Högsommarvärmen är tillbaka och jag har precis satt ut vår baden-baden på trädäcket utanför altandörren. Kaffekoppen och deckaren, jag just håller på med, är med ut. Hela förmiddagen och några timmar efter lunch har jag legat i sängen inne och inte orkat ta mig ut.
Det är skönt där i värmen när solens strålar värmer på min sjuka kropp. Jag ser hur grannarna kommer hem från jobbet, en efter en. En motorgräsklippare sätter igång med sitt bullrande ljud. Efter en stund ser jag hur grannen jagar det gulsvarta maskineriet. Samtidigt som hen ropar till mig:
– Förlåt att jag stör, men vi som jobbar på dagarna måste ju klippa gräset på kvällarna.
Kommentaren är en hjärtlig ursäkt men jag hör något annat den här dagen då min känslighet för ord är fjärilstunn. Jag hör ett missnöje över att jag ligger hemma på altanen och har det skönt medan hen jobbar och sliter. För utifrån sett är det just så det ser ut. De som ser mig kan ju inte veta att jag inte orkat mig ut tidigare eller att jag under förmiddagen ägnat mig åt att sorgset bearbeta en stor besvikelse. Besvikelsen över mina begränsningar. Begränsningarna som återigen är orsaken till att jag fått säga nej till en utflykt jag en längre tid sett fram emot.
De där eländes begränsningarna som gör sig påminda varje dag men som man utifrån inte ser eller kan greppa.           

Vi stod och trängdes framför ett rep. Snart skulle det sänkas och loppisloppet vara ett faktum.
En gång om året på sommaren anordnar ett kapell, i närheten av sommarstugan där vi brukar tillbringa våra lata sommardagar, en loppis för deras verksamhet. Vi har lärt oss att det är en loppis som är väl värd att gå på och bland alla prylar gömmer det sig ofta fina fynd.
När de sänkte repet klämde jag mig raskt förbi några damer och begav mig lite längre bort till borden med husgeråd och porslin. Ljusstakar, påskpynt, uppläggningsfat, glas och kaffekoppar trängdes på borden. Jag fick syn på en glaskupa för förvaring av ost och druvor eller kanske för att ha kakor under så att flugorna håller sig borta från det söta en varm sommardag då fikat i trädgården är en självklarhet. Snabbt tog jag upp glaskupan innan någon annan fick tag på den. Jag vände och vred på den, den påminde mig om något och en känsla av olust spred sig i kroppen.
Med mina begränsningar känns det ofta som att jag lever under en glaskupa, en osynlig sådan. Där är livet stundtals klaustrofobiskt. Orörligheten under glaskupan är påtaglig. Jag kan se vad som händer runt omkring mig men inte vara en del av det.
Jag har nog med EN glaskupa i mitt liv. Därför lämnade jag glaskupan och borden med hushållsartiklar och drog mig istället bort mot borden med böcker. Här låg det travar med böcker och under borden stod papperskassar fyllda av litteratur av alla de slag. Priset, en krona för pocketböcker och fem kronor för inbundna, gjorde att jag plockade på mig fler böcker än jag egentligen tänkt mig. En diktbok, med en för mig helt okänd författare, fick följa med hem. Det var titeln på boken som avgjorde det hela, ”Vinden bär min längtan”.

Efter min grannes ursäkt går jag in igen. Jag orkar inte tro mig vara föremål för någon annans missnöje idag. Bland mina böcker på symaskinsbordet hittar jag den lilla diktsamlingen från i somras. De första raderna från dikten som bär samma namn som titeln på boken fångar mig. Fler än jag lever under en glaskupa som bär namnet begränsningar. Kanske skulle även min granne nicka igenkännande åt hindren i livet som avskärmar.
Början av dikten blir för mig till en bön under min ofrivilliga och för omgivningen osynliga glaskupa.

Jag ropar ut min smärta
all min längtan
Jag gråter för såret
som finns i min själ
Jag viskar en klagan:
kom vindar vårda min sargade själ,
hela det trasiga sargade jag.       (Anita Sjöblom)

I mitt knä, där jag sitter i framsätet på bilen, ligger en liten lista på sevärdheter och mysiga caféer. Jag har under veckan som gått ägnat mig åt att söka upp och läsa på om Österlen. De platserna som lockat mig och som jag tror övriga familjen skulle uppskatta har hamnat på min lilla lista. Svårast var att hitta ett bra boende. Men för några dagar sedan bokade min livskamrat och jag in familjen på ett litet mysigt hotell som erbjöd middag på kvällarna. Vi är på väg söderut på en liten semestertripp. Vad som väntar oss har vi svårt att greppa. Österlen, har vi hört, ska vara vackert och drömmen att komma dit har länge funnits hos både min livskamrat och mig. Vi vill uppleva de vita sandstränderna, titta långt bort mot de milsvida horisonterna, åka genom de böljande sädesfälten, smaka på Österlens kulinariska delikatesser och gå på de stockrosbeprydda smala gatorna med hus vars halmtak framkallar en sömnig känsla och vars färgglada dörrar öppnas rakt ut på gatorna. Utsikten från Stenshuvud och Ale stenar känns som självklarheter att uppleva. Resan vi påbörjat tar oss på nya äventyr och ovissa strapatser.

En vecka senare står jag vid västkustens havskant på sandstranden tillsammans med en ung släkting. Vi blickar ut över havet och ser på hennes yngre kusiner som leker och stojar i vattnet. Vårt samtal handlar om planer för sommarlovet och om framtiden, vad hon kan tänkas vilja göra efter studenten om några år. Hon berättar för mig om hennes drömmar och även vad hon är på det klara med att hon inte vill göra. Allt är oberoende av vad andra kompisar vill eller vad andra tycker att hon borde göra. Hennes insiktsfullhet och självkännedom imponerar på mig.

Hemma i min fåtölj har jag dragit upp mina fötter under knäna, tänt ljuset på symaskinsbordet bredvid och jag stannar till i tanken om resor. Jag behöver egentligen inte förflytta mig för att ge mig ut på en resa. Den inre resan är nog och är väl så spännande, bara jag ger den en chans. Den resan som berättar för mig vem jag är, var mina drömmar finns, vad mina talanger är och hur jag på bästa sätt kan använda dessa. Resan rymmer även minnen, familjen, vännerna och möten. Här på min utflykt träffar jag även min skapare. Han som format mig och vars goda tanke om mig är långt mer än jag själv kan tänka. Spännande är bara förnamnet på resan jag ger mig ut på. Vågar jag får jag ta del av det landskap som jag bär inom mig, blicka ut över milsvida möjligheter och smaka på alla godheter som livet bär på.  

Klockan är strax före nio på morgonen. Solen värmer redan våra kroppar där vi sitter på den stenlagda uteplatsen vid sommarhuset och äter vår frukost. Fåglarna gör allt de kan för att överrösta oss. Längre bort på tomten ser jag en liten kanin hoppa in i ett buskage. Den var på väg att göra ännu en liten grop bland alla de andra små groparna i den blomsterprydda marken men blev avbruten av vårt prat och skramlande av porslin. En blåeld sträcker på sig stolt högre upp än de andra blommorna i trädgården. Närmast oss på området runt altanen växer ett hav av gula små blommor.
Vår äldsta dotter har av den äldre släktingen fått i uppdrag att under vår veckolånga vistelse i sommarhuset lära sig en ny blomma varje dag. Idag har turen kommit till dessa små gula blommor. Även vi vuxna passar på att lyssna och lära oss. Solvända är namnet. Ett självklart namn på en liten solgul blomma som varefter solen flyttar sig vrider sig i riktning mot värmen och ljuset. Ju starkare solljus desto gulare reflekterar blomman.

Frukosten är uppäten och avklarad. De andra har gått in, börjat diska och duscha. Jag dröjer mig kvar med kaffemuggen i handen. Stolen jag sitter i har jag dragit ifrån bordet, ryggstödet har jag fällt tillbaka och jag låter hela min kropp värmas upp av solens strålar. Min blick faller på de små gula blommorna, solvändorna. Jag gör som dom, där jag halvligger i trädgårdsstolen, jag vänder mig mot värmen och ljuset.

Solvändorna fångar mina tankar och i dom ser jag oss människor. Hur vi vänder och vrider oss. Hur vi längtar och strävar. Hur vi sträcker oss efter det som kan fylla våra tomrum, kärleken. Den kärlek som bär oss, den kärlek som tror, den kärlek som hoppas och den kärlek som uthärdar allt. Mot den kärleken söker vi oss. I den kärleken får vi vara. Och när kärlekens strålar når oss kan vi inget annat än att återspegla och reflektera den vidare.

En liten oansenlig blommas vishet når mig. Som den lilla solvändans strävan efter solen så vill jag leva mitt liv vänd mot kärleken.

Från den stora scenen ser jag hur folket strömmar in på arenan som säkerligen rymmer flera tusen personer. Alldeles strax ska invigningsgudstjänsten, för den konferens som ska vara hela helgen, börja. Människor från hela landet finns på plats och arenan andas förväntan. Jag ser mig omkring. Hela scenen är fylld med körsångare, brassbandsmusiker, lovsångsteam, predikanter och blomsterprakt. Nedanför scenen sitter folk på obekväma klaffstolar och väntar uthålligt och tålmodigt. Även på läktaren längst bak ser det fullsatt ut. Däremot på sidorna är det tomt. Bara några enstaka platser längst ner och längst fram är upptagna.

Före gudstjänsten har en gudstjänstkoordinator presenterat sig för oss i brasset. Varenda liten minut av vad som ska ske på scen är minutiöst planerad och sammanlänkad till en helhet. Det har varit en lång eftermiddag med övningspass och fika. Mina krafter är inte vad jag vill att de ska vara inför gudstjänstens början. Jag har svårt att koncentrera mig. Noterna framför mig hoppar runt på notbladen och missarna är många. Nästan så att jag vill åka hem och lägga mig under en filt. Jag får ta till ord som jag ibland använder när mina krav och förväntningar på mig själv blir för höga. ”Jag är här och det är nog.”

En bit in gudstjänsten läser någon ett bibelord från 1 Kor. 14:26 ”Jo, att när ni samlas har var och en något att bidra med.” Min blick far över arenan. Längst bort, längst upp på en av sidoläktarna där det är alldeles tomt föreställer jag mig en man. Det är något bekant med honom där han sitter med de sandalprydda fötterna upplyfta på stolsryggen framför, iklädd sin ankellånga vita särk och slänger med sitt långa hår och skägg. Han söker ögonkontakt och ler emot mig. Sedan ser jag hur han går vidare med sin blick till min granne och ler emot henne också. Mannen fortsätter med blicken runt till var och en som sitter i arenan och ger av sitt tacksamma leende. Jag känner igen det leendet.

För drygt en vecka sedan var det morsdag. På morgonen vid köksbordet då frukosten var uppdukad, kaffedoften spred sig i huset och äggen var alldeles lagom länge kokade, fick jag presenter av våra döttrar och min livskamrat. Jag kände mig uppmärksammad och glad över mina presenter som jag genast öppnade. Dagen gick i en stilla lunk och på kvällen strax innan läggdags återvände vi till köket allihop för att avsluta dagen med vår allas favoritglass, Magnum vit choklad. Det hade varit en skön morsdag och jag var mer än nöjd. Vi hade varit tillsammans och även ett sällskapsspel hade vi på eftermiddagen vågat oss på. John Blund hägrade och när vi sagt god natt till tjejerna la jag mig tillrätta med en bra bok i sängen. Men det var något som prasslade under kudden. Där låg en dikt till mig, skriven av våra döttrar. På rim hade de uttryckt sin glädje och kärlek till mig. En liten tår tittade fram i ögonvrån på mig och en varm känsla från bröstet spred sig i hela kroppen. Mungiporna strävade långsamt uppåt. Med ett varmt och milt leende visade jag pappret för min livskamrat. Tjejerna hade under dagen kämpat och ansträngt sig för att få till en kärleksfull och uppskattad dikt till mig. Mitt ansikte sken som solen. Det var det där leendet jag kände igen på Arenan.

”Du vänder ditt ansikte till mig och ler mot ditt barn som en mor. Ditt ansikte lyser som solen, det är detta som gör att jag tror, att du ler emot mig som en mor.” (Psalmer och Sånger 831 Text av Christina Lövestam)  

Jag vill berätta för dig om en som står mig nära. Än har jag inte fått reda på vad Hen heter trots att jag har levt tillsammans med Hen i minst nio år. Hen har haft många namn men inget ännu som har varit hens rätta. Avsky är ett starkt ord men emellanåt är det just det jag känner inför Hen. Ibland betraktar jag Hen som min värsta fiende. Särskilt de där dagarna då jag har planerat något roligt och Hen inte alls vill vara med utan protesterar högljutt och kraftfullt. Eller när jag har njutit och haft det riktigt, riktigt skoj och Hen tycker att det kan räcka nu. Då låser Hen in mig. Det kan dröja veckor innan Hen tycker att jag ska komma ut igen. Hen kan verkligen vara en glädjedödare. Planera för framtiden är inget som finns på hens dagordning direkt. Hen stoppar mig i dörren då jag gör tappra försök att gå till jobbet. För mycket människor på samma plats avskyr Hen och tycker därför att jag också borde låta bli folksamlingar. Hen går omkring hemma i vårt hus och stänger av alla ljud som stör. Även när det spelas en dansant låt på radion och som inte alls är till besvär trycker Hen bort den. Våra döttrars galna upptåg och lek hejdar inte Hen men Hen vägrar vara med. Blir det för stimmigt går Hen och lägger sig. En riktig festsänkare. På tal om fest. Att ställa till med kalas är bland det roligaste jag vet men det tycker inte Hen, därför ställde Hen inte bara in min fyrtioårsfest för mina vänner utan även hejdar mig att gå på några av mina vänners kalas. Det jobbiga är när Hen blir rädd. Då kommer ångesten krypande och mitt hjärta slår dubbla slag.

”Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn.” (Ps 23:5)

Det är tur för mig att Hen även har en annan sida. När Hen är på det humöret är vi som de bästa vännerna. Hen har en förmåga att ta till vara på de små tillfällena och göra dem minnesvärda. Som lärare är Hen fenomenal.  Hen lär mig att vara tacksam för det lilla och inte ta något för givet. Då jag tycker synd om mig själv får Hen mig att höja blicken och se mig omkring. Överraskande upptäcker jag då att jorden inte alls kretsar kring mig. Långsamhet är Hens favoritord och faktiskt inte så tokigt alls när jag smakar på det. För Hen är inte igår eller imorgon något att räkna med utan nu är den bästa tiden.  Även om Hen stundtals skriker högljutt är tystnaden och stillheten Hens styrka. Hen får mig att värdesätta familjen, släkten och vännerna mer än tidigare. I relationen med mig själv, med andra och med Gud hjälper Hen mig att bli mer sann som människa. Varandet är betydligt viktigare än görandet enligt Hen. Prioritering tillsammans med Hen är inte alltid enklare men blir i slutändan mer hjärtlig och rätt.

”Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv.” (Ps. 23:6)

Hur kunde han förråda Jesus med 30 silverpenningar? Judas. Han som levde nära Jesus. Han som var en lärjunge. Vad hände? Vad var det som drev honom? Jag tänker att det var pengarna och makten han ville åt. Hans besvikelse på Jesus var troligtvis stor. Judas hade säkert stora drömmar och såg framför sig något helt annat än det som Jesus egentligen talade om. Höjden av förnedring för Judas var förmodligen när Jesus red in i Jerusalem på en smutsig åsna, ett arbetsredskap, istället för på en pampig och ståtlig häst, värdig en kung.
Ett litet förakt finns inom mig när jag läser om honom och vad han gjorde. Jag vill hålla ett avstånd med Judas. För 30 silverpenningar förrådde han sin vän och Herre. Det var mycket pengar förr, men ändå. Det skulle jag aldrig göra.

Ett bakslag drabbade mig för några veckor sedan i min sjukdom. I sängen växte bokhögen. Plattan låg ofta på laddning på byrån bredvid mig efter flertalet avklarade deckarserier. Hushållspapper fyllda med tårar låg i mitt knä. De dagarna orkade jag inte stiga upp. Hur länge skulle det hålla på? Min frustration och ilska över min sjuka kropp växte. Orkeslösheten och rastlösheten tävlade med varandra. Värst var hoppet som sakta smulades sönder bit för bit. Hoppet om en bättre och friskare framtid. Jag mådde bättre ett tag men det blev sämre igen. Helt oförberedd var jag på detta nederlag igen. Måtte det ändå få ett slut. Frustrationen gav näring åt idéer som positivt nog försökte komma på vad jag själv kunde göra åt min situation. Men tröttheten låg som en dimma runt mig och förlamade mig. Så onödigt. Kroppen blev stel som en pinne, munnen rak som ett streck, kinderna alldeles röda och jag hade lust att smälla igen dörren om mig. Jag var så arg. Arg. Arg!

När jag var barn fanns ett TV-program som handlade om en familj och en handdocka föreställande en fågel med stor gul näbb, som jag minns det. I den kaosartade familjen hände det saker som de inte alltid var överens om. Då dök den lilla fågeln upp i rutan, öppnade sin trut och skrek: Ilskan måste uuuuuut!!

I mina mörkaste stunder är inte Gud och jag överens om min sjuka kropp. Och min ilska måste uuuuuut. I min förtvivlan över att det inte blir som jag tänkt mig skulle jag kunna göra vad som helst för att bli frisk. Desperat och ursinnig ropar jag till Gud. Något måste kunna göras. Jag vill göra uppror. Sakta smyger sig idén upp om att göra revolt mot Gud. Kanske på något sätt gäcka honom. Kunde jag köpslå med det sjuka i min kropp som insats skulle jag kunna förråda Honom.

Oops! Det bor visst mer Judas i mig än vad jag vill erkänna för mig själv. Jesus kan lätt bli till salu bara mitt missnöje och min egoism är tillräckligt stora.

Vid en stilla nattvardsstund i gemenskap med andra kommer jag återigen att tänka på Judas som ändå fick vara med och dela brödet och vinet med Jesus. Det gäller även mig.
– Kristi kropp för dig utgiven.
– Kristi blod för dig utgjutet.

Klockan är fem över sex och det är sommarlovsmorgon. Utanför sjunger koltrasten och solens strålar har letat sig in genom persiennerna. Men det är inte fågelsången eller solen som väcker mig. Det är ett sms. Bittert ångrar jag att jag inte ställde mobilen på ljudlös kvällen innan. Nyfiken som jag är kan jag ändå inte låta bli att kolla upp vem det är ifrån och vad denne någon vill mig. I sms:et står det:
”Grattis på namnsdagen! Var jag först?” Ett leende sprider sig i mitt ansikte. I min stora familj, den som även innefattar mina syskon med familjer och mina föräldrar, har det på något sätt blivit viktigt att vara först med gratulationer på namnsdagar och födelsedagar. Först på bollen så att säga, som en fotbollsentusiast ibland oss skulle uttryckt sig. Denne någon har fördelen med att leva med morgonpigga småbarn, vilket också gör att han alltid är först ut med gratulationerna. Så även denna morgon. Tävlingsinstinkten är stor och vinnarlusten hos vissa av oss är större än hos andra.
Ända sedan barnsben har vi ”tävlat” om att vara först. Först i plurret, först med att äta upp maten, först med att gå utan strumpor på vårkanten och nu, först med att gratulera.

Oavsett storleken på vinnarskallen hos var och en av oss gör det inte ont att komma först. Det är något vi mer eller mindre strävar efter. Ibland kan dessa interna familjelater även komma till uttryck i gemenskap med andra som då står frågande och undrar vad det är som händer.

I min relation till Gud tror jag mig ibland komma först. Jag säger att jag söker efter Gud och tror mig vara först på den bollen. Men där går jag bet. Han har sökt mig innan jag ens visste vad ordet ”söker” betyder. En mer vilsam insikt når mig att jag behöver egentligen inte söka utan här handlar det om att bli funnen, att öppna upp min väg för Gud så att Han kan nå mig.
Jag upptäcker min kärlek till Gud och tror att jag är först ut med att bekänna och förklara mitt hjärtats lovsång till vår Skapare. Även där går jag bet, långt innan mina föräldrar ens visste om mig var jag älskad av Gud.
När jag vaknar tidigt på morgonen, före alla andra i huset, och kryper upp i min fåtölj med tron om att jag är först på plats finns Gud redan där och väntar på mig med orden: Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. (1 Joh. 4:10)

Bakom mig hör jag hur tunga, djupa andetag övergår till ljudliga snarkningar från den kostymklädda affärsmannen. Tågkupén doftar kaffe. Det är så gott som fullsatt. Bredvid mig sitter min syster, hon ler mot mig och gör en knyck med huvudet bakåt. Jag nickar medhållande, jo, han snarkar högljutt. Båda vänder vi oss mot fönstret och ser ut på landskapet som raskt åker förbi.
-Det är som vackrast ute just nu, utbrister min syster. Och jag kan inget annat än hålla med. Skira, ljusgröna björkar, vitsippsbackar, körsbärsträd i blom, åkrar där gräset börjar gro, en och annan maskros och en klarblå himmel med några tufsiga, vita bomullsliknande moln som drar förbi. Jag vill inte släppa blicken från allt det sköna. Det är tappa-andan-vackert ute.  
Vi har varit på utflykt i drygt ett dygn, min syster och jag. På fredagsmorgonen bar det av till Stockholm. Det blev en hel del rolig shopping, både till mig själv och döttrarna. En oväntat fin prickig sommarklänning hängde på ett klädställ och bara ville följa med mig hem tillsammans med färgsprakande T-shirts till tjejerna därhemma. På kvällen var vi på musikal med imponerande röster och överväldigande musik efter en utsökt god middag på en restaurang bara några kvarter bort från hotellet vi bodde på. Eftersom min syster fyllde år fick vi både njuta av ett större rum och en stor fruktkorg på rummet. 12 000 steg blev det för oss, enligt systers stegräknare, under fredagen. Säkert blev det 12 000 ord också som vi utbytte med varandra varvat med skratt. Det var trettio år sedan sist som vi bodde tillsammans, bara hon och jag, och umgicks så intensivt och helhjärtat.  
Trötta, nöjda och tacksamma sitter vi nu på tåget mot våra familjer. Strax innan Nässjö påbörjar jag mitt tacktal men orden räcker inte till. Det är så mycket vi upplevt och fått vara med om dessa få timmar tillsammans. Det blir en tack- och hej-då-kram innan jag kliver av i Nässjö.
Där på perrongen står min man med ett stort leende på läpparna och väntar med bilen på parkeringen. På resan hem vill han höra om allt, vilka gator vi strosat på, vilka caféer vi besökt och om hotellfrukosten höll måttet. Och jag berättar om platser vi passerat som min man och jag har gemensamma minnen kring och att det fanns både våfflor och pannkakor på frukostbuffén. Han vänder sig emot mig, tar min hand i sin och ler. Han vill att jag ska berätta mer om resan, han får inte nog.
Hemma vid köksbordet blir det eftermiddagsfika när vi kommer hem. Döttrarna dyker in i köket. Kramarna blir långa och hårda. Fast de vill gärna berätta, med glimten i ögat, hur lugnt och skönt det varit utan mitt tjat. Dessutom har de fått glass till kvällsmatens pannkakor vilket aldrig händer när jag är hemma. Efter snabbt avklarat fika kilar de iväg in till vardagsrummet igen. Min man och jag dröjer oss kvar vid bordet och den sista sväljen kaffe. Det känns overkligt att jag varit iväg i drygt ett dygn. Nästan som en verklighetsflykt. Tacksamheten till min man fyller mig och på något sätt vill jag återgälda den här tappa-andan-stunden jag fått vara med om.

Dagen efter i min fåtölj summerar jag helgen. Jag tänker på vad Gud gör för mig. Skapelsen som nu brister ut i sin allsköns prakt och hur jag för ett dygn fått uppleva en verklighetsflykt från vardag och sjukdom. Tacksamheten är stor och jag tar psaltaren till min hjälp när jag återgäldar något av allt det goda Gud ger mig i ett Halleluja.
”Halleluja! Prisa Gud för hans mäktiga gärningar, prisa honom för hans väldiga storhet.”(Ps. 150:2)

Hemma i bokhyllan, på kontoret tillika pysselrummet, som rymmer bland annat noter, pärlor, viktiga-papper-pärmar och tuschpennor står även några kuvert uppmärkta med datumintervall. I dessa ligger kvitton av allehanda slag. Kvitton från inköp av kläder, skor och lite dyrare prylar. På bänken i samma rum ligger trasiga kläder. Där ligger en blus som har släppt i sömmen, ett par byxor där linningen lossnat efter bara några gångers användning, ett par jeans vars knä råkat ut för ett fall på asfalten och en kofta som saknar en knapp. Några av plaggen har jag med säkerhet rätt att klaga på. Där kommer jag antigen att får pengarna tillbaka eller ännu bättre, där kommer affären laga det som är fel. Vissa av plaggen får jag ta ansvar för själv och laga, där är det inte tillverkningen som felat.

Det är högsäsong för grodor i min mun. Grodor vars enda uppgift är att klaga. Och jag kan inte längre hålla dem i styr. Jag vill klaga på min kropp och på det bakslag som drabbat mig, igen. Den sjuka och urusla kropp som ingenting orkar. Den som inte kunnat ta sig till jobbet på över sju år. Den som inte har krafter nog till att skjutsa våra döttrar till aktiviteter på kvällarna. Den som inte vill stiga upp på morgonen. Och definitivt inte orkar hålla rent i hemmet eller tvätta kläderna. Grodorna vill också ropa ut sin klagan på hjärnan. Hjärnan vars celler rör sig i slowmotion som om de fastat i snigelslem. Cellerna som gör det svårt att upprätthålla koncentrationen när jag läser. De som glömmer namn jag mycket väl vet om. Eller gör att saker jag borde komma ihåg inte längre existerar. Mina klagomål bottnar i huvudsak i att jag inte kan välja. Min sjukdom gör det omöjligt för mig att säga ja till saker jag brinner för och saker jag älskar att göra.  
Men mest av allt vill grodorna klaga på alla de som har mage att klaga när de är friska. De som kan göra valen och ändå klagar på att det är för mycket. De vars almanacka är fulla av aktiviteter och då klagar på att livet rullar på för snabbt. De vars karriärslust gör att de jobbar på tok för mycket och dristar sig att klaga på tröttheten. De vi andra ska tycka synd om för att de lever ett så jäktigt liv att de inte hinner ta sig tid för relationer. De som tror att de är oumbärliga och klagar på att de inte hinner med. De som beklagar sig över att de inte hör av sig och där det dåliga samvetet skaver. De som ger sig själva gåvan stress, där prioriteringsfrågan är ett för svårt ord (fast de mycket väl vet vad det handlar om) och därför klagar på att det är för mycket nu. Tyvärr, den klagan går inte hem hos mig.
All den där klagan är som att jag med vilja skulle slå hål på mina jeansknän, spilla otvättbara färgfläckar på låren, fastna med byxbenen i cykelkedjan och ändå tro att jag kan få pengarna tillbaka.

Mina grodor tillsammans med klagomålen har jag lämnat tillbaka. Det blir en långsam och stilla skogspromenad. Tillbaka för grodornas klagan får jag en blåsippbacke och vårsolen som är fylld av värme och ljus till min trötta kropp.

Hemma rustar vi för kalas i helgen. Vår yngsta dotter fyller tio år. Det finns en del förberedelser som vi behöver utföra. Presenterna är redan inhandlade men vi ska slå in dem i färgglada papper med matchande snören. Tårtan vill hon garnera med hallonbåtar och kolasnören. Duka och pynta hör till det roliga. Med vimplar, serpentiner och ballonger blir partystämningen på topp. Det tur att jag har en ballongpump till min hjälp. En sådan underlättar arbetet enormt.

Min ballongpump inhandlade jag för fyra år sedan. Då skulle dottern ha ett gemensamt kalas med tre kompisar i en gymnastikhall. Hela avdelningen på dagis var inbjudna. På något sätt lyckades jag med att missa planeringskvällen med de andra mammorna. Dagen därpå ringde en av mammorna och berättade vad mitt uppdrag för kalaset bestod i:
– Ballonger!
Jo, jag hade hört rätt. Blåsa och fixa ballonger, det var det enda jag behövde göra. Helhjärtat gick jag in för mitt uppdrag. Hos Clas Ohlsson, en affär med det mesta, hittade jag en hylla med allehanda ballonger. Där fanns allt jag kunde tänka mig. Även långsmala ballonger som, med ett ganska stort tålamod, kunde förvandlas till möss, giraffer och hundar. Men en ballongpump var en nödvändighet. Över hundra ballonger blåste jag upp till det där kalaset. Särskilt glada blev alla kompisar när de fick ta med sig en figurballong hem och att det blev över så att även småsyskonen där hemma kunde få var sin.

Snart firar vi påsk. En del av oss förbereder sig med att en period innan påsk fasta. Vi inhandlar påskris, ägg och påskgodis. En storhelg med fyra dagars ledighet väntar oss. Kanske blir vädret vackert så att vårarbetet i trädgården kan komma igång på allvar? Vi rustar och gör oss redo för en långhelg.

Påskdagen är den festligaste och mest glädjefyllda dagen på året. Det är då vi firar uppståndelsen. Detta mysterium och detta mirakel. Vi har fått ett uppdrag. Men, det kan inte vänta tills påskdagens morgon, det gäller oss här och nu. Strax innan Jesus släpas iväg, döms för döden och dör uppspikad på ett kors ger han det här uppdraget till sina lärjungar: ”att vi skall älska varandra.” (Joh.15:17) Det är inget lätt uppdrag vi får. Jag vill gärna gå in helhjärtat i uppdraget men jag behöver hjälp. Likt ballongpumpen får ett litet träkors i min hand bli till min hjälp. Det får bli till en bön om tålamod för de människorna som går mig på nerverna, en bön om att kunna förlåta dem som gjort mig illa men framför allt en bön om styrka och mod för att sprida kärlek till alla genom mina handlingar. Jag tror på att korset bär den hemliga kraften som vi behöver för att kärleken mellan oss ska växa och spridas.