Vår yngsta dotter har fått lunginflammation. Det är svårt att få i henne någon mat när inget smakar som det brukar. Mestadels blir det vätska i olika smaker som jag införskaffar i matvarubutiken, svarta vinbär, päron, smultron och nektar. Segraren, enligt dottern, smakmässigt är ändå äppeljuicen. Jag försöker komma ihåg hur det var när jag själv var liten och sjuk. Vad var det då som triggade mina smaklökar och som ändå relativt lätt slank ner. Rostat bröd var ändå ett säkert kort.
Med brödrosten fylld med ljusa brödskivor, matbordet uppdukat till kvällsmat och familjen samlad kommer jag att tänka på hur jag resonerade kring rostat bröd när jag vad tonåring. Det är med en rodnad på kinderna och tveksamhet i rösten jag berättar för dem om min naivitet. Jag verkligen älskade mackor då och hade lätt kunnat leva på bara mackor om jag hade fått det. Favoriten bland alla mackor var långfranskan med svarta vallmofrön på, speciellt skalken med mycket smör på var extra omtyckt. Det ljusa brödet dominerade mitt smörgåsintag i många år. Inom mig visste jag att det mörka brödet var nyttigare och bättre för min kropp men enligt mitt tycke hade det betydligt sämre smak och konsistensegenskaper. Det var då jag började rosta mitt onyttiga bröd med idén om att när det ljusa brödet blev mörkt infann sig alla de kvaliteter det mörka brödet hade. Jag tror faktiskt inte jag var dum i huvudet men jag gjorde allt för att döva det dåliga samvetet över den ljusa brödeuforin och stilla den gnagande oron över vad som egentligen var bäst för min kropp.

Min skenheliga och falska bild av det ljusa brödets förklädnad till mörkt tar jag med mig när jag läser från Efesierbrevet. En bön om det inre livets helhet.

”Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande, så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er.” (Ef. 3:16-19)

Det låter som en bön om mörkt bröd i mina öron. Berikat av fiber och nyttigt rakt igenom, från insidan och ut. Ett berikat inre liv får jag genom tron. Frågor dyker upp i mitt huvud som jag tar med mig under dagen. Vad bygger jag mitt liv på? Vad fyller jag mitt inre liv med? Använder jag även här falska förespeglingar likt den jag gjorde med det ljusa rostade brödet eller har jag vett och mod att stoppa i mig utav det som är nyttigt för mig, det som ger mig kraft och en inre styrka?    

”Foten i kläm?”
”JAJAMENSAN!”
Dialogen, mellan de två männen, fanns i en liten bild som jag hängt upp på min anslagstavla för många år sedan. Bilden föreställde en man vars fot hade fastnat i dörren. Förbi kommer en annan man och frågar ”Foten i kläm?” Var på den första mannen glatt och hurtfriskt svarar, ”JAJAMENSAN!” Var gång jag såg bilden fick jag ett litet leende på mina läppar. Denna otyglade optimism.

Mitt emot mig vid köksbordet sitter en kär vän sedan många år tillbaka. Med varsin kaffemugg i händerna och med några havrekakor samt kanelbullar emellan oss kommer vi att prata om vad som hänt sedan sist vi sågs. Med en umgås-frekvens på ungefär en gång i halvåret är det en del som behöver avhandlas när vi möts. Precis som det ska vara, med nära vänner, kommer vi in på det som berör i livet och det som ligger något djupare än det mest alldagliga. Jag berättar om att jag sedan sist vi sågs mår något bättre. Dagarna är fyllda med mer energi och jag orkar mer. Vilket borde vara en stor glädje och tacksamhet. Jag fortsätter med en liknelse om att jag tidigare levt som om jag suttit under ett smörgåsbord av vad livet har att erbjuda. Ibland, alldeles för sällan, har jag fått komma upp till bordsytan för att då smaka någon enstaka maträtt av allt det goda som erbjuds. Tacksamheten och glädjen över att få vara delaktig i något, om så för bara en liten stund, har varit stor och räckt i flera veckor. Med mer energi har jag nu kommit upp på bordet, sitter på en kant och dinglar med benen. Bordet ser läskande ut med det dignande utbudet av maträtter. Kallrökt lax, parmaskinka, skagenröra, små ostpajer, sillar, Jansson, köttbullar, grönmögelost, kex och nybakat bröd är bara något av allt jag blickar ut över. Allt ser gott ut och jag vet inte vad jag ska välja. Helst vill jag äta av allt. Några rätter av de som står närmast äter jag av, men snabbt säger det stopp. Jag orkar inte mer. Det är då det intressanta händer, vilket jag har svårt att förhålla mig till, poängen med hela smörgåsbordsliknelsen. För även om jag orkar mycket mer nu än tidigare är min tacksamhet och glädje som bortblåsta. Det enda jag ser är allt det där jag inte orkar eller klarar av. Tidigare när jag inte kunde förverkliga drömmar eller ens vågade drömma blev glädjen för det lilla i vardagen mycket större. Då utbrister min vän, som länge suttit tyst och lyssnat: ”Men välkommen till klubben, det är väl så vi alla fungerar. Glömmer att vara tacksamma för det lilla och tar alltför mycket i livet för givet.”

Efter vårt samtal vid köksbordet kommer jag att tänka på mannen med foten i kläm. Det kanske finns en djupare insikt i den bilden än att mannen bara är tokigt och outtröttligt optimistisk. Hans fot är i kläm och utifrån den situationen gläds han över att någon kommer förbi och säger hej. I lidandet kan det växa fram en djupare tacksamhet och glädje för det lilla i livet. Utmaningen blir när foten är loss att behålla tacksamheten och fortsätta utbrista ett: JAJAMENSAN!  

Jag hade just virat in den sista figuren i skyddspapper. Krubban med alla dess figurer låg väl insvepta och nerpackade i lådan. Skulle figurerna kunnat prata med mig hade det hörts vilda protester och högljudda rop ifrån de tre vise männen. Det var trettondagsafton och jag tyckte julen hade varat länge nog. Döttrarna var små och om bara någon dag skulle vi börja jobba igen. Hämtning och lämning på dagis, arbete däremellan och den inrutade vardagen var snart ett faktum. Därför hade vi slängt ut granen och plockat ner alla adventsljusstakar. Sist i tur stod krubban att läggas ner i sin låda. Men det var just det där med de vise männen. Jag kom att snuva dem på deras stilfulla och glamorösa entré. På deras egna dag skulle de inte ens få finnas uppe och glänsa, utan ligga i en kall krypvind. Bortglömda och undanskuffade. Inte konstigt att de protesterade. Även det lilla barnet var nerplockat för den här gången. Jesus skulle få komma fram igen nästa jul. Lite som i julsången ”Raska fötter springa tripp, tripp, tripp”, i den sista versen ”Men till nästa år igen, Kommer han vår gamle vän, Ty det har han lovat.” Allt detta, på trettondagsafton, bara för att jag var lite trött på julen och skyndsamt ville ha vardagen tillbaka.

I söndags, på trettondagen, gjorde vi en lite gallup runt köksbordet. Visste någon av döttrarna vad som hände på trettondagen. Lite rädd vara jag att de inget skulle veta. Men jodå, de sneglade bort mot krubban (som i år stod kvar) och berättade. Det visade sig att de hade bra koll på de vise männen eller stjärntydarna som den stora dottern var rask med att tillägga.  
Vardagen är här igen och det är precis som att de tre vise männens protester den där trettondagsafton för flera år sedan fortfarande ljuder i mina öron. Krubban, änglarna, julgranen och ljusstakarna i fönsterna är kvar. Trots att det är flera dagar sedan trettonhelgen. Julen kommer vi städa bort till helgen, då det är tjugondagknut. Det är vardag igen, min man jobbar och våra döttrar är i skolan. Jag dröjer mig kvar vid krubban ett tag. En hel vecka har jag på mig i övergången mellan trettonhelgen och tjugondagknut. Låta krubban möta min vardag. Det lilla barnet får vara med i det vanliga. Han får stanna kvar, lysa upp min dag, i det alldagliga och inte bara skina starkt under helgen.

På julafton läste vi ur Jesaja om profetian, det som skulle komma. Ljuset som kommer lysa upp mörkret och barnet som kommer vara oss givet. När jag nästa vecka har plockat bort alla julgrejer hemma vill jag att Jesus stannar kvar med sitt ljus. Jesu ord får lysa inom mig. ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” (Joh. 8:12)    

I somras, på min födelsedag, fick jag bland annat två hälsningar. Den ena hälsningen var ett sms från en släkting som önskade mig ”Gott nytt år!” och den andra var ett kort från mina svärföräldrar där de fritt hade citerat en psalm. ”Hela vägen går Han med Dig. Vad kan Du väl önska mer.” Dessa två hälsningar kommer jag att tänka på när jag på nyårsdagen sitter i min fåtölj och läser den föreslagna texten för dagen från Psaltaren 121. ”Han låter inte din fot slinta, han vakar ständigt över dina steg. Han sover aldrig, han vakar ständigt, han som beskyddar Israel. Herren bevarar dig, i hans skugga får du vandra, han går vid din sida.”

Nyårsdagar är ganska jobbiga och jag tror inte bara det är tröttheten som spelar mig ett spratt. Det är den där påminnelsen om framtiden och att inte veta något om den. Värst tyckte jag att det var i tjugoårsåldern. Då, när kvällen innan, alltså nyårsafton, förväntades vara den mest spektakulära, festligaste och roligaste kvällen på hela året. När man skulle utbyta de mest intressanta samtalen, träffa de mest fascinerande människorna och äta de mest smakrika rätterna som kunde frambringas. Där låg även en förhoppning om att träffa någon. Drömmannen för att tala i klarspråk. När jag sedan vaknade sent framåt lunch på nyårsdagen, efter en förvisso väldigt trevlig kväll med några fåtal vänner men i förväntningarnas dröm en väldigt medioker kväll, kändes inte början på året så värst bra och en tom känsla infann sig. Lägg sedan till den lilla detaljen om att inte veta något om det kommande året. 365 dagar av total ovisshet var vad som väntade.

”Han vakar ständigt över dina steg.” Orden jag läser i min fåtölj blir som bomull för mina öron den här nyårsdagen. Tankarna flyger iväg. Ovissheten är stor över vad som ska hända det kommande året. Hur kommer fördelningen se ut mellan glädje och sorg, spännande lustfyllda stunder och vardaglig tristess, arbete och vila, förväntan och oro. Inget vet vi om framtiden. Alla dessa 365 dagar är svåra att greppa. Det är lätt att huvudet fylls av onödigheter som blir mig för övermäktiga. ”Han sover aldrig. Han vakar ständigt.” Oavsett vad som händer mig det här året är han där, och vakar. Vakar över mig. En dag i taget. Jag kommer stundtals tycka tiden flyger iväg och stundtals rör den sig i snigelfart. ”Han går vid din sida.” Nyårsdagen, födelsedagen eller vilken vanlig dag som helst går han vid min sida. Med de orden känns nyårsdagen inte så jobbig. Gott nytt år!

Pappa går omkring och släcker i huset. Det är läggdags. Så fort han släcker lamporna, börjar i vägguttagen små nattlampor att lysa. Majken och Alice bor på övervåningen och för att ta sig till mamma och pappa på nedervåningen mitt i natten kan det bli både mörkt och kusligt. Det var det i alla fall när dom var mindre. Då bodde det ett läskigt monster under sängen, små troll låg under trappan och spöken fanns det gott om längre bort på övervåningen. Men de små ljuskällorna gjorde att otäckingarna försvann.

Mitt på dagen, när solen står högt på himlen finns inte troll, spöken och monster. Men det kan ändå finnas saker att vara rädd för, saker att oroas för eller saker att vara ledsen över.

För att lysa upp det mörker som finns inom oss gav Gud sin son till oss.  

”Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.
Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.”
(Jes. 9:2, 6)

Bön: Tack Gud för Jesusbarnet, för att han är som en nattlampa i mörkret för oss. Det ljus vi så väl behöver för att skingra våra rädslor och det som är tufft.
Vi tackar dig för gemenskapen i jul och för att du fyller oss med ditt ljus. Välsigna oss och bevara oss alla. Amen.

*Texterna om Majken och Alice är inspirerade av våra döttrar och har kommit till för att läsas tillsammans med dem.

Vid Ombergs fot ligger Mariadöttrarna, ett kloster för nunnor. Inne i gästhuset kommer jag att samtala med av systrarna. Vi pratar om fattigdom och sårbarhet, om varför det är viktigt i våra liv. Kommer att tänka på en strof från en av Leonard Cohens sånger: ”Ring alla klockor, ring. En sprucken ton gör väl ingenting. Det finns en spricka, en spricka i allting där ljuset sipprar in.”*
Det är i det svagaste och mest oansenliga som Gud bor. Det ringa gör oss beroende av Gud.  

Systern berättar för mig om hur det fungerar i klostret. Hon äger ingenting själv, men i klostret där hon bor har hon tak över huvudet, mat på bordet och tillgång till två bilar. Med andra ord är hon rik. Men bara tillsammans med de andra systrarna. Fattigdomen gör henne beroende av sina medsystrar. Vi alla människor är beroende av varandra även om det blir tydligare för nunnorna i klostret. Fast det finns där utanför också, Vi kanske bara inte tänker på det så ofta. För vad skulle vi göra utan busschauffören, sjuksköterskan, städerskan, bonden och alla andra? Alla behövs i vårt samhälle. Systern fortsätter vårt samtal om beroende och gör mig uppmärksammad på att det inte bara ligger ett beroende hos oss människor av Gud och av varandra utan att Gud är beroende av oss. Han är beroende av vårt ja till honom. Tydligaste exempel hon ger mig är när Maria säger sitt ja till ängeln Gabriel att föda Guds son. Det där blir svårt att greppa för mig. Skulle Gud vara beroende av mig? Jag lämnar systern och beger mig till klosterkyrkan. På en bänk lägger jag en skön och något värmande dyna innan jag sätter mig ner. Jag är ensam i kyrksalen. Min kropp kurar ihop sig och jag drar ner armarna på tröjan över händerna. Det är lite kylslaget och en svag doft av rökelse når mig. Längst fram på höger sida hänger en ikon av jungfru Maria. Länge sitter jag och tittar på henne. Ska jag vara ärlig har jag inte alltid förstått fascinationen över Maria. Det är inte så att hon varit betydelselös för mig men hon kanske inte har varit viktigare än någon annan lärjunge eller profet i bibeln. Tills nu. Hennes ja till att föda Guds son är viktigt även för mig. På så sätt är jag beroende av Maria. Det är precis som att det öppnas en dörr till en ny relation för mig. Jag får en relation med Maria i detta nu.

I vårt beroende av Gud och varandra skapar vi relationer som gör oss starka, rika och hela. Tillsammans med Maria får jag stämma in i hennes lovsång.

”Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.
Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:
stora ting låter den Mäktige ske med mig,
hans namn är heligt,
och hans förbarmande med dem som fruktar honom
varar från släkte till släkte.
Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.
Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham
och hans barn, till evig tid.”
(Luk. 1:46-55)

*hämtat från Tomas Boströms skiva Mitt gömda jag och låten ”Där ljuset sipprar in”

Datorn i vårt kontors- och pysselrum är påslagen. Huset doftar pepparkaksbak och från köket hörs toner av “It´s beginning to look a lot like Christmas”. Jag sitter och bläddrar bland alla våra bilder ifrån året som gått. Där finns många sommarbilder på våra tjejer med havet som bakgrund, kalasbilder från födelsedagar och en oändlig skara kusinbilder. Minnen väcks till liv. Glada och härliga minnen från dagar med gemenskap, värme, salta bad och äventyr. Uppdraget att hitta en bra julkortsbild har återigen fallit på min lott. Det är verkligen inte lätt att välja bland våra foton. Alla i familjen ska helst vara nöjda med resultatet. Fotografierna är sorterade i olika mappar på datorn och i en ensam mapp hittar jag två bilder från en oförglömlig sensommardag. På bilden syns hela familjen klart och tydligt. Den andas skräckblandad förtjusning. Här är kortet jag sökt.

Med regnkläder i ryggsäcken och ett glatt humör var vi taggade och uppspelta över vår dag tillsammans. Det var bara två familjer framför oss i kön in till Liseberg. Våra tjejer pratade om allt vi skulle åka och göra. Där fanns en hel del åkattraktioner med på önskelistan som inte tilltalade mig så värst mycket. Eftersom regnet hängde i luften hade många valt att stanna hemma. Köerna var därför inte så långa. Det blev många åk, både med och utan mamma. När de andra drog iväg och åkte något hissnande stod jag en bit bort och väntade. Mitt inre fylldes av en stor glädje och tacksamhet över att få var där tillsammans. Vilket verkligen inte var någon självklarhet med min sjuka kropp. Men det hade vänt, och jag orkade mer för var dag. En liten, liten bit och stund i taget. I ryggsäcken låg en bild från vårt första åk för dagen. Jag tog upp den där jag stod och väntade. Fotot var från bergbanan Balder. Det var taget just när kroppen lyfter, magen gör en volt och skriket definitivt inte går att hejda. Även om mina ögon på kortet speglade en förskräckelse blev jag glad och varm inombords där jag stod. För bortom skriket, rädslan och skräcken bodde en djup glädje, förundran och tacksamhet över att kunna vara med.

Det finns en adventspsalm som berör mig djupt var gång jag sjunger den. Jag kan helt enkelt inte hålla tårarna borta. För mig talar den om hur dubbelt livet är. För i sorgen, rädslan och smärtan finns en djupare glädje att finna. Senast jag sjöng psalmen gjorde jag allt för att stålsätta mig. Den har fem verser och jag var så nöjd när jag kom till fjärde versen. Inte en tår i sikte. När sedan femte versen började blev jag återigen besegrad av tårarna. Tårar fyllda av glädje och tacksamhet.  

Han kommer till sörjande hjärtan,
och livet får annan gestalt.
Han kommer i makt att regera,
tills Gud uti alla blir allt.
Var glad, var glad,
var glad i din Herre och Gud,
var glad, var glad
och hylla din konung och Gud.

(Psalm 108) 

I min byxficka ligger ett litet träkors. Jag fick det i början av advent. Pastorn som gav mig korset hade en korg full utav dessa små träkors, vilka han delade ut till dem som ville ta emot. Korset i min ficka skaver när jag sätter mig ner. Jag påminns om det pastorn förmedlade där han stod med korgen i sin famn. Kommersen och förberedelser innan jul kan lätt hindra oss att se julens stora under och budskap. Korset talar, för det första om Guds stora kärlek till oss när han blir människa och för det andra att vi få komma till Gud precis som vi är.  

Det är mycket som ska hinnas med innan jul. Mestadels roliga saker som fyller våra dagar och hör julens förberedelser till. Pepparkaksdeg som behöver smakas av under julbaket, fantasifullhet som släpps lös då lussekatterna förvandlas till egyptiska sfinxer och julklappssäckar fyllda med gömda russin, slickepottslevar vars choklad gärna hamnar på kinderna istället för i munnen, julkortshög med sökandet efter adresser som påminner om goa vänner och fina släktingar, julkonserter och luciatåg som framkallar ståpäls på armarna och tårar i ögonvrån, klappjakt till stora och små med hopp om att träffa rätt, årets adventskalender på TV som framkallar många skratt och inte minst all julmusik, strömmande ur varenda högtalare som går att finna. Bara nöje men med viss tidspress, då allt ska rymmas under tjugotre dagar i december.      

Med hjälp av korset i fickan stannar jag till och tänker på Guds kärlek till mig. På så sätt förbereder jag mig för julen även på mitt inre plan.

På min väg till Jesusbarnet finns det hinder. Inte bara av allt roligt som ska hinnas med och njutas av innan jul. Där finns även berg av att klara mig själv och inte tro mig vara beroende av Gud, kullar av självupptagenhet, gropar av sår som inte läker och dalar av att inte duga som jag är. Träkorset bereder min väg till Jesusbarnet i krubban.  

Pastorns ord röjer vägen till Jesus, för oss alla som tog emot och bär det lilla korset i fickan.

När präster och leviter kom från Jerusalem ut till öknen för att fråga Johannes döpare om han möjligtvis var Messias eller en profet likt Elia, svarade Johannes: ”Jag är en röst som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren.”

Det där med att gå ut i öknen och ropa eller gå in i ett garage för att såga ut hundratals träkors är inget för mig. Men tänk om jag likt Johannes och pastorn skulle kunna få vara en vägröjare i någons liv? Kanske skulle ett sms, en kopp kaffe i ett kök, en julhälsning eller ett leende räcka för att bana vägen till Jesusbarnet och den kärlek han kommer med.
”En röst ropar i öknen: ”Bana väg för Herren, gör vägen rak i ödemarken för vår Gud. Varje dal ska röjas, alla berg och höjder sänkas. Ojämn mark ska jämnas, kuperat land bli slät mark.”(Jes. 40:3-4)

Försiktigt öppnade jag dörren med infattade glasrutor till finrummet. När jag kom in i rummet gjorde jag med mina små barnsben, ett litet glädjeskutt alldeles lagom stort för att undvika riva ner någon glasvas. Min mamma och storasyster stod redan på andra sidan rummet och tittade andäktigt mot fönsterna. De nya gardinerna i sina grönguldbeige nyanser glänste i all sin prakt. Jag tog ett djupt andetag och insöp atmosfären. Det var dom vackraste gardinerna jag nånsin sett. Genast bestämde vi att det var så fint där hemma att kungen skulle kunna få komma på besök.
Länge gick jag som barn med drömmen om hur det skulle varit att bjuda in kungen hem till oss och hur han skulle tackat ja till vår inbjudan. Jag föreställde mig, med sagornas förlaga, hur han gled ner för vår gata med tre långa, svarta limousiner. En röd plastmatta hade vi köpt in som han gick på längs med gången intill huset. Han var finklädd. Kungakronan satt på huvudet och på axlarna vilade en vinröd, lång sammetsmantel med vit och svartprickig kant. En kopp kaffe och allehanda goda, nybakade småkakor bjöd mamma honom på. Min syster och jag satt bredvid med våra allra finaste klänningar och stirrade förbluffat på honom. Lite stelt och ansträngt sa han att gardinerna passade bra i en koja som vårt hem men inte hemma hos honom i hans fina slottssalar. Även om vi hade gjort vårt allra yttersta, klätt upp oss i finstassen, bakat de godaste småkakorna och hängt upp de vackraste gardinerna kände vi oss inte tillräckligt bra i kungens ögon. En olustkänsla blandat med rädsla och oduglighet fyllde vårt inre när kungen till slut åkte i väg i sin flotta utstyrsel.

Jag blickar ut över köket och vardagsrummet där jag sitter i en av våra fåtöljer. Är nöjd med det jag ser, här trivs jag bra. Adventsljusstakarna lyser i fönstren. Bredvid mig på bordet står en nyinköpt julros tillsammans med några av alla änglar jag plockat fram. Huset doftar rengöringsmedel och hyacinter. Kroppen ömmar och jag är trött men jag känner mig stolt över min städ- och pyntprestation för dagen. Det ringer på dörren. Utanför står en kung och vill komma in på besök. Han är klädd i slitna jeans och en urtvättad T-shirt, precis som jag. Håret på honom är rufsigt och hans torra, rödflammiga händer bär inga flådiga ringar. Det är klart han får komma in. När jag stänger dörren om honom kollar jag ut på gatan efter hans vrålåk. Då han ser att jag letar efter något fordon, säger han glatt:
-Jag tog bussen hit, den stannar ju alldeles bredvid. På tvärgatan. Nära och bra. Vi går in i köket och han ler när han får syn på alla änglar.
– Så fint det är här, säger han, och vad hemtrevligt det är. Han fortsätter att berömma mig för alla möjliga saker som går att ge beröm för. På min fråga om kaffe skulle smaka bra, får jag ett rungande ja tillbaka. Kaffet sätter jag på och det enda jag kan erbjuda till är några torra riskakor. Trots det, får han mig att känna det som att jag ställer fram bästa kakbuffén till honom. Vi slår oss ner vid köksbordet. Det blir ett nära och ömt samtal om det som gör ont och om det som ger kraft i livet. När han senare lämnar vårt hem och jag återvänder till min fåtölj tänker jag förundrat på att han ändå dök upp här hos mig. Kungen på besök. Utan inbjudan. Och med en sådan värme. Jag får lust att utropa ett hosianna. För, ”Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!”  

(Matt 21:5,9) 

Med trevande försök till skojiga skämt försöker vi kontrollera vår nervositet där vi står i en trång korridor och väntar på vår tur. Vår dirigent försöker ingjuta glädje och mod i oss när han säger att mungipor neråt ger minuspoäng. Inifrån kyrksalen hör vi hur konferenciern ropar upp vårt brassband och vi tågar in på led. För första gången på snart trettio år ska vårt brassband vara med och tävla i brassbands-SM. Till denna dag har vi övat och övat. Längst bak bland mina tubakompisar hittar jag min stol. Ett av mina tre mål den här hösten har varit att komma hit. Kämpa och trotsa min sjuka kropp. Jag tänker ha roligt oavsett hur det går. Inom mig känns det som en seger att bara sitta på plats. På en bänk långt fram sitter min fanclub för dagen, bestående av min far, min syster och hennes dotter. Dom vars favoritmusik knappast är brassmusik men som är där bara för min skull. Vårt brassbands två krävande musikstycken tar vi oss igenom med, vad vi tycker, hedern i behåll. Efteråt ute i foajén får vi prata av oss och även möta andra brassbandsentusiaster. Tillsammans med min nära vän och ständiga spelkompis får jag uppleva en magisk förmiddag med mer brassmusik, vänskap och goa möten med människor jag inte träffat på flera år.
Dagen därpå får jag reda på hur de två domarna dömt i tävlingen. Vårt brassband kom sist. Men placeringen spelade ingen roll för mig. Jag hade haft en fantastisk förmiddag, en sån där dag som kvalar in på topp-fem över bästa dagarna det här året. Och jag är säker på att om domarna inte bara lyssnat på hur vi lät när vi spelade utan även lagt in de där andra variablerna jag fick uppleva den förmiddagen hade segerpokalen varit vår.

På söndag är det domsöndagen. I mina öron låter det inte alls som en trevlig dag. Ordet dom klingar för mig granskad och skyldig. Det är svårt att alltid leva efter Jesu bud, att älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och din nästa som dig själv. Viljan att älska finns där precis som med brassbandstävlingarna i att öva och göra mitt bästa. Men fel blir det ändå. Likt domarna som bara dömer på det de hör, dömer jag mig själv på ett ensidigt sätt. Jag har inte alltid förmågan att räkna in allt det där andra som Gud har med i sin bedömning. För Honom är till sist förlåtelsen det viktigaste i domslutet. Domsöndagen är trots allt ingen tung dag utan en befrielsens dag.       

Det finns djup i Herrens godhet,
och dess gränser ingen ser.
Det finns värme i hans domslut,
mer än någon frihet ger. (Psalm 285)