I dörröppningen på väg ut från kyrkan efter gudstjänsten blir jag hejad av en bekantas bekant. Jag har bråttom och hinner egentligen bara med ett ”Hej!” men hon envisas med att följa med ut en bit och frågar: ”Vad gör du nu?” Snabbt svarar jag att jag är sjukskriven och skyndar iväg till min väntande skjuts. I mitt huvud dröjer sig frågan kvar. Tycker frågan är en stämpelfråga och svarar ogärna på den. Oavsett vad svaret hade blivit stämplar frågan mig och jag får svårt att gnugga av mig stämpelsvärtan. Frågan leder till en olustkänsla inom mig när jag på två sekunder ska svara på vad jag gör. När jag ser på mig själv är jag så mycket mer än bara sjukskriven. Sjukskriven är inget jag vill vara och därför försöker jag att inte fokusera på det.

Vi är på cykelsemester för en dag. Under gårdagen har våra tjejers morbror varit på samma ö och cyklat. Han har gömt en skatt till tjejerna. Den enda ledtråd de fått är en bild på en liten häck och en sten med en text på. När vi närmar oss en kyrka på vår cykeltur börjar de ana att skatten kanske är gömd vid en grav. Cyklarna parkerar vi en bit bort från kyrkogården och går den sista biten fram till kyrkan. Fast tjejerna springer i förväg. De är nyfikna och spända av förväntan. Utsikten över havet är bedårande från kyrkans ingång. Det är svalare inne i kyrkan så jag passar på att gå in medan skattjakten pågår. När jag kommer ut igen går jag sakta och läser på en del av alla de gravstenar som finns där. Före namnen står det vad de sysslat med i hela sitt liv, där står bland annat lantbrukare och handlare. Jag kommer till en grav där det ligger två kvinnor begravda, på den står det inget yrke utan ”De dövstumma tvillingarna”. Det hugger till i hjärtat på mig. Vilken stämpel de fått på sig, dessa systrar, när de levde och även efter sin död.

Våra tjejer har för länge sedan hittat skatten som var gömd. Glada och stolta visar de mig sin kexchoklad som de hittat. En choklad de båda kan äta av trots olika allergier. Morbrodern har i kärlek till tjejerna letat rätt på just den choklad som passar dem båda och gjort den något kämpiga cykelturen betydligt mer spännande och lustfylld. Med kexchokladen i handen känner de sig älskade.

Vad jag gör är inte det viktiga utan vad jag är. Inom mig har Gud gömt en skatt. I skatten ligger stämpelborttagningsmedel och den berättar för mig att jag är älskad. Olustkänslan över att inte räcka till eller kunna dra mitt strå till stacken när frågan om vad jag gör kommer upp suddas ut av Guds kärleksskatt till mig. Alla dessa stämplar jag själv har och tyvärr gett alla andra blir utsuddade i borttagningsmedlet. Kvar blir bara det som är inristat i allas våra hjärtan: Du är älskad!

Häcken skiljer oss åt där vi står och pratar, goda grannar emellan. Sommaren har varit lång och varm. Jag utrycker mitt beröm angående min grannes gröna fingrar. Samtidigt som jag tackar henne för att hon hörde av sig till oss när vi var borta och erbjöd sig att hjälpa till med vattning av våra krukor på altanen. Växterna levde och var finare när vi kom hem än när vi åkte. Hon svarade mig med att det bara var vatten som växterna behövde. Och så tillade hon:
-Sara, man kan be om hjälp!

Hon visste inte hur viktiga ord hon sa och hur de grep tag om mig. I mig bor en självständighet och en stor vilja att klara mig själv. Om jag skulle få hjälp tror jag att det inskränker på min frihet. Med andra ord, jag gör mig beroende utav någon när jag får hjälp. Mitt kontrollbehov spelar också en roll. Sättet det görs på blir inte på mitt sätt, är jag rädd för. Inte bara det, jag föreställer mig att hjälpen gör mig ersättningsskyldig. Allt det goda någon annan gör för mig behöver jag betala tillbaka, och det kanske jag inte orkar eller kan. Jag är rädd för de otalade förväntningarna. När jag hör ordet hjälp betyder det alltså för mig en ofrihet. Jag känner mig fången i hjälpen.

Men hur var det egentligen med blommorna på altanen. När vår granne hörde av sig och erbjöd sig vattna innebar detta faktiskt en frihet för oss. I och med värmen som var i sommar kunde vi stanna vid kusten några extra dagar. Vi visste att grannen var hemma och hade koll på vårt hus samt våra växter. Hos henne fanns dessutom bara glädje i att få hjälpa till.

Denna frihet tog jag med mig när jag återigen senare i somras stod inför ett erbjudande. Det handlade om en kväll då min livskamrat och jag fick biljetter till en konsert av min bror som tack för barnvaktshjälp. Barnvakten av våra egna döttrar erbjöd sig mina föräldrar att stå för på konsertkvällen och min syster föreslog gladeligen att köra oss dit vi skulle. Visst snurrade mina gamla tankar i huvudet. Kunde jag ta emot all den här hjälpen? Vad skulle det innebära? Inskränkte den på min frihet? Till slut tackade jag ja till alla fina erbjudanden. Kvällen blev magisk och frihetskänslan var stor både för min man och mig. När vi senare på kvällen återvände till våra döttrar kunde jag nästan ta på den glädje som fanns hos alla som hjälpt till för att göra kvällen möjlig och oförglömlig.

Inser så smått att det ligger något paradoxalt i det där med självständigheten och beroendet. Hjälpen som jag tror begränsar min frihet gör det motsatta. I hjälp grundad av kärlek växer friheten.

Jag får öva min frihet i relationen med Gud, paradoxernas mästare. Be om hjälp, för det här livet klarar jag inte själv. I hans kärleks hjälp ligger friheten.

Han förde mig ut i frihet, han räddade mig, ty han älskar mig. (Ps. 18:20)

I drygt elva år har vi bott i Taberg, min man och jag samt våra två döttrar. Här trivs vi bra. Under flertalet av de år som vi levt här har jag varit sjuk. Jag har levt och lever med en smärta, orkeslöshet och känsla av att någon ställt en ostkupa av glas över mig. Detta gör att jag inte kan jobba eller leva det vi ibland kallar ett normalt liv. Var kan jag då hämta kraft för att orka? Eller var kan jag gå med min ilska och frustration när livet inte blir som jag tänkt mig?

Hemma på vårt kylskåp hänger en kylskåpsmagnet. På den står det: ”Gårdagen är förbi, morgondagen har vi inte sett. Idag hjälper Herren.” Med min trötta och smärtfyllda kropp är jag inte alltid den mamma, livskamrat och medmänniska jag vill vara. Morgondagen vet jag inget om, jag vet inte om eller när jag kan bli frisk. Men idag njuter jag stort av livet och idag får jag på nytt bejaka en kärleksfull Gud. För det är där, hos Gud, jag hämtar styrka och glädje för en ny dag. Det är som en inre förvissning, att det finns Någon som har skapat allt och som är kärleken personifierad. Den tron har jag haft med mig ända sedan barnsben då mina föräldrar är kristna.

Till Gud får jag komma varje dag och på nytt säga ja till Guds kärlek. Glömma det som var igår, då jag inte kunde leva upp till den människa jag önskade vara. Släppa den oro och rädsla som finns för morgondagen, det får jag lämna i tillit hos Gud. Och idag, idag får jag säga: ”Tack Gud, för att du ger mig glädje och styrka. Hjälp mig att leva i din kärlek till mina medmänniskor.”

Jag känner en stor glädje, kärlek och tacksamhet inför livet även om det inte alltid blir som jag tänker mig.

Kanske skulle rubriken för min text istället varit ”Min väg i tron” eftersom tron alltid funnits där. Precis som livet kan liknas vid en resa är min tro en resa. En inre resa, fylld med arbete, vila och gemenskap. Där ilskan, frustrationen och rädslan har en lika självklar plats som glädjen, lusten och tilliten.

Delar till min trosbekännelse hämtar jag från en sång,
”I min Gud har jag funnit styrka, i min Herre har jag allt, han har öppnat för mig en väg och bytt min ängslan i jubelsång och bytt min ängslan i jubelsång.”

*Denna text skrev jag till vår församlings Missionsblad som delas ut i veckan till alla hushåll i samhället vi bor på. Artikeln är ett återkommande inslag i tidningen, skrivet av olika församlingsmedlemmar.  

Elvakaffet är framdukat på altanen under den stora markisen. Utsökta små kakor ligger på ett glasfat med fot. Svagt rosafärgad, svalkande lemonad är upphälld i våra glas. Jag är på besök hos en vän som är sjuk. Vårt samtal handlar om livet, om hur det är och blev. Om hur det är att leva i en sjuk kropp och om hur det i sin tur påverkar omgivningen. På min tunga ligger de där orden som jag så gärna vill säga men lärt mig att jag själv inte vill höra. Så jag låter orden blir osagda, orden; ”Jag förstår”. För vad är det jag förstår? Ingenting. Jag kan möjligtvis känna igen mig i vännens berättelse men har inte på något sätt varit i närheten av hennes liv och lidande. Jag har mitt eget liv och mitt eget lidande som är på mitt sätt. Min väns är på hennes sätt. Visst kan vi mötas där i våra svårigheter och svagheter men aldrig fullt ut förstå. Det ligger en förminskning i orden, jag förstår. För hur ska jag på djupet förstå vad hon lever med, när hon säkert inte har hela bilden klar för sig själv?

Ändå vill jag så gärna säga orden. För att som avsändare tror jag att det i orden ligger en bekräftelse, ett bejakande och en avlastning av bördan. Oavsett vad det är som har skett så kan det ha tagit år för mottagaren att bearbeta, leva med eller acceptera det. Hur kan då jag, genom att bara lyssna på en berättelse några få minuter, förstå? Viljan finns där att säga något klokt och uppmuntrande. Min måttstock åker gärna fram som talar om för mig hur stort den andras lidande är i förhållande till mitt eget. I min iver vill jag hitta någon igenkänningspunkt och jämföra med mitt eget, men allt det där är befängt. Jämförelsen och mätningen av varandras liv hör inte samtalet till. Och definitivt inte till vänskapen eller kärleken.

När jag går till mig själv och funderar på vilka ord jag vill höra när jag har berättat om min smärta så är det tystnaden jag helst vill höra. En tystnad som hörs, som visar intresse och som dröjer sig kvar. Där fokus inte ligger hos hen som tar emot berättelsen, hur hen reagerar eller vill få sin röst hörd med en briljant kunskap.

Jag har brottats med det där när andra vill ge tröst genom att jämföra Jesu lidande med mitt. Han led därför förstår han. Det där är för mig gallimatias. Hans lidande var stort och jag vill verkligen inte förminska det. Men några åtta år av kroppslig smärta kan jag inte hitta att han led av i min bibel. Det går inte att jämföra, oavsett med vem.

Däremot har jag funnit tröst i Hans lyhördhet, Hans tystnad och Hans kärlek. Han lämnar mig inte ensam. För det är det jag helst av allt vill slippa. Jag vill inte vara ensam i mitt lidande.

Hemma hos min mormor och morfar i deras hus kunde man precis som hemma hos mina föräldrar springa runt. Runt, runt genom kök, vardagsrum, det stängda finrummet och till slut hallen där telefonen stod. Det hände att jag kom förbi hallen när mormor stod där och pratade i telefon. Varje gång jag passerade hörde jag lite utav samtalet som pågick. När jag hörde hur mormor sa orden: ”Ja du, då så.” visste jag att samtalet strax var slut.

Min mamma och jag pratar nästan dagligen med varandra i telefon. Ofta vill vi inget särskilt utan samtalen handlar bara om vardagliga saker. När samtalet pågått en stund och min mamma tycker att allt som bör sägas har sagts kommer ibland de där orden, som jag hörde min mormor säga när det var dags att avrunda: ”Ja du, då så.”

På något sätt klingar de orden förändring för mig. Telefonsamtalet är slut och det är dags att fortsätta med det jag tidigare höll på med eller påbörja något nytt.

Sommaren har varit lång och snart kommer höstkylan. Våra döttrars garderober behöver gås igenom för att se hur mycket kläder som är för små, vad de kan ärva av varandra och använda när regnet och kölden kommer. Något kanske behöver köpas till som är helt urvuxet eller saknas. En förnyelse och förändring i garderoben vill till, en ”ja-du-då-så”-uppdatering.

”Låt er förnyas till ande och sinne och klä er i den nya människan, som är skapad till likhet med Gud i sann rättfärdighet och helighet.” (Ef. 4:23-24)

Semestern är slut och vardagen är här igen. Det är en ”Ja-du-då-så”-tid. En förändring, en förnyelse och en övergång till något annat. Jag läser i tidningen om hur jag bäst kommer igång med motionen igen efter sommaren. Goda råd om att inte börja för stort utan börja smått, då blir uthålligheten desto längre. Satsa på vardagsmotionen, välja promenaden istället för att ta bilen korta sträckor. Det är de små förändringarna som håller i längden. En påminnelselapp på kylskåpet eller notis i almanackan ger de som förslag för att komma igång.

Råden tar jag med mig när jag vill plocka fram Guds höstgarderob och klä mig i den nya människan. För att förändras på insidan behöver jag umgås mer med Gud. Även i min relation med Gud gäller vardagliga och små förändringar för att det ska hålla i längden. Det är dags för en ny vana för mig i denna ”ja-du-då-så”-tid. Hur var det nu de sa om motionen? En påminnelse kan behövas.

Kanske skulle en färgglad klisterlapp i skon kunna vara till hjälp. Varje gång jag tar på mig skon ser jag klisterlappen och blir påmind. Påmind om att ikläda mig förnyelsen av mitt sinne genom att umgås mer med Gud. Den lilla lappen får bli till en bön:

Tack Gud för alla dina goda gåvor. Hjälp mig att leva i din kärlek idag. Amen.

Ja du, då så.

Tvättmaskinen går på högvarv. Vi har landat hemma efter en längre semestertur. Allt är uppackat och kylskåpet är påfyllt med mjölk och ost igen. Sommarvärmen håller i sig. Jag ligger i en baden-baden på gräsmattan under en träd-skugga, glad och nöjd över en sällsam ledighet. Tröttheten finns där och jag orkar inte göra något. Det är tråkigt att inte orka något. Ledan gör sig påmind när jag inte ens förmår öppna en bra bok eller se en spännande film. Kroppen skriker nej till allt men i huvudet pågår full aktivitet. Där har rastlösheten kommit på besök. Rastlösheten vill så mycket. Den vill göra utflykter, längre eller kortare spelar ingen roll. Den vill vara social, helst ställa till med storkalas. Den vill åka och shoppa höstkläder till döttrarna. Den vill storstäda huset, få bort alla flugfläckar på fönstren och dammtussar i hörnen.

Rastlösheten känner jag igen. Ett tydligt tecken på att den var på besök hemma hos mig i min lägenhet för tjugofem år sedan var ommöbleringen som skedde med jämna mellanrum i mitt vardagsrum. Jag hade börjat jobba efter högskolestudier och bodde själv i en etta med sovalkov. Vardagsrummet bar spår av märken i golvet där jag släpat runt de tunga möblerna över golvet. Rastlösheten var följden av en slags leda jag inte kunde sätta ord på. Jag ville en förändring i livet. Egentligen var det nog inget fel på möbleringen hemma. Det var snarare livssituationen som kändes trist och urtråkig. Jobbet kändes som en slentrian, trots att jag var nyanställd. Det sociala livet gick på sparlåga när mina vänner hade flyttat till andra städer. Ensamheten och saknaden efter en livskamrat gjorde ont. För att få till en ommöblering bland dessa livsfrågor krävdes mod, kraft och rätt tid. Flytt av en soffa och en bokhylla kändes då betydligt mer överkomligt.
Efter en tid fick jag en ny väninna att dela fikastunderna och biobesöken med. Kort därefter fick jag ett nytt jobb som var allt annat än en slentrian. Och efter år av väntan stod han där plötsligt framför mig, min livskamrat. I efterhand är jag glad för de märken i parketten jag lämnade efter mig i lägenheten som jag flyttade ifrån. Jag är glad över att jag bara sträckte mig till en ommöblering i vardagsrummet och inte rusade iväg efter rastlösheten.

I min baden-baden blir jag bara tröttare av all hjärnaktivitet. En av våra döttrar kommer förbi där jag ligger och innan jag hinner hejda mig har tjatet glidit ur min mun. Rastlösheten lockar inte fram mina bästa sidor. Inser att gör jag inget drastiskt nu kommer beslut tas som inte är så genomtänkta. Jag går in och lägger mig i min säng. Efter en halvtimmes sömn känner jag mig betydligt klarare i huvudet. En doft av nybryggt kaffe letar sig till sovrummet. På väg ut mot eftermiddagskaffet på altanen går jag förbi vår lilla ask med manna, korta bibelord, i köket. På det lilla kortet läser jag:

Var stilla inför Herren, vänta på honom. (Ps. 37:7)

Efter kaffet blir jag sittande en lång stund, i stillhet. Jag väntar ut min rastlöshet och väntar in Gud.