I badrummet har jag tänt lampan över spegeldörrarna på badrumsskåpet. Jag ser på mig själv och undrar vad det är jag ser? En kvinna med vågigt med hjälp av en plattång, halvlångt och bleknat rött hår efter sommarens varma sol och sköna salta bad. Där finns långa brunfärgade ögonfransar som ramar in de blåa ögonen vars färg förstärks av den brunbeigea ögonskuggan. På näsroten sitter ett par champagnefärgade, runda glasögon. Fräknar på både näsa och kinder ger en lyster i ansiktet. Några rynkor runt ögonen ger sig till känna då jag ler. Jag ser ett leende på mina läppar. Under håret skymtar jag små guldörhängen i form av fjärilar på mina öronsnibbar. Det här är min utsida och vad jag ser när jag tittar på min spegelbild.

Mitt emot mig vid köksbordet sitter en kär gammal vän. Hon har idag tagit med sig lunchen hem till mig. Det blir sushi. Hennes omtanke om mig är stor. Hon vet att jag inte alltid orkar ta mig ut och att stökiga miljöer tröttar mig mycket. Men hon vill ses och då gör det inget för henne att det blir lite krångligare. Vi har varit vänner i över trettio år och känner varandra väl. Ofta påminner hon mig om vem jag är. Det gör hon genom att berätta om glada minnen eller att hjälpa mig i mina stundtals modfällda situationer med att locka fram de verktyg i form av starka egenskaper hon vet att jag besitter. I henne speglar jag mig. Hennes starka sidor som hennes omsorg, mod och hur hon är en förebild i att vara mamma gör att jag reflekterar över hur jag själv är och vad jag vill bli bättre på. Min vän både lockar fram de goda sidorna hos mig och gör mig till en bättre människa.

Så här är det också med min livskamrat, våra döttrar och andra människor som står mig nära men även de jag nyss lärt känna. Jag får spegla mig i dem och upptäcka mer om vem jag är.

I varandra, i det vi gör, säger och även i tystnaden emellan oss, speglar vi oss. Där i gemenskapen lägger vi till ytterligare en del om vem vi är.

I huset, efter det att min vän lämnat och åkt tillbaka till sitt arbete, är det alldeles tyst så när som på tvättmaskinen som gör sitt jobb med handdukarna från badrummet. Jag har slagit mig ner i min fåtölj. Jag är trött idag så jag orkar inte riktigt med att prata med Gud därför gör jag som huset, blir tyst. Där i tystnaden i umgänget med Gud är det som att han vill berätta för mig vem jag är. Han visar mig en spegel. Ur den spegelbilden framträder den jag innerst inne är, den jag är skapad till att vara. Skapad till Guds avbild. Och älskad rakt igenom, i varje liten rynka, i alla mina fräknar, i de egenskaper hos mig själv som jag är stolt över och i dem jag helst vill gömma undan. Hela jag ryms när jag ser mig själv i den spegelbilden.

Det är i gemenskap med Gud vi blir hela och kan se vilka vi egentligen innerst inne är. Älskade.

När vi i våras planerade för samlingarna på onsdagskvällarna funderade vi på vad vi skulle kalla dem, vad vi ville erbjuda och hur vi skulle bjuda in. Kvällen kallar vi ”Andrum med nattvard”. Och i Missionsbladet skrev vi följande text:
”Har du någon gång önskat dig en pausknapp i livet? Då när livet leker, solen ler mot dig och allt känns toppen. Tänk att då får stanna upp, le en stund och tacka. Eller när livet rullar på, då det känns som att vardagen äter upp dig och krafterna sinar. Tänk att då få ta en liten paus och vila en stund för att hämta kraft. Eller när du inte orkar med mer svårigheter och det är slut på tårar. Tänk att då få släppa oron för ett slag.
En paus i livet kan vara en stund då du i stillhet hämtar andan.”

För några veckor sedan berättade jag för en vän som bor några mil härifrån i ett sms om Andrum. Hennes svar på mitt meddelande löd: ”Så underbart att få vara med och skapa andrum, rum för Anden att ge sina gåvor till törstande.” Har tänkt mycket på det hon skrev. För det är ju just det vi gör här när vi är tillsammans, vi skapar rum för Anden att ge av sina gåvor.

Vardagsmorgon är inte den bästa stunden i veckan hemma hos oss. Trötthet, en varm skön säng och att ha en tid att passa, de tre sakerna är inte en optimal kombination. Kaos uppstår lätt bland gymnastikkläder och läxböcker som ska med till skolan. Jag försöker finnas till hands och hjälpa till där det behövs. En annan grej jag brukar göra är att jag finns på plats i hallen för att säga ”Hej då” när någon lämnar hemmet. Ibland när jag känner en oro hos den som lämnar kramar jag gärna om den personen och viskar i örat de tre orden ”Jag älskar dig”. När vår yngsta dotter, som brukar vara sist ut, lämnat huset och vi stänger dörren blir det alldeles tyst där jag står och lugnet lägger sig. Då tänker jag på vad det är jag vill skicka med våra döttrar. Vad är det, jag som mamma, vill att de ska lära sig och bli påminda om även om jag inte alltid säger det högt? Det är att de älskade och att jag efter bästa förmåga finns här för dem.

I Johannes säger Jesus:
”Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er. Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. (Joh. 14:26-27)

Vad vill Gud genom Anden lära och påminna oss om?
Strax innan Jesus berättar om Hjälparen säger han: ”Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.” (Joh. 13:34) Gud vill skicka med oss att vi är älskade, att vi har ett uppdrag att älska vidare och att den Helige Anden finns till vår hjälp.

Där godhet, barmhärtighet, kärlek och frid råder kan vi vara säkra på att den heliga Anden verkar. När vi ger plats för den helige Anden i våra liv gör vi det möjligt att ta emot de gåvor som är specifikt anpassade för var och en av oss i just den stund de behövs. Andens gåvor är inget vi bör behålla för oss själva, något vi äger eller något som bara tillhör oss. Nej, de är tänkta att ge vidare. Andens gåvor kan man säga är en förlängning av det vi är bra på. Den insats vi själva bidrar med blir med hjälp av Anden till något mycket större. Hur det sker är ett mysterium. Det enda vi kan och behöver göra, är att skapa rum för Anden att ge av sina gåvor. Andrum.

*På onsdagskvällar möts vi i kyrkan för Andrum. I stillhet samlas vi kring nattvardsbordet. Den här texten är från en höstkväll.

Bredvid den stenlagda gången på väg in till huset står en gammal herrcykel lutad mot en rostig och väderbiten vägskylt. Ett stort vitt M tryckt på en gång himmelsblå bakgrund skulle skylten där den ursprungligen stod vid en smal skogsväg göra vägtrafikanterna uppmärksammade om en mötesplats. Jag är på väg in i huset på husmöte. Vad ett husmöte är eller innebär har jag egentligen ingen susning om men i mailet som kom lät det både spännande och givande. Mötesplatsskylten berättar charmigt medvetet om vad kvällen erbjuder men är helt omedveten om vad den framkallar för minnen.

Vi var fem tappra och trogna söndagsskolelever i tolvårsåldern som tillsammans med vår söndagsskolfröken befann oss långt ute i skogen, nära en sjö på en stugtomt. Det var i slutet av vårterminen och alla söndagsskoleår skulle snart ta slut. Till hösten skulle vi börja sjuan och att fortsätta med söndagsskolan då kändes barnsligt på något vis. Därför hade vår genomsnälla och alltid så glada söndagsskolfröken tagit med oss ut på en liten hajk. Ett dygn för gemenskap och avsked.
De båda tälten var uppsatta, ett tält för de tre grabbarna och ett för oss båda flickor samt fröken. Något program för kvällen, som jag minns det, fanns inte utan tanken var att vi bara skulle umgås. Jag vet inte hur det kom sig men min tjejkompis och jag erbjöd oss raskt att hitta på en spökspårning i skogen för de andra. Det lät i våra öron både roligt och spännande. Vi traskade ut på den lilla skogsväg därifrån vi tidigare under dagen kommit med bil och funderade på hur vi skulle lösa detta för oss nästan omöjliga uppdrag. Någon erfarenhet av spökspårning hade vi inte men på pappret lät det så kul. Efter en liten stund blev den smala skogsvägen bredare och en blå mötesplatsskylt dök upp framför oss. Vi var båda uppvuxna i frikyrkan och gudstjänsterna som där ofta kallades möten var något vi var väl bekanta med. Den där läskiga spökvandringen förvandlades där och då till ett kvällsmöte istället. För oss var det solklart: M som i Möte. Vår planering såg därför helt annorlunda ut än vad vi tänkt från början och nu var vi på känd mark Vi visste precis hur vi skulle lägga upp det hela med sång, bön och bibeldrama för att få till ett Möte. Pojkarna var snälla och dolde sin besvikelse väl när de på kvällen blev snuvade på sin spökspårning.
Det händer att jag träffar vår söndagsskolfröken när jag är på besök i min barndomsstad. Hon, vars ansikte fortfarande skiner som solen, vars undervisning gav närig åt det lilla frö av tro som fanns inom mig och hon, som fortfarande är förknippad med minnet om den blåa skylten.

Inne i huset möter jag värdinnan. Hon välkomnar mig med en varm omfamning. Husmötet, får jag reda på, är en stund för delande och seende. Där tanken är att några inbjudna kvinnor, där de flesta brottas med en bräcklig kropp eller knopp, får mötas i stillhet för bön, eftertanke och nattvard. Inte många, bara några få. Det är tillräckligt om vi så bara är två. ”Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.” säger Jesus (Matt. 18:20) Det slår mig hur ett möte med andra människor tydliggör Kristi närvaro.

Efter en timme lämnar jag huset och går förbi M:et igen. Jag skulle vilja bära med mig skylten. Den symboliserar något jag själv skulle vilja inbjuda andra till när de möter mig i ICA-affären, på skolgården, i väntrummet hos läkaren eller på kyrktorget.

Mötesplatsen, på den smala skogsvägen, som manar till att sakta ner farten, se den mötande trafikanten och själv bli sedd medan man passerar varandra utan att vare sig krocka eller hamna i diket.

Det har gått några veckor sedan det var högsommar. Ofta förknippar vi sommar och semester med resor. Korta eller långa, spelar egentligen ingen roll, det är utflykten i sig som är det väsentliga.
I somras läste jag apostlagärningarna. Över halva boken är fylld av Paulus resor. När vi läser från det 27:de kapitlet vers 33-36 befinner vi oss på en båt, utanför Kretas kust. Paulus är sedan länge fången och befinner sig på den här båten som ska ta honom, fångvaktarna, de övriga passagerarna och besättningen till Rom. Där ska Paulus överlämnas till kejsaren. Men det är inte en enkel resa de är med om. Det är vinter och kallt, på Medelhavet råder värsta stormen. Människorna på båten är minst sagt rädda, alla utom Paulus. I rädsla och stress kan både handlingsförlamning och överilade beslut inträffa. Därför blir det Paulus som får, trots sin fångenskap, berätta för skeppskarlarna vad de ska göra för att det ska gå dem alla väl. 

”Innan det dagades uppmanade Paulus alla att äta. ”Nu har ni varit utan mat i fjorton dagar och inte fått någon näring. Därför råder jag er att äta, det behöver ni för att kunna klara er. Ingen av er skall nämligen mista så mycket som ett hårstrå.” Sedan tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla, bröt det och började äta. Då repade alla mod och intog föda.”

Livet liknas ofta vid en resa. Ibland går det enkelt på vår färd men ibland tornar de mörka molnen upp och stormen är ett faktum. Den inre oron och rädslan stör oss. Det kan vara en krossad dröm, ett brutet mod, en trött kropp, en sargad själ eller oviss framtid. Mitt i stormen känner vi oss små, rädda och ensamma.

Vi är en bit in i hösten. Rutiner och vardagen har hunnit i fatt oss igen. Vardagslogistiken kan lätt bli till ett ofrivilligt kaos och vi undrar suckande hur vi ska orka. Kvällarna blir mörkare och mörkare. Det är långt till nästa sommar och semester.

I berättelsen om Paulus är det några ord som fångar mig lite extra. Strax efter det att Paulus tagit brödet och tackat Gud står det: ”DÅ repade alla mod”

Det är en självklarhet för oss att mat i magen ger kraft och ork för kroppen att klara av dagen.

Vid nattvardsbordet får vi hämta näring för vår inre människa och vårt andliga liv så att vår tro växer.

När vi tar emot brödet och vinet får vi tillsammans repa mod.

*På onsdagskvällar möts vi i kyrkan för Andrum. I stillhet samlas vi kring nattvardsbordet. Den här texten är från första gången efter sommaruppehållet.

Strax innan Jesus instiftade nattvarden tvättade han lärjungarnas fötter.

”Jesus steg upp från bordet, tog av sig manteln och band en handduk om livet. Sedan hällde han vatten i tvättfatet och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med handduken som han hade bundit om sig. När han kom till Simon Petrus sade denne till honom: ”Herre, skall du tvätta mina fötter!” Jesus svarade: ”Vad jag gör förstår du inte nu, men senare skall du fatta det.” Petrus sade: ”Aldrig någonsin får du tvätta mina fötter!” Jesus sade till honom: ”Om jag inte tvättar dig har du ingen gemenskap med mig.” (Joh. 13: 4 – 8)

Mina fötter är den kroppsdel jag tycker minst om på min kropp. Jag tycker de är sunkiga, svettiga och fula. Gärna stoppar jag ner dem i ett par strumpor eller i ett par skor. Helst inte sandaler med öppen tå, eftersom mina två tår bredvid stortån är längre än stortån själv. Med lite orange nagellack försöker jag piffa upp dem så gott det går. Ofta skäms jag för mina fötter.

Jag håller med Petrus, aldrig någonsin skulle Jesus få tvätta mina fötter. Och förresten, det skulle inte någon annan heller få göra. Jag kan själv!

Det handlar inte bara om mina fötter. Jag har egenskaper som jag inte alltid är så stolt över, dessa gömmer jag gärna undan. Jag har ibland svårt att erkänna mina misstag eller ta fram mina svagheter. Mina mindre angenäma sidor är inget jag stoltserar med. Kanske för att jag är rädd att ingen vill vara med mig om de egentligen visste hurdan jag är.
Någon hjälp behöver jag inte heller. Jag klarar mig själv. Och jag vill inte vara någon till besvär.

Ett fåtal gånger i livet, efter det att jag har blivit påhejad att följa med, har jag ändå betalat för fotvård. Mina fötter har efter det luktat gott, de har varit lena som bebishud och ja, jag får väl erkänna att tanken då har slagit mig att kanske skulle jag gå och köpa mig ett par sandaler ändå, med öppen tå.

Vi får komma till Jesus med våra fötter och med allt det där andra som vi inte är så stolta över. Det som gör ont och skaver. Det som är smutsigt och luktar illa. Vi får be om hjälp. När vi gör det får vi gemenskap med Jesus och vi kan gå ut befriade i den ljumma sommarkvällen iklädda ett par nätta sommarsandaler.      

*På onsdagskvällar möts vi i kyrkan för Andrum. I stillhet samlas vi kring nattvardsbordet. Den här texten är från en försommarkväll.

Högsommarvärmen är tillbaka och jag har precis satt ut vår baden-baden på trädäcket utanför altandörren. Kaffekoppen och deckaren, jag just håller på med, är med ut. Hela förmiddagen och några timmar efter lunch har jag legat i sängen inne och inte orkat ta mig ut.
Det är skönt där i värmen när solens strålar värmer på min sjuka kropp. Jag ser hur grannarna kommer hem från jobbet, en efter en. En motorgräsklippare sätter igång med sitt bullrande ljud. Efter en stund ser jag hur grannen jagar det gulsvarta maskineriet. Samtidigt som hen ropar till mig:
– Förlåt att jag stör, men vi som jobbar på dagarna måste ju klippa gräset på kvällarna.
Kommentaren är en hjärtlig ursäkt men jag hör något annat den här dagen då min känslighet för ord är fjärilstunn. Jag hör ett missnöje över att jag ligger hemma på altanen och har det skönt medan hen jobbar och sliter. För utifrån sett är det just så det ser ut. De som ser mig kan ju inte veta att jag inte orkat mig ut tidigare eller att jag under förmiddagen ägnat mig åt att sorgset bearbeta en stor besvikelse. Besvikelsen över mina begränsningar. Begränsningarna som återigen är orsaken till att jag fått säga nej till en utflykt jag en längre tid sett fram emot.
De där eländes begränsningarna som gör sig påminda varje dag men som man utifrån inte ser eller kan greppa.           

Vi stod och trängdes framför ett rep. Snart skulle det sänkas och loppisloppet vara ett faktum.
En gång om året på sommaren anordnar ett kapell, i närheten av sommarstugan där vi brukar tillbringa våra lata sommardagar, en loppis för deras verksamhet. Vi har lärt oss att det är en loppis som är väl värd att gå på och bland alla prylar gömmer det sig ofta fina fynd.
När de sänkte repet klämde jag mig raskt förbi några damer och begav mig lite längre bort till borden med husgeråd och porslin. Ljusstakar, påskpynt, uppläggningsfat, glas och kaffekoppar trängdes på borden. Jag fick syn på en glaskupa för förvaring av ost och druvor eller kanske för att ha kakor under så att flugorna håller sig borta från det söta en varm sommardag då fikat i trädgården är en självklarhet. Snabbt tog jag upp glaskupan innan någon annan fick tag på den. Jag vände och vred på den, den påminde mig om något och en känsla av olust spred sig i kroppen.
Med mina begränsningar känns det ofta som att jag lever under en glaskupa, en osynlig sådan. Där är livet stundtals klaustrofobiskt. Orörligheten under glaskupan är påtaglig. Jag kan se vad som händer runt omkring mig men inte vara en del av det.
Jag har nog med EN glaskupa i mitt liv. Därför lämnade jag glaskupan och borden med hushållsartiklar och drog mig istället bort mot borden med böcker. Här låg det travar med böcker och under borden stod papperskassar fyllda av litteratur av alla de slag. Priset, en krona för pocketböcker och fem kronor för inbundna, gjorde att jag plockade på mig fler böcker än jag egentligen tänkt mig. En diktbok, med en för mig helt okänd författare, fick följa med hem. Det var titeln på boken som avgjorde det hela, ”Vinden bär min längtan”.

Efter min grannes ursäkt går jag in igen. Jag orkar inte tro mig vara föremål för någon annans missnöje idag. Bland mina böcker på symaskinsbordet hittar jag den lilla diktsamlingen från i somras. De första raderna från dikten som bär samma namn som titeln på boken fångar mig. Fler än jag lever under en glaskupa som bär namnet begränsningar. Kanske skulle även min granne nicka igenkännande åt hindren i livet som avskärmar.
Början av dikten blir för mig till en bön under min ofrivilliga och för omgivningen osynliga glaskupa.

Jag ropar ut min smärta
all min längtan
Jag gråter för såret
som finns i min själ
Jag viskar en klagan:
kom vindar vårda min sargade själ,
hela det trasiga sargade jag.       (Anita Sjöblom)

I mitt knä, där jag sitter i framsätet på bilen, ligger en liten lista på sevärdheter och mysiga caféer. Jag har under veckan som gått ägnat mig åt att söka upp och läsa på om Österlen. De platserna som lockat mig och som jag tror övriga familjen skulle uppskatta har hamnat på min lilla lista. Svårast var att hitta ett bra boende. Men för några dagar sedan bokade min livskamrat och jag in familjen på ett litet mysigt hotell som erbjöd middag på kvällarna. Vi är på väg söderut på en liten semestertripp. Vad som väntar oss har vi svårt att greppa. Österlen, har vi hört, ska vara vackert och drömmen att komma dit har länge funnits hos både min livskamrat och mig. Vi vill uppleva de vita sandstränderna, titta långt bort mot de milsvida horisonterna, åka genom de böljande sädesfälten, smaka på Österlens kulinariska delikatesser och gå på de stockrosbeprydda smala gatorna med hus vars halmtak framkallar en sömnig känsla och vars färgglada dörrar öppnas rakt ut på gatorna. Utsikten från Stenshuvud och Ale stenar känns som självklarheter att uppleva. Resan vi påbörjat tar oss på nya äventyr och ovissa strapatser.

En vecka senare står jag vid västkustens havskant på sandstranden tillsammans med en ung släkting. Vi blickar ut över havet och ser på hennes yngre kusiner som leker och stojar i vattnet. Vårt samtal handlar om planer för sommarlovet och om framtiden, vad hon kan tänkas vilja göra efter studenten om några år. Hon berättar för mig om hennes drömmar och även vad hon är på det klara med att hon inte vill göra. Allt är oberoende av vad andra kompisar vill eller vad andra tycker att hon borde göra. Hennes insiktsfullhet och självkännedom imponerar på mig.

Hemma i min fåtölj har jag dragit upp mina fötter under knäna, tänt ljuset på symaskinsbordet bredvid och jag stannar till i tanken om resor. Jag behöver egentligen inte förflytta mig för att ge mig ut på en resa. Den inre resan är nog och är väl så spännande, bara jag ger den en chans. Den resan som berättar för mig vem jag är, var mina drömmar finns, vad mina talanger är och hur jag på bästa sätt kan använda dessa. Resan rymmer även minnen, familjen, vännerna och möten. Här på min utflykt träffar jag även min skapare. Han som format mig och vars goda tanke om mig är långt mer än jag själv kan tänka. Spännande är bara förnamnet på resan jag ger mig ut på. Vågar jag får jag ta del av det landskap som jag bär inom mig, blicka ut över milsvida möjligheter och smaka på alla godheter som livet bär på.  

Klockan är strax före nio på morgonen. Solen värmer redan våra kroppar där vi sitter på den stenlagda uteplatsen vid sommarhuset och äter vår frukost. Fåglarna gör allt de kan för att överrösta oss. Längre bort på tomten ser jag en liten kanin hoppa in i ett buskage. Den var på väg att göra ännu en liten grop bland alla de andra små groparna i den blomsterprydda marken men blev avbruten av vårt prat och skramlande av porslin. En blåeld sträcker på sig stolt högre upp än de andra blommorna i trädgården. Närmast oss på området runt altanen växer ett hav av gula små blommor.
Vår äldsta dotter har av den äldre släktingen fått i uppdrag att under vår veckolånga vistelse i sommarhuset lära sig en ny blomma varje dag. Idag har turen kommit till dessa små gula blommor. Även vi vuxna passar på att lyssna och lära oss. Solvända är namnet. Ett självklart namn på en liten solgul blomma som varefter solen flyttar sig vrider sig i riktning mot värmen och ljuset. Ju starkare solljus desto gulare reflekterar blomman.

Frukosten är uppäten och avklarad. De andra har gått in, börjat diska och duscha. Jag dröjer mig kvar med kaffemuggen i handen. Stolen jag sitter i har jag dragit ifrån bordet, ryggstödet har jag fällt tillbaka och jag låter hela min kropp värmas upp av solens strålar. Min blick faller på de små gula blommorna, solvändorna. Jag gör som dom, där jag halvligger i trädgårdsstolen, jag vänder mig mot värmen och ljuset.

Solvändorna fångar mina tankar och i dom ser jag oss människor. Hur vi vänder och vrider oss. Hur vi längtar och strävar. Hur vi sträcker oss efter det som kan fylla våra tomrum, kärleken. Den kärlek som bär oss, den kärlek som tror, den kärlek som hoppas och den kärlek som uthärdar allt. Mot den kärleken söker vi oss. I den kärleken får vi vara. Och när kärlekens strålar når oss kan vi inget annat än att återspegla och reflektera den vidare.

En liten oansenlig blommas vishet når mig. Som den lilla solvändans strävan efter solen så vill jag leva mitt liv vänd mot kärleken.

Från den stora scenen ser jag hur folket strömmar in på arenan som säkerligen rymmer flera tusen personer. Alldeles strax ska invigningsgudstjänsten, för den konferens som ska vara hela helgen, börja. Människor från hela landet finns på plats och arenan andas förväntan. Jag ser mig omkring. Hela scenen är fylld med körsångare, brassbandsmusiker, lovsångsteam, predikanter och blomsterprakt. Nedanför scenen sitter folk på obekväma klaffstolar och väntar uthålligt och tålmodigt. Även på läktaren längst bak ser det fullsatt ut. Däremot på sidorna är det tomt. Bara några enstaka platser längst ner och längst fram är upptagna.

Före gudstjänsten har en gudstjänstkoordinator presenterat sig för oss i brasset. Varenda liten minut av vad som ska ske på scen är minutiöst planerad och sammanlänkad till en helhet. Det har varit en lång eftermiddag med övningspass och fika. Mina krafter är inte vad jag vill att de ska vara inför gudstjänstens början. Jag har svårt att koncentrera mig. Noterna framför mig hoppar runt på notbladen och missarna är många. Nästan så att jag vill åka hem och lägga mig under en filt. Jag får ta till ord som jag ibland använder när mina krav och förväntningar på mig själv blir för höga. ”Jag är här och det är nog.”

En bit in gudstjänsten läser någon ett bibelord från 1 Kor. 14:26 ”Jo, att när ni samlas har var och en något att bidra med.” Min blick far över arenan. Längst bort, längst upp på en av sidoläktarna där det är alldeles tomt föreställer jag mig en man. Det är något bekant med honom där han sitter med de sandalprydda fötterna upplyfta på stolsryggen framför, iklädd sin ankellånga vita särk och slänger med sitt långa hår och skägg. Han söker ögonkontakt och ler emot mig. Sedan ser jag hur han går vidare med sin blick till min granne och ler emot henne också. Mannen fortsätter med blicken runt till var och en som sitter i arenan och ger av sitt tacksamma leende. Jag känner igen det leendet.

För drygt en vecka sedan var det morsdag. På morgonen vid köksbordet då frukosten var uppdukad, kaffedoften spred sig i huset och äggen var alldeles lagom länge kokade, fick jag presenter av våra döttrar och min livskamrat. Jag kände mig uppmärksammad och glad över mina presenter som jag genast öppnade. Dagen gick i en stilla lunk och på kvällen strax innan läggdags återvände vi till köket allihop för att avsluta dagen med vår allas favoritglass, Magnum vit choklad. Det hade varit en skön morsdag och jag var mer än nöjd. Vi hade varit tillsammans och även ett sällskapsspel hade vi på eftermiddagen vågat oss på. John Blund hägrade och när vi sagt god natt till tjejerna la jag mig tillrätta med en bra bok i sängen. Men det var något som prasslade under kudden. Där låg en dikt till mig, skriven av våra döttrar. På rim hade de uttryckt sin glädje och kärlek till mig. En liten tår tittade fram i ögonvrån på mig och en varm känsla från bröstet spred sig i hela kroppen. Mungiporna strävade långsamt uppåt. Med ett varmt och milt leende visade jag pappret för min livskamrat. Tjejerna hade under dagen kämpat och ansträngt sig för att få till en kärleksfull och uppskattad dikt till mig. Mitt ansikte sken som solen. Det var det där leendet jag kände igen på Arenan.

”Du vänder ditt ansikte till mig och ler mot ditt barn som en mor. Ditt ansikte lyser som solen, det är detta som gör att jag tror, att du ler emot mig som en mor.” (Psalmer och Sånger 831 Text av Christina Lövestam)  

Jag vill berätta för dig om en som står mig nära. Än har jag inte fått reda på vad Hen heter trots att jag har levt tillsammans med Hen i minst nio år. Hen har haft många namn men inget ännu som har varit hens rätta. Avsky är ett starkt ord men emellanåt är det just det jag känner inför Hen. Ibland betraktar jag Hen som min värsta fiende. Särskilt de där dagarna då jag har planerat något roligt och Hen inte alls vill vara med utan protesterar högljutt och kraftfullt. Eller när jag har njutit och haft det riktigt, riktigt skoj och Hen tycker att det kan räcka nu. Då låser Hen in mig. Det kan dröja veckor innan Hen tycker att jag ska komma ut igen. Hen kan verkligen vara en glädjedödare. Planera för framtiden är inget som finns på hens dagordning direkt. Hen stoppar mig i dörren då jag gör tappra försök att gå till jobbet. För mycket människor på samma plats avskyr Hen och tycker därför att jag också borde låta bli folksamlingar. Hen går omkring hemma i vårt hus och stänger av alla ljud som stör. Även när det spelas en dansant låt på radion och som inte alls är till besvär trycker Hen bort den. Våra döttrars galna upptåg och lek hejdar inte Hen men Hen vägrar vara med. Blir det för stimmigt går Hen och lägger sig. En riktig festsänkare. På tal om fest. Att ställa till med kalas är bland det roligaste jag vet men det tycker inte Hen, därför ställde Hen inte bara in min fyrtioårsfest för mina vänner utan även hejdar mig att gå på några av mina vänners kalas. Det jobbiga är när Hen blir rädd. Då kommer ångesten krypande och mitt hjärta slår dubbla slag.

”Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn.” (Ps 23:5)

Det är tur för mig att Hen även har en annan sida. När Hen är på det humöret är vi som de bästa vännerna. Hen har en förmåga att ta till vara på de små tillfällena och göra dem minnesvärda. Som lärare är Hen fenomenal.  Hen lär mig att vara tacksam för det lilla och inte ta något för givet. Då jag tycker synd om mig själv får Hen mig att höja blicken och se mig omkring. Överraskande upptäcker jag då att jorden inte alls kretsar kring mig. Långsamhet är Hens favoritord och faktiskt inte så tokigt alls när jag smakar på det. För Hen är inte igår eller imorgon något att räkna med utan nu är den bästa tiden.  Även om Hen stundtals skriker högljutt är tystnaden och stillheten Hens styrka. Hen får mig att värdesätta familjen, släkten och vännerna mer än tidigare. I relationen med mig själv, med andra och med Gud hjälper Hen mig att bli mer sann som människa. Varandet är betydligt viktigare än görandet enligt Hen. Prioritering tillsammans med Hen är inte alltid enklare men blir i slutändan mer hjärtlig och rätt.

”Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv.” (Ps. 23:6)