Hemma på köksbordet står en hög och smal glasvas med tre långa rödorange rosor i. Det är vår bröllopsdag idag och rosorna är mina, en gåva från min livskamrat. På kortet som sitter i en av rosorna står det: ”Du & jag”. Våra döttrar tycker att min omåttligt stora förtjusning över blommorna kan räcka nu. Men för mig är det inte bara tre rödorange rosor utan även värdet av tretton år tillsammans. För att minnas vår bröllopsdag brukar jag leta fram våra album med alla bröllopsfoton i och det händer att även cd-skivan med vigselgudstjänsten åker fram ur den uråldriga cd-samlingen. På vigseln läste min syster ett bibelord som jag ofta återkommer till, det är hämtat från Ruts bok.

”Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud.
Där du dör, vill jag dö, och där vill jag bli begraven.
Herren må göra mig vad som helst – endast döden skall skilja oss åt.”
(Rut 1:16b-17)

För några veckor sedan var vi i Göteborg och gick på en utställning om Titanic. Med hörlurars hjälp fick vi höra berättelsen om fartyget och om historien bakom några av alla de livsöden som fanns ombord. Skildringarna var gripande och det hände att jag flera gånger fick torka tårarna från mina kinder. Vid ett fotografi på ett äldre par, grundarna till ett stort varuhus i New York, berättade rösten att kvinnan fick möjlighet att åka med på en av livbåtarna men valde, med orden ”Dit du går, går också jag.”, stanna hos sin man och tillsammans, i hans famn, invänta det iskalla havsvattnet.

Kärleken är stark när den prioriteras.

När min livskamrat och jag stod framför varandra och gav varandra våra vigsellöften hade vi ingen aning om vad som väntade oss. Det fanns en längtan efter barn och en dröm om sagans slut, det där med att ”leva lyckliga i alla dagar”. Våra två underbara döttrar, som föddes inom några år, var fantastiska gåvor till oss. Strax efter vår andra dotters intågande i vårt liv orkade inte min kropp med längre och sa ifrån, med svår smärta som följd. Denna begränsning har vi nu levt med länge. Jag fylls av en varm tacksamhet när jag påminns om att min man har tillbringat längre tid med mig som sjuk, än som frisk. Det är inget ishav vi fruktar för men de kalla ishavsvindarna kan vara nog så besvärliga. Vi följer med varandra i det som är vårt liv tillsammans. Dit jag går, går också han och dit han går, går också jag. Hans varma omfamning blir min tröst och jag lånar ut min näsduk till hans våta kinder. Hans skratt blir en bubblande glädje inom mig som ger hopp och mitt leende vid frukostbordet ger honom ny styrka för dagen. Hans ord på kortet är och förblir våra ledord: Du & jag.

Ute faller novembermörkret fort. Klockan är strax efter eftermiddagskaffet och redan skymmer det. Kyrktornet, som brukar synas långt där borta efter ett backkrön på vår väg, ser vi inte för kvällningen. Min mamma, min bror, min livskamrat och jag är på väg till mina morföräldrars grav. Vi befinner oss mellan Allahelgona dagen, Fars dag och dagen då morfar föddes, för 120 år sedan. En krysantemum har vi med oss som vi ställer vid graven och ett ljus får lysa upp novembermörkret. Jag dröjer kvar en liten stund vid graven då de andra går vidare längre in på kyrkogården.

När jag var liten tillbringade vi många härliga dagar hos min mormor och morfar på deras gård ute på landet. För det mesta hängde jag i köket tillsammans med mormor och mamma men ibland fick jag följa med min morfar ut till verkstaden eller ladugården. De stunderna var speciella. Det hände att han visade mig hur man täljer en smörkniv. En gång släppte han loss i leken med oss på hängmattan mellan björkarna. Hos oss barn framkallade det många hissnande skratt och ett glatt minne. Min morfar var annars i mina ögon en fåordig man. Vissa dagar när vi var på gården träffade jag honom bara vid förmiddagsfikat och vid lunch, då jag fascinerat såg på medan han drack sitt kaffe på fat med en sockerbit i munnen. Det var en stilla lunk mellan arbete, mat och vila hemma hos morföräldrarna. Som barn upplevde jag något harmoniskt med morfar, något jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Han bar på en tro som jag, redan som liten, blev berörd av. Senare har jag insett att hans straka tro hjälpte både mig, mina syskon och kusiner. I det fysiska arbetet på gården pågick samtidigt ett inre arbete hos honom i bönen. De idoga bönerna för sina barn och barnbarn levde ständigt inom honom. Det jag då, som barn, vidrördes utav utan att veta om det var hans bön och omsorg om alla de sina.

”Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte.” (Ps 90:1)

Från psaltaren läser jag och inser betydelsen av min historia. Tänker på alla de som har gått före mig, likt min morfar, som har brottats med Gud, som förtvivlat har vänt sig till Gud och som tacksamt har höjt jubelrop till Gud. Historien lär mig tillit och fyller mig med ödmjukhet.

Med tacksamhet över min morfars alla böner lämnar jag graven och ansluter mig till de andra.

Med den stora popcorn-bägaren i ena handen och en fluffig sockervaddspinne i andra traskar jag genom nöjesparken. Från olika håll hörs glada skratt och illtjut av skräckblandad förtjusning. Idag skiner solen och det är lagom varmt ute. Nöjd med mina godsaker sätter jag mig ner på en bänk under den senast tillkomna åkattraktionen. Sedan en längre tid tillbaka får jag inte, eller kan inte, åka alla de fartfyllda, snurriga och pirr-i-magen-framkallande åkattraktionerna som erbjuds. Efter en stund på bänken kommer en vän förbi, hon har skadat sig och behöver ta en paus från allt åkande. Vi delar popcornen och får en fin pratstund tillsammans. Hon återhämtar sig och säger ”Tack och hej!” innan hon går vidare till en ny åkattraktion.
Jag känner doften från nygräddade våfflor och låter näsan leda mig till våffelstugan. Där inne sitter en jobbarkompis från förr och mumsar på en våffla med grädde och jordgubbssylt. Han har blivit sjuk och kan därför inte åka något på en stund. Bredvid honom är platsen ledig så jag slår mig ner med min nyinköpta kaffe och våffla. Det blir ett samtal om olika behandlingar och vilken hjälp det finns att få. Med medicin i kroppen och en nyfunnen motivation lämnar han mig med ett glatt leende på läpparna. Utanför caféet ser jag honom kliva på en utav de mer fartfyllda bergbanorna på nöjesfältet.
Lite längre in i parken bortanför åkattraktionerna hittar jag en lummig hörna fylld med blommande buskar, grönskande träd och färgglada blommor. En liten stenlagd stig leder mig till en hammock. Härifrån kan jag knappt höra skratten och tjuten. Det är en rofylld plats. Strax kommer en släkting förbi. Hon orkar inte längre åka och är helt utmattad av alla intryck. Skavfötters lägger vi oss i den dynförsedda hammocken och låter oss gungas till sömns. Jag vaknar utav att någon petar på mig. Min släkting har vilat färdigt och hämtat styrka. Stillsamma attraktioner står på programmet för hennes del tills hon är redo för de allra värsta utmaningarna igen. Blir glad för hennes skull att hon återigen orkar mer. Trots det infinner sig en känsla av övergivenhet, ensamhet och sorg hos mig. En sorg över att inte kunna ta del av alla spännande och fartfyllda åkattraktioner.

På morgonpromenaden med min vän kommer jag att tänka på hur livet kan liknas vid ett nöjesfält. Med mina snart sju år som sjukskriven tillåter inte min kropp några större utsvävningar. Därför kan jag inte vara en del av arbeten eller aktiviteter som står till buds i samma utsträckning som friska människor kan. Under de år som sjukskriven har människor i min omgivning också blivit sjukskrivna. Under deras perioder hemma har jag fått dela fina stunder tillsammans med dem. Efter några månader har de kunnat gå vidare till något nytt eller gå tillbaka till sitt gamla arbetet. Det är klart att jag gläder mig för deras skull, att återigen kunna ta del av det som erbjuds. Men inom mig finns en sorg över att jag själv är kvar i sjukskrivningen. I sorgen över att inte kunna vara en del av arbetslivet försöker jag trösta mig med de oaser jag annars aldrig skulle hunnit se eller uppleva. Här och nu får jag njuta av popcornen, våfflorna och hammocken medan jag drömmer mig bort. Vem vet, en dag kanske ni ser mig, skrikandes hes, uppe i bergbanorna igen.

”Här pratar vi med små bokstäver.” Skylten som hängde på biblioteket när jag var liten kom jag att tänka på när jag satt i kyrkbänken, bredvid en av våra döttrar, på en familjegudstjänst. Jag försökte lyssna på vad som sas ur ett barns eller en ovan gudstjänstbesökares perspektiv. Hur upplevde vår dotter gudstjänsten och förstod hon vad som sas? Många ord och uttryck som jag hört så många gånger fastnade i mitt ”barnfilter”; Frälsning, Nåd och Ta in Jesus i ditt liv, var bara några. Dottern hade sedan länge tröttnat på de svåra orden och börjat bläddra i psalmboken istället för att lyssna. De stora och fina orden som användes lät som en tom plåt-kakburks skramliga och kalla ljud.

Det är lätt att vi blir bekväma och säger ord slentrianmässigt utan någon reflektion över vem vi talar till. När vi pratar om vår tro behöver vi beröra. Kakburken får vi fylla med småkakor som ger mersmak även för en 10-åring. Det är inte enkelt, det kräver mer av oss och blir på ett sätt obekvämt när vi måste anstränga oss. Jag skulle önska att vi kunde sätta upp en skylt i kyrkan, likt den på biblioteket, där det stod: ”Här pratar vi med obekväma bokstäver.”

Den skylten skulle jag behöva oftare i min egen bibelläsning. Det är lätt att jag läser igenom en text, blir bekväm och inte reflekterar över orden som jag redan så många gånger hört.

Sök därför med all iver att till er tro foga styrka, till styrkan kunskap, till kunskapen självbehärskning, till självbehärskningen uthållighet, till uthålligheten gudsfruktan, till gudsfruktan broderlig omtanke och till omtanken kärlek. Ty om allt detta finns hos er och får växa till blir er kunskap om vår herre Jesus Kristus inte overksam utan bär frukt. (2 Petr. 1:5-8)

Jag vill att min tro ska ge mersmak precis som en kakburk fylld med småkakor gör. Ur texten kan jag skönja något som liknar ett kakrecept med ingredienser och handhavande som är viktiga för att fylla en burk med goda kolakakor och hallongrottor.

Tron är grunden, tron på Någon som älskar mig förbehållslöst och som bär genom allt. Till tron lägger jag styrkan, att orka tro när krafterna sviker. För att styrkan ska bära mig skaffar jag kunskap. Det finns många sätt att få mer kunskap om Gud och jag väljer det som passar mig bäst. Med mer kunskap kan jag också ana innebörden av självbehärskningen. Mitt ego får ofta ett alldeles för stort utrymme och jag behöver tygla mitt uppblåsta Jag. Till detta krävs uthållighet. Uthålligheten är bra när jag inte tycker livet går min väg. I tystnaden växer då tilliten till Gud och blir till gudsfruktan. Min omtanke om andra blir ett sätt för mig att visa min kärlek till Gud. Ge något litet tillbaka till Honom. Kärleken blir större, inte bara till mina närmaste utan även till dom jag inte känner så väl.

Skylten: ”Här pratar vi med obekväma bokstäver.” är knappast enkel men den ger mersmak.

Med gitarren på vår dotters rygg och med välkomstbrevet från läraren, innehållande kod till ytterdörren och rumsnummer till lektionen, i handen är både hon och jag spända av förväntan när vi tågar in på kulturskolan. Här slingrar sig korridorerna fram. Ett myller av glada barn och medföljande föräldrar eller morföräldrar letar sig fram i korridorerna. Små lektionsrum med runda fönster på dörrarna gör att är man tillräckligt lång kan man kika in och se vad som händer. Trots ljudisolering letar sig tonerna ut i korridorerna. Långt bort hör vi en ensam saxofon, på närmare håll hör vi slagen mot trumskinn, några pianotoner liknande ”Idas sommarvisa” sipprar ut till oss. När vi närmar oss några sköna soffor, där vi kan vänta på vår tur, hör vi en hel orkester spela ”Här kommer Pippi Långstrump”. Några barn kommer hoppskuttandes i danskläder och andra barn smyger in en ateljé mitt emot oss. Hela huset andas glädje, skapande och livslust. Medan vi sitter och väntar på dotterns lektion njuter jag av den livliga och berikande atmosfären. Hälsar på några lärare som går förbi, med sina instrument i handen, på väg till sina lektioner. Stundtals låter det bedrövligt och falska toner springer omkring som lösa hundar. Jag tänker på det jag inte kan se men ändå behövs för att detta hus ska leva; Insidan som finns men inte syns. Den består av det stora tålamod alla lärarna behöver ha för att kunna leva i detta stundtals missljud som uppstår hos nybörjarna. Och även den kunskapsskatt som lärarna besitter, vilken de har förmågan att föra vidare med inspiration och glädje till barnen. Det inre, som inte syns, blir en nödvändighet för att det yttre myllrande livet ska vara en möjlighet.

I den nedersta lådan i köket rotar jag fram ett stort blockljus med ett passande fat. Ljuset som jag ställer på köksbordet tänder jag. Jag blir stilla en stund och ser in i lågan. Det här ljuset kommer att få brinna hela dagen även när jag inte sitter vid bordet och äter. Det är inte första gången jag tar till ett ljus när mina ord eller jag själv inte räcker till. Ett ljus som får bli som en ställföreträdare för den yttre tanken, oron eller sorgen. Just idag får det brinna för en saknad och sorg. Andra gånger som jag har behövt ljuset, har det fått brinna för val av arbete, bostadsort, husdrömmar, längtan efter en livskamrat och för en sjukdom som inte gett vika. När tröttheten eller vilsenheten tar över och jag inte orkar be med egna ord finns ljuset där. Det händer något inom mig när jag låter ljuset brinna. Något som är nödvändigt för att kunna gå vidare. Jag kan axla av mig tankarna. Så småningom kan jag vila i de beslut som ska tas eller i att jag är buren när jag inget orkar av mig själv. De yttre tankarna som jag projicerar på ljuset öppnar upp för den inre vilan. Det inre, som inte syns är en nödvändighet för att det yttre ska bli en möjlighet.

Hela eftermiddagen och en lång bit in på kvällen har vi varit på kalas. Det börjar bli dags att runda av. Vår familj trängs i den lilla hallen för att hitta våra höstjackor och vantar. Vi har en timmes bilresa hem. Vägen är en omtyckt väg av både rådjur och älg, att det dessutom är jakttider gör inte vägen mindre attraktiv. Det sista vi hör, från en omtänksam röst, när vi lämnar festligheterna är: ”Akta er för älgarna!”

Omsorgen är stor när man använder ordet ”akta” till en medmänniska. Det uppmärksammar en fara. Något som kan kosta mitt liv om jag inte tar det på allvar. Varför tar jag då inte Jesu ord på ett större allvar, när han säger: ”Akta er för allt habegär. En människas liv beror inte av överflöd på ägodelar.” (Luk. 12:15)
För några år sedan kom jag att prata med en vän som varit och köpt allehanda elektroniska prylar till hemmet. Med glimten i ögat och med en stor dos ironi sa vännen: ”Vet du inte Sara, att den som har mest prylar när den dör vinner.” Det är sorgligt att erkänna men mottot stämmer väl överens på hur jag lever mitt eget liv, utan att jag tänker på det. Tyvärr. Min svaghet för trender, prylar och resor är stor.

På biblioteket hämtar jag ut några böcker som jag har reserverat. Tre ganska nyutkomna böcker. Den spännande romanen och den serieutformade biografin slukar jag snabbt. Kvar i min lilla hög med böcker ligger den tredje boken, även den en slags självbiografi. Vet inte varför jag dröjer med den, för när jag väl börjar läsa den pockar den på all min uppmärksamhet. Den handlar om den kris som drabbar författarnas familj och tar mig vidare på en resa om miljön och klimatet, om den kris vi alla lever i. Den kris som jag själv gärna stoppar huvudet i sanden inför. Stundtals är boken deprimerande men trots det oerhört inspirerande. Det är som att hela boken omsorgsfullt säger ”akta” till mig. Enligt boken har vi bråttom nu med att förändra vårt sätt att leva för att kunna överleva. Det som drabbar mig hårdast är att ju rikare vi är desto större är vårt utsläpp. Jag inser att det där gäller mig. En förändring behöver ske hos mig själv, där exempelvis mina kläder blir ratade av mig för att de inte är tillräckligt moderiktiga och där stundtals min antagna köpfilosofi som lyder ”bara för att det är billigt” får härja fritt. Även mina upplevelser behöver jag se över, vart och hur reser jag. Boken blir som en väckarklocka inom mig och Jesu ord blir med ens viktiga: ”Akta er för allt habegär.” Omsorgen i ordet ”akta” gäller inte bara mitt liv utan det får konsekvenser i allas våra liv. Vår kärlek till varandra och vår framtid tillsammans. Jag kan inte konsumera i överflöd bara för att jag har råd. Det håller inte vår miljö för.

Inspireras likt mig och läs Scener ur hjärtat av Malena Ernman & Svante Thunberg.

I ett fullsatt mötestält sitter jag på en träbänk. Ganska långt fram, på tredje raden, har mina kompisar och jag fått plats. Härifrån ser vi bra vad som händer framme på estraden. Tältmöteskampanjen är inne på sin andra vecka. Man längtar efter en väckelse i staden. Med mina dryga tolv år lyssnar jag, sjunger med i sångerna och försöker förstå vad som händer. Men jag är så förtvivlat kissnödig. Det enda jag kan tänka på är att måtte inte Jesus komma tillbaka nu, för jag behöver verkligen gå på toan.

Så här långt i efterhand kan jag skratta åt den där knasiga tanken. Men jag behöver inte blicka så värst långt tillbaka i tiden för att minnas andra konstiga tankar om min tro. För några år sedan blev jag heltidssjukskriven. Efter bara några veckor hemma brottades jag mycket med tankarna om att inte kunna prestera något. Mitt görande blev viktigare än mitt varande.
Vid något tillfälle läste jag en vers i Paulus brev till galaterna. ”Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.” (Gal. 5:22) Fina och goda frukter, allihop. Det var då, de knasiga tankarna växte. Om jag nu inte kunde prestera på jobbet, hemma som mamma eller någon annanstans på grund av min sjuka kropp skulle jag i alla fall prestera andligen. Andens frukter lät väldigt tilltalande och konkreta. Det kunde väl inte vara så svårt att tillämpa dessa. Det borde vara som att ta på sig en ytterrock.
Till en början gick det ganska bra, en dag eller två. Ytterrocken, bestående av andens frukter, gick rätt bra att bära upp. Men när jag inte lyckades växte skammen och skuldkänslorna inom mig. Kraven och förväntningarna på mig själv växte. Ytterrocken blev plötsligt tung att bära och dessutom upptäckte jag att den var flera nummer för stor. Allra helst ville jag ta av mig den. Strävandet efter andens frukter utgick bara från mig själv, vad jag klarade av och kunde prestera. Att prestera i tro var inte speciellt framgångsrikt. Ytterrocken gav mig varken vila eller värme.
Hur kunde jag tro att jag av egen kraft skulle kunna leva ut och bära upp alla dessa andens frukter?

Jag är för svag och behöver bärhjälp med rocken. För att få den hjälpen behöver jag umgås med Gud. Bejaka honom i vardagen. Vara stilla och tyst tillsammans med Gud. Inget presterande eller inga krav. När vi säger ett enkelt ja till Honom som älskar oss tror jag att andens frukter växer i oss. Utan Gud blir ytterrocken kravfylld.
Förutom min tokiga tanke från tältmötet dammar jag av en gammal sång därifrån som stämmer väl överens med mina ytterrocks-tankar.

”Icke genom någon människas styrka eller kraft skall det ske. Utan genom min ande säger Herren. Utan genom min ande.”

I det löftet får jag vila.

Den yttre förberedelsen är enkel. De blåa plasttossorna drar jag på över mina gymnastikskor. Eftersom mina fingrar skakar lite lätt får jag hjälp av en sjuksköterska att ta på pappersrocken i samma babyblåa färg. Kvar är bara den lilla sträva hättan som jag trär över huvudet och som jag stoppar in håret omsorgsfullt i. Även min oro försöker jag stoppa undan när jag ser på vår äldsta dotter där hon ligger i sjukhussängen, tålmodig och tapper. Hon ler emot mig då hon säger:
-Mamma jag tror du är mer nervös än vad jag är.
Den inre förberedelsen är betydligt svårare. Allt har gått så fort den här dagen men ändå har tiden stundtals krupit fram i en seg väntan på operation. Fortfarande är jag något förvånad och smått chockad över hur dotterns prognos kunde gå från ”säkert ingenting” till bruten arm och operation. Hela dagen har jag funnits vid vår dotters sida så även nu redo, i alla fall till det yttre, att följa med in i operationssalen.
När operationssköterskorna kommer och hämtar oss går allt fort. På väg in till salen, i rask takt efter dotterns säng, försöker jag trevande skämta något vagt om mina tidigare erfarenheter om operationer till sköterskorna. Skämten faller platt till marken.
Framme vid salen blir vår dotter ombedd att lägga sig på britsen mitt i rummet. Allt är så sterilt och avskalat. Sköterskorna pratar lågmält med varandra. Det luktar spritade händer. Och här mitt i rummet, våran lilla flicka. Fler sköterskor och en narkosläkare hälsar på oss samtidigt som de kvickt sätter slangar på hennes bröst, kollar blodtrycksmanschetten, sprutar in vätska i hennes lilla arm och sätter en mask för hennes söta mun. Min hand vilar på hennes axel. Jag vill att hon ska känna min närvaro och min kärlek till henne när de söver henne till sömns. Det går snabbt. Plötsligt känner jag hur en hand tar tag i mig och leder mig sakta bort från britsen. Med fötter tunga som bly följer jag den lugna rösten.
-Hon sover nu och du måste lämna rummet. Vi tar hand om henne.
Med stadig hand leds jag genom korridoren och lämnas i väntrummet bredvid. Här river jag av mig skyddskläderna och slänger ner dem i en sopsäck. Jag blir sittandes på en pinnstol med stirrande blick. En undersköterska tittar förbi och påpekar mina blåa tossor som fortfarande sitter kvar på fötterna. Hon uppmanar mig att lämna avdelningen, kanske fånga en nypa luft eller dricka en kopp kaffe. Som i trans lämnar jag henne och tossorna. Utanför den låsta avdelningen, bortanför alla väntande mammor och pappor står en mjuk bänk. Jag sjunker ner på den. Stilla låter jag det inbillade modet falla och de sparade tårarna får äntligen rinna ner för mina kinder.
Med hulkande röst ringer jag och pratar med min man. Han får för en liten stund dela min oro. När jag lägger på luren är det som att en känsla dröjer sig kvar, precis som att en ängel sitter bredvid mig och viskar i mitt öra: ”Känn ingen oro.”

Bland det bästa med frukosten är ändå kaffet. Jag häller upp en stor kopp som får räcka under hela morgonmålet. Flingorna och yoghurten slinker snabbt ner. Kvar är en halv kopp, njutbart kaffe och lokaltidningen, lagom fuktig utav nattens regn. Det är en artikel som fångar mitt intresse och jag läser den med stor iver. Jag blir sittandes en stund med tidningen. Uppenbarligen är det väldigt intressant då jag glömmer mitt kaffe för en stund. När tidningen är färdigläst ser jag min kopp och blir riktigt sugen på den sista skvätten kaffe. Jag vet precis hur kaffet ska smaka då jag för koppen till munnen. Det jag inte tänkt på när jag fastnat i tidningen är att kaffet har kallnat. Diskhon blir alldeles nedsprutad av äckligt, kallt, vedervärdig kaffe. Enligt mig kommer kaffe bäst till sin rätt när det är varmt och svart.

I ett ombonat och varmt rum sitter jag och samtal med en syster. Jag har återvänt till det kloster jag började besöka för omkring tjugo år sedan. De senare åren har det blivit mer regelbundet. Här får jag inspireras, växa i tron och i några dagar umgås mer oavbrutet med Gud. Systern och jag kommer att samtala om Guds kallelse. En fråga som ofta dyker upp inom mig. Jag vill så gärna finnas där för Gud och vara ett redskap för honom. Men hur kan jag veta vart jag ska gå för att följa dit Gud vill att jag ska gå. Någonstans ligger en rädsla och pyr för att Han skulle kalla mig dit jag absolut inte vill gå. Systern lugnar mig snabbt och gör mina svulstiga tankar enkla igen. För Gud är viljan det viktiga. Att säga ja till Guds kallelse räcker. I Guds stora helhet finns jag, en liten skärva. Skärvan kan jag se och omfamna men Guds helhet kan jag stundtals bara ana. Därför blir ett leende till någon jag möter på min skogspromenad viktig. I Guds helhet som jag inte ser blir leendet till en bön. Systern fortsätter med att säga att nåden hjälper mig att inte se hela vägen av min kallelse utan den låter mig leva i ödmjukhet och förtröstan på Gud.

Det är enkelheten jag tar med mig därifrån. Att säga ja till Gud där jag befinner mig just nu. Min största kallelse blir då att vara mamma till våra båda tjejer och hustru till min livskamrat. Det är absolut det viktigaste. Då blir också matlagningen, disken, städningen och den alltid överfulla tvättstugan en del i min kallelse. Och som systern säger arbetet blir till en bön. Men även om det enkla får visa mig vägen så kommer ändå tankarna om att det där med att vara mamma är alldeles för banalt. Hur kan strykhögen med tvätt vara min viktigaste kallelse? Jag påminns om systerns ord att jag bara är en skärva av Guds helhet. Tankarna går vidare i mitt huvud, jag låter dem flyga utanför det jag ser. Ler inombords när jag tar utanför-boxen-tankar till min hjälp. För tänk om det är så att jag fostrar FN:s blivande generalsekreterare eller Sveriges blivande statsminister, då gäller det att jag tar mitt mammakall på allvar och ser till att det blir bra.

Liksom kaffet gör sig bäst svart och varmt blir jag bäst använd i Guds helhet som en liten skärva med en vilja att finnas till hands för Guds plan.

Jag har klätt mina barn i tröjan. Från det att de var bebisar till ungefär fem års ålder har svärmor fått sticka tröjan på löpande band, i rätt storlek allteftersom de växte. Till slut tröttnade tjejerna på tröjan och ville ha något annat på sig. Det var då jag fick önska mig en egen.

Nu står jag framför spegeln, stolt och glad över min tröja, min egna pippitröja. Det är inte bara mönstret med de blåa och röda ränderna på benvit bakgrund som tilltalar mig. Utan det är något med Pippi som är så starkt förknippat med tröjan vilket påverkar mig. Pippi är för mig stark, rik, generös, rättvis och modig. Hon är överlägsen i mycket. Dessa styrkor förvaltar hon på ett bra sätt. Hon delar med sig utav sina guldpengar genom att köpa godis och presenter till alla barnen, hon säger ifrån handgripligen när någon behandlats illa och hon räddar de som är i nöd. Ett föredöme för många.

Vi åker genom ett soldränkt landskap. Vid vägrenen växter vilda, färgglada blommor. Ovanför oss ser vi hur en rovfågel får syn på något ätbart på marken. Kossorna går och betar. Det är kolossalt vackert alltsammans. Det är så att jag hojtande vill stämma in med Bo Kaspers orkester när de sjunger, ”Vackert land vi bor i”.

Landet vi bor i är inte bara vackert det är på många sätt fantastiskt. Våra tjejer få gå i skola och lära sig massor. De får dessutom under skoltid lära sig att spela ett instrument. Jag får uppsöka sjukvård och får den hjälp de efter bästa förmåga kan ge mig. Vi bor på en gata med trevliga grannar. I närheten där vi bor ligger en sjö, som vi kan bada i när sommardagarna blir varma, och en skog som erbjuder tystnaden. På trädgården står ett äppelträd som förser oss med äpplen hela hösten. Vi får äta oss mätta och vi behöver inte frysa. Viken rikedom som ges oss. Vi är överlägsna i mycket, precis som Pippi.

När jag tar på mig min Pippitröja får jag reflektera över hur jag likt Pippi kan ta ansvar för det jag fått och förvalta det på bästa sätt. Bli modigare och mer generös. Det är inte bara ett vackert land vi bor i det är också en fantastisk värld vi bor i. Där några har fått mycket likt Pippi och några fått mindre. Pippitröjan får visa mig vägen till det som är mitt ansvar i att förvalta allt det goda jag fått på rätt sätt.