hette ”Brukspatron Adamsson eller Hvar bor du?” och skrevs i slutet av 1800-talet av Paul Petter Waldenström. Som tur var läste jag den i en nyutkommen textbearbetning av Rune W Dahlén annars hade jag nog tröttnat efter bara några sidor på det gamla språkbruket.
Boken handlar om den välutbildade och vältaliga Brukspatron Adamsson som av en fattig torparänka får utbildning om bibelns budskap. Underfundiga figurer som dyker upp manade mig till eftertänksamhet och fick mig att ivrigt fortsätta läsa. Det huvudsakliga budskapet, ”Vila i nåden” och ”Lita på nåden” som textbearbetaren skriver i inledningen, genomsyrar hela boken. I sin iver och i sitt jagande efter att bli älskad faller Brukspatron Adamsson flera gånger för frestelsen att prestera och tror uppriktigt att detta skall leda honom till framgång i tron. Nitiskt återkommande får torparänkan påminna honom om att lita på nåden, att han älskad för den han är.

Jag tänker på hur ofta jag själv faller dit, likt brukspatron, då görandet blir viktigare än varandet. Då jag tror att det jag presterar blir ett mått på hur älskad jag är och kan bli. Hur jag rent av torrsimmar i bön, i fina formuleringar och goda gärningar utan att komma någonstans. Jag arbetar och stretar på utan att lita på nåden. När jag är lite stursk och tro mig klara av allt själv då är det som att jag glömmer bort vattnets betydelse och mitt beroende av det. Istället för att ta nåden till min hjälp lägger jag mig på land och simmar febrilt i tomme utan att för den skull flytta mig en millimeter. Men så fort jag hamnar i vattnet, nådens vatten, kommer jag vidare och mitt arbete bär på så sätt frukt. I nådens vatten får jag om och om igen lära mig att simma, att lita på och vila i Guds kärleks nåd.

Mellan vårt vardagsrum och kök står två gråa öronlappsfåtöljer. Min livskamrat och jag säger ibland att de är det bästa möbelköp vi någonsin gjort. Fast det är nog inte bara möblerna i sig utan även placeringen i huset som gör att det känns så bra med just de här fåtöljerna. Mitt i sorlet och bruset från kök och vardagsrum finns en vila att inhämta när man sätter sig där. Till saken hör att vi har en liten regel vad gäller fåtöljerna. När någon av oss sitter där och den andra kommer dit och sätter sig bredvid, då gäller tystnad ända tills den som satt där först börjar prata. Fåtöljerna har för oss blivit till en återhämtningsplats mitt i hemmet.

Sedan befallde Jesus sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg till andra sidan sjön medan han skickade hem folket. Så snart han hade gjort det gick han upp på berget för att vara för sig själv och be. (Matt. 14:22-23)

Där i avskildheten och ensamheten får Jesus återhämta sig. Han vet hur nödvändigt det är, för att orka behöver han vilan. Men det är inte bara vilan han söker. I ensamheten tar han sig tid för att be.

Ikväll har vi lämnat sorlet, bruset och vardagen utanför. För en stund får vi stänga ute allt som stör och fyller våra tankar. Här och nu är två ord som kännetecknar kvällen. Vi får här vara ensamma tillsammans. Här får vi likt Jesus återhämta oss. Vi får umgås med Gud och på så sätt ge tillbaka något av allt det goda han ger oss. Men framför allt får vi fylla på Guds kärlek i våra liv. Det är inte direkt någon nyhet att vår största längtan i livet är att vara älskade. Det är vad våra hjärtan söker mest efter. Att vara älskade, trots det där som skaver, gör ont och fyller oss med skam. Att vara älskade trots det där som vi inte vill göra men ändå gör. Att vara älskade trots det där som vi säger i vredesmod och som blir till ett sår hos någon annan. Att vara älskade trots det där vi inte orkar göra fast vi borde.

Att be är, som Henri Nouwen skriver, att lyssna till kärlekens röst. Vi behöver hämta andan, stilla oss och lyssna in Guds röst när han viskar att han älskar oss.
Till min hjälp med bönen den senaste tiden har jag tagit min andning. Andningen sker här och nu, inte sen eller igår. Jag kan inte leva på att jag tog ett andetag för några timmar sedan. Andningen är nödvändig för stunden och förser kroppen med syre för att vi ska ha energi och kraft. Precis som bönen förser oss med kärlek. Med den kärlek vi får i bönen kommer också förmågan att älska vidare.

Mitt i vardagen kan vi skapa platser och stunder där bönen får rum och tid, likt regeln i våra fåtöljer hemma. Det finns otaliga sätt, lika många sätt som det finns människor skulle jag vilja säga för att hitta ensamheten och stunden för bön. Andningen är ytterligare ett sätt. Oavsett var vi befinner oss har vi vår andning med oss. Om man står och skalar potatis, borstar tänderna eller hjälper till med att packa en skolväska kan man stanna upp en liten stund, låta tankarna som surrar i huvudet lugna ner sig och fokusera på andetaget tillsammans med Gud några gånger. Bönen, att lyssna till kärlekens röst, behöver inte vara mer komplicerad än så.

* På onsdagskvällar möts vi i kyrkan för Andrum. I stillhet samlas vi kring nattvardsbordet. Den här texten är från en kväll i januari.

Det gäller vinna eller försvinna. Familjen har hamnat i bäddsoffan på övervåningen med var sin tv-spelscontroller i handen. Äntligen har vi en var så att vi alla kan vara med och spela. Det är många banor, figurer och fordon att välja på innan vi kan sätta igång Super Mario kart, ett TV-bilspel som går ut på att komma först i mål, på minst sagt spektakulära banor. Jag har vissa problem med att ligga i topp, ofta eller rättare sagt alltid blir jag slagen av båda döttrarna och livskamraten. Till mitt försvar vill jag skylla på att jag har lätt för att få en släng av åksjuka vilket har visat sig vara en nackdel på dessa banor. Och dels har jag lite för bråttom i kurvorna. När mitt fordon lämnar banan i kurvan, vilket är mer en regel än ett undantag, och kör ut för stupet i all iver och brådska dyker det genast upp ett moln på TV-skärmen. På molnet sitter ett litet glatt bi med ett metspö i handen som raskt fångar upp min figur samt mitt fordon och lyfter tillbaka mig på banan igen så att jag kan köra vidare.

Dottern sitter på hallgolvet med ytterkläderna på och med engelskaboken i famnen. Om bara en liten stund kommer kompisarna att plinga på dörrklockan för att ta sällskap till skolan. Ur boken läser hon högt den engelska texten. Hon vill känna sig trygg med att hon kan sin läxa och vill gärna att jag lyssnar på henne. Jag sätter mig ner bredvid henne med bara ryggsäcken mellan oss. Mina tankar svävar iväg på vad jag ska göra efter att jag suttit ner och lyssnat på henne. Jag hinner komma långt in på förmiddagen med planeringen innan jag fångas upp av hennes bländande leende mot mig i en paus mellan två textstycken. Jag kan riktigt känna glädjen och värmen ifrån henne i leendet över att jag tar mig tid och lyssnar på henne. Hon skulle bara veta att jag sitter i mina egna tankar. Rodnaden sprider sig över mina kinder. Leendet hon avfyrar mot mig påminner mig om det lilla biet på molnet med metspöet. Det lyfter tillbaka mig på banan, tillbaka till nuet och gör att jag uppmärksammat lyssnar på den återstående texten.

Ett TV-spels-bi på ett moln med ett metspö i handen, ett kärleksfullt leende av dottern och ett citat av kyrkofadern Augustinus har mer gemensamt än vad man kan tro upptäcker jag när jag senare sitter i min fåtölj och tystnaden lagt sig i huset.

”Överlåt det förflutna åt Guds barmhärtighet,
nuet åt Guds kärlek
och framtiden åt Guds beskydd.”
(Augustinus)

Hur ofta kör jag inte alldeles för fort i livets kurvor, och svävar iväg med både orealistiska drömmar och oro inför framtiden? Eller vänder tillbaka och grämer mig över något jag sagt eller gjort som jag ångrar. Det kan då räcka med ett litet kärleksfullt leende som lyfter tillbaka mig till nuet.

Katter i allmänhet men kattungar i synnerhet är väldigt söta. Men jag tål dem inte. Jag kan inte under en längre stund vistas i samma rum som en katt. Jag står inte ut. Ögonen börja klia, näsan rinner och jag nyser. Det är till och med svårt för mig att vara i ett rum där en katt tidigare har vistats.

För mycket damm har nästan samma effekt på mig, inte känslomässigt (som om dammtussar skulle vara söta) men fysiskt.

Dessutom upptäckte man förra våren genom ett blodprov att jag är intolerant mot histamin. Histamin är det ämne som bildas i kroppen då man är allergisk mot något samt att det finns histamin i viss mat vi stoppar i oss.
Det var den sista upptäckten som gjorde att jag började läsa på om histaminet i kroppen och samtidigt dammade jag även av en del kunskaper jag införskaffat då jag läste till biomedicinsk analytiker. Antihistaminer som vi proppar i oss i form av allergitabletter hjälper oss att stå ut och få bort de tråkiga och stundtals jobbiga lidandena allergierna framkallar. Jag är glad över allergitabletterna för de gör att jag kan besöka vänner med katt, stå ut med dammet hemma och njuta av god mat. På sätt och vis tål jag allt det där tack vare mina antihistaminer.

Vissa saker går inte att skynda på eller för den delen att sakta ner trots att vi gärna skulle vilja. Hemma räknar vi nu dagarna fram till julafton. Några av oss i familjen önskar att dagen idag är dan före dopparedagen. Vi vill gärna skynda på och accelerera. Det där med att stanna kvar och stå ut är inget vi förespråkar.

I garaget står en amaryllis. Jag köpte den i början av december men jag vill inte att den ska ha blommat över när julen kommer därför har jag ställt den svalt. Vill det sig illa så glömmer jag bort den och tar in den i värmen alldeles för sent. När den väl kommer in i värmen går det inte att skynda på växtprocessen så värst mycket. Det tar sin tid för amaryllisen att blomma och oavsett hejarop från min sida går det inte fortare. Det är bara att stå ut, att tåla tiden som krävs. Från lök till utslagen blomma.

Det krävs ett visst mått av tålamod i det som inte går att skynda på.

I höst har min rädsla för framtiden varit större än vad jag stundtals mäktat med. Mitt mod har sviktat och jag har inte stått ut med att vara modig. Jag har inte tålt modet. Ovissheten och okunskap har hejat på rädslan. Tålamodet har lyst med sin frånvaro. För att kunna stå ut i det som inte går att skynda på har jag behövt antihistaminer av bästa sort. Allergitabletter som gör att lidandet, som otåligheten och bristen på mod genererar, försvinner eller i alla fall gör att jag står ut. I lagom stora doser har jag intagit min medicin i form av löften från en svunnen tid och som trots det ändå är högaktuella än idag. ”Han skall vara med dig. Han sviker dig inte och överger dig inte. Var inte rädd, tappa inte modet!” (5 Mos. 31:8)

Jag vänder mig mot Honom som gör det möjligt att stå ut, att tåla modet.

Förra torsdagskvällen var jag med om en jag-måste-nypa-mig-i-armen-känsla. Magiskt och surrealistiskt var andra ord vi använde, min bror och jag. Det vi för tjugofem år sedan trodde var en omöjlighet fick vi nu uppleva live. Det är en speciell känsla det där med att få höra och vara med om något på riktigt. Vår idol, Jakob Hellman, och den vars cd-skiva vi båda näst intill har spelat sönder, stod på scen igen, efter trettio år. Han hade då det begav sig gett ut en skiva och efter det tog han en paus. När min bror och jag hittade hans musik var han inte längre aktiv på scen och hur gärna vi än ville se och höra artisten live gick det inte. Förrän nu.
Det var särskilt de gamla låtarna som grep tag i oss. Även om vi länge längtat efter ny musik från denna kreatör och konstnär. Jag slungades tillbaka i tiden, till nittiotalet, då när jag kunde känna igen mig i hans, på något sätt, lättsamma vemod.
Konserten slutade han med en låt som han presenterade med hjälp av ord från sin livskamrat: ”Lämna alltid församlingen med ord om hopp”.
Från det som vi trott var omöjligt på nittiotalet till en möjlig kväll, live, i decembermörkret gav hela konserten en ton av hopp.

Dagen efter möter jag min vän. Det blir ett innehållsrikt möte även om det tidsmässigt är väldigt kort. Hon bär på ett stort vitt paket som hon lämnar över till mig.
– Innehållet heter ”Hopp”, säger hon och ler mot mig. Fler ord behöver hon inte säga. I mina ögon bränner det till av tårar. Hon vet att min höst har varit slitsam, tuff och mer än jobbig. Att hoppet har varit en bristvara hos mig.
När jag kommer hem öppnar jag det väl och omsorgsfullt inslagna paketet. Bland wellpapp och silkespapper tar jag upp en ljuslykta i metall och glas. Om man skulle behöva förflytta lyktan finns där ett handtag. Handtaget är i form av ett kors. Jag letar genast fram ett ljus och tänder min fina lykta. Korset och ljuset bär på hoppet. Symboliken är vacker.
Min vän har under hösten burit på hoppet åt mig. När jag inte orkat själv att hoppas har hon funnits där, tagit min hand och delat med sig utav sitt hopp.
Jag har också insett vikten av hopp i en människas liv, en nödvändighet.
Hopp, detta livselixir.

Både artisten och min vän bär hoppet och för det vidare. De är handtag av hopp. Det som för mig känts omöjligt eller kanske rent av varit ett förtvivlat läge har med hjälp av ett handtag lyst upp i mörkret.

”Jag vaknar av att en vårvind vänder bladen
Solen står som ett rakblad på fasaden
Mitt emot mitt öppna fönster
Och ingen annan syns till
Tänk dig, stå i pyjamasen och se
Kalla, kalla kristaller smält, smält ner
För solen lyser utanför
Och skuggor målar mönster
Och vintern dör.” (Jakob Hellman)

Hör! Med handtag av hopp runt omkring oss klingar det av ljuv musik.

I köket doftar det nystekta köttbullar. Vår äldsta dotter sitter och snörvlar vid köksbordet. Imorgon är det första advent. Bredvid mig vid diskbänken står vår yngsta dotter, frisk, fylld av energi och villig att hjälpa till med att förbereda dagens lunch. Hon skalar potatis med stor iver tills hon tröttnar och jag får ta över. Gurkan skär hon i stavar och de skivade morötterna lägger hon i kastrullen. Såsen fixar hon själv med hjälp av beskrivningen på såspaketets baksida. Det sprider sig en väldoft i köket och magen kurrar lite. Eftersom jag inte är så värst förtjust i lingon kommer jag sällan ihåg att plocka fram burken med lingonsylt på bordet men den yngsta dottern har koll. Hon har så mycket koll på vår lunch att jag smiter iväg en liten stund för att vila. Efter några minuter ropar döttrarna efter mig och min livskamrat. Maten börjar bli klar. Jag berömmer tjejerna och tackar för hjälpen. Men den äldsta dottern invänder och menar att hon inte har bidragit med så mycket. Hon orkade helt enkelt inte idag, förkylningen satte stopp. Fast tiden har hon haft bra koll på. De kokta morötterna blir min favorit på lunchbordet. De är alldeles lagom länge kokta. För att inte tala om de krispiga grönkålschipsen som varken är brända eller sladdriga. Det viktigaste jag bär med mig efter lunchen är döttrarnas vilja att hjälpa till och sällskapet jag fick där i köket vid förberedelserna, tanken att jämföra arbetsinsatser finns inte.

Tänk att det skulle ta mig drygt fyrtio år att upptäcka det lilla fölet. Åsnefölet som var med då Jesus tågade in i Jerusalem. Kanske beror det på att vi ofta bara talar om åsnan i bestämd form singularis som Jesus red in på, men enligt Matteus var åsnorna två!

”När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.” Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!” (Matt. 21:1-9)

I min fåtölj när jag sitter och läser efter lunchen om Jesu intåg i Jerusalem fastnar mina tankar på det lilla åsnefölet. Jag tänker på hur det lilla fölet skuttar bredvid sin mamma, ovetande om sin egen betydelse. Rent fysiskt ser jag hur den starka lastdjurs-mamman bär på Jesus, fram genom Jerusalems gator. Medan det lilla fölet, som inte bär på så mycket, är med och lockar en helt annan kategori människor till Jesus med hjälp av sina stora ögon och sina hoppskuttande steg.

Magen kurrar inte längre och jag är köttbullsmätt. Om jag någon gång skulle vilja jämföra mig vid ett åsneföl så är det nu. För likt det lilla fölet bär vi fram Jesus på våra egna sätt och framför allt efter vår egen förmåga. Det lilla goda vi gör, som i stunden kanske känns betydelselöst, kan få väsentliga konsekvenser för någon annan.

Bland det bästa jag visste, när jag var ett litet barn, var när vi hade varit bortbjudna en kväll. Klockan var över midnatt och det var tillräckligt långt hemifrån för att jag skulle hinna somna mot armstödet i mitten på baksätet innan vi körde in på vår garageuppfart. Ibland sov jag räv bara för att i halvvaket tillstånd få känna av att bli inburen av pappas starka famn och varmt nerbäddad i min säng av mamma. Jag njöt stort. Tänk att bara få vara omsluten och buren utan krav eller oro, att får överlämna sig som ett barn i en varm famn och lita på någon annans omsorg.

Jag blev vuxen och flyttade hemifrån. Med nyvunnen självständighet och ett stort kontrollbehov klarade jag mig själv. Kanske lite väl bra själv. För tilliten till Gud och andra glömde jag bort i min duktighet och präktighet. En dag gav min kropp ifrån sig ett illtjut av smärta och trötthet. Jag var inte längre bara frisk och stark. Mitt liv rymde nu även sjukdom, svaghet och sorg. Mitt motto, som löd ”jag kan själv”, krackelerade och längtan efter en varm och stark famn började gro.

Det finns dagar då novembermörkret utomhus smittar av sig till min insida. Jag längtar då efter att det snart ska bli kväll för jag hoppas så på att morgondagen blir en bättre dag. Livet är både mörker och ljus.
Förra veckan var jag inne på sjukhuset för att göra ett ultraljud på mitt hjärta. Beskedet jag fick är att mitt hjärta ser bra och friskt ut. Min kropp är bräcklig och sjuk men det finns också det som är friskt.
Det finns dagar jag känner mig ynklig och svag likaväl som att jag andra dagar känner mig lite starkare och modig.
Jag är rik på vänner men ändå kan jag känna mig fattig i min ensamhet.
Ofta är jag glad trots att sorgen står mig nära.

Paulus beskriver våra liv som lerkärl. Bräckliga, sköra och ömtåliga. I lerkärlet lägger Gud sin skatt. Skatten som vittnar om att vi är Guds barn, älskade och värdefulla med allt vad våra liv rymmer. Det trasiga likaväl som det hela. Det sjuka likaväl som det friska. Det ynkliga likaväl som det modiga. Glädjen likaväl som sorgen. Allt det omsluter Gud.

Det sovande barnet i bilen som blir inburen och ömt nerbäddad det är vi när vi överlåter våra liv till Gud. Då blir också vi, till välsignelse för andra.

I Margareta Melins bön om överlåtelse hämtar jag tröst och hjälp:

DU
som ville mitt liv
och har skapat mig
efter din vilja,
allt i mig känner du
och omsluter med ömhet,
det svaga likaväl som det starka
det sjuka likaväl som det friska.

Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Som ett lerkärl
lämnar jag mig i dina händer.
Fyll mig med ditt goda
så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet
du som tar till dig
det svaga och skadade
och lägger din skatt
i bräckliga lerkärl.

*På onsdagskvällar möts vi i kyrkan för Andrum. I stillhet samlas vi kring nattvardsbordet. Den här texten är från en novemberkväll.

Det var fredagskväll. Vi var samlade några nyinflyttade studenter tillsammans med studenter uppvuxna i staden för ungdomssamling i den rosa kyrkan. Det var mitt andra år som student och hela livet låg framför mig, kändes det som i alla fall. Första året hemifrån hade varit jobbigt med mycket hemlängtan och tvivel på om utbildningen jag valt var rätt. När jag väl hittade en församling och vänner i den nya staden öppnade sig en ny spännande värld för mig.

Ämnet för kvällens ungdomssamling var att skriva sin egen dödsruna, det som i dagstidningarna står under rubriken minnesord. För mig kunde detta inte vara mer främmande och jag kunde inte riktigt förstå tanken bakom det hela. Mitt liv lekte och känslan av odödlighet, som jag tror på ett särskilt sätt bor i ungdomens privilegium att känna, spirade inom mig. Förhoppningsvis skulle jag leva sextio år till. Hur skulle jag då kunna skriva om något så långt bort i tiden, jag som hade svårt att stava ordet pensionsspara. Detta var för mig en utopi. Efter att ha lyssnat på introduktionen till vår uppgift kunde jag ändå ana varför det skulle kunna vara en nyttig övning. En dödsruna eller minnesord över den som gått bort belyser egenskaper, sinnelag och vad den vi saknar fyllt sitt liv med. Hur skulle vi önska att den såg ut för egen del? Vad fyller vi vårt liv med? Viktiga eller oviktiga saker? Hur uppfattas vi och vad har vi delat med oss av?

I tvättstugan ligger torkade löv på den randiga trasmattan. I torkskåpet hänger blöta överdragsbyxor och vantar. Jag kliver över ett par leriga skor på väg mot fönstret. Ute är det mörkt men jag kan ändå ana spår av lövhögar. Våra döttrar har varit ute och gjort det jag själv tycker är bland det bästa med hösten. Det är att få slänga sig i en tillräckligt stor lövhög och landa mjukt på de orangefärgade bladen. När man sedan ligger där greppar lekkompisen så många löv som den bara kan och kastar upp dem i luften. Långsamt ser man hur löven singlar sig ner och landar på kroppen, för att man sedan raskt ska resa sig upp igen och byta plats med kompisen. I mitt fall var det längesen jag låg i en lövhög. Men för våra tjejer var det bara en liten stund sedan, det kan spåren i tvättstugan vittna om. Även om jag inte skulle varit hemma och hört deras glada tjut utifrån hade jag lätt kunnat dra rätt slutsats om vad de gjort. De blöta löven på mattan sa sitt.

Fortfarande har jag svårt att se längre bort än till nästa sommar. Ungdomssamlingens uppgift hade även idag krånglat till det för mig och dessutom lagt ett visst vemod över mig. Jag skulle istället vilja skriva min livsruna. Hur ser mitt liv ut just nu och hur vill jag att det ska se ut. På så sätt öppna en liten dörr på glänt till att leva i evigheten. Där evigheten inte är något långt borta eller långt före i tiden utan något som pågår just nu. Jag funderar på mina avtryck som jag ger och vilka spår som jag lämnar efter mig idag hos de människor jag möter, pratar i telefon med eller har någon skriftlig konversation med. Jag vill att eftersmaken ska vara god, att likt ett löv på en trasmatta som förnimmer glädje, lek och lusten av gemenskap få ge spår av kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. (Gal. 5:22-23)

Det var vår tredje utlandssemester tillsammans för min livskamrat och mig. En vecka med sol och bad på en Kanarieö, relativt nygifta. Bara ett halvår hade gått sedan vi lovade att alltid vara hos varandra. Min livskamrat visste att jag älskar läsa men han hade nog inte riktigt koll på att i min resväska fanns sex pocketböcker nerplockade bland bikinis, svala solklänningar och solkräm. När jag stoppade med böckerna hade jag ingen tanke på att läsa ut alla, jag hade bara så svårt att bestämma mig vilka av romanerna som skulle med. Tyvärr, kanske jag ska säga, kom det sig så att när vi satt på flyget hem läste jag de sista sidorna i den sjätte boken. Böckernas värld hade förtrollat mig och jag hade försvunnit in i biljakter, mordgåtor och romantiska historier. Skulle någon fråga mig idag om böckernas titlar eller något om vad som utspelats skulle jag inte kunna svara på det. Min läsning den veckan hade blivit till en vattenhinks-läsning.

Tänk dig att du står barfota på en gräsmatta en varm sommardag och är törstig. Du tar då en tioliters hink fylld med vatten över huvudet, gapar stort och försöker hälla vattenstrålen så gott det går i det öppna gapet. Vattnet kommer troligtvis att svalka dig på utsidan och avdunsta snabbt i sommarvärmen. På insidan kommer inte mycket att stanna kvar.

I mitt knä ligger en nyutkommen dikt-och bildsamling. Jag skyndar mig att öppna den och börjar läsa. Sida upp och sida ner läser jag tills jag märker att min läsning tillämpar, av ohejdad vana, vattenhinks-principen. Orden får ingen mening och de virvlar bara runt. Boken slår jag ihop. Jag sitter tyst en stund och börjar sedan om på nytt igen. Den här boken behöver jag läsa teskedsvis. Teskedsläsning. En dikt i taget. För att kunna fånga upp de genialiska formuleringarna om en görelse som vill bli en varelse. Eller hur man med härlighetsblicken kan möta vardagen med ett större hopp och tacksamhet. Eller hur jag bara kan få vila i den famn som skapat och bär mig. Eller igenkänningen av att när livet gör ont och mörkret är som mörkast, att den nattsvarta himlen då är full av stjärnor som glimmar. Teskedsvis läser jag dikterna och ser på bilderna som ger stöd, uppmuntran och ljus.*

Tänker på det där med teskedsläsningen, att det är inte bara i läsningen det är bra med små doser för att kunna tillgodose sig allt. Jag behöver i fler situationer stilla en alltför skyndsam framfart där det mesta hamnar utanför och inte blir till någon nytta. För att det jag tar emot ska sjunka in behöver jag långsamhet, småskalighet och upprepning. I vissa fall kan jag påverka hastigheten och mängden själv, i andra fall får jag lära mig hur det är.

Gud har en förmåga att tedskedsanpassa sin godhet och nåd. I lagom doser ger han, varken mer eller mindre, för att jag ska kunna förmå mig att härbärgera och ta till mig Hans kärlek.

Många teskedar kärlek blir snart en hink, där inget går förlorat utan allt är omsorgsfullt tillvarataget.

*Inspiration och ord hämtade från dikt-och bildsamlingen: Stjärnor och svart hål av Eva Hylander