Förra året, vid den här tiden på våren, fixade min man och jag nya pallkragar till våra jordgubbar. De gamla kragarna var ruttna och jordgubbsplantorna hade inte riktigt fått den omsorg i form av ogräsbekämpning som de behövt. Fyra nya pallkragar blev det, två med jordgubbsplantor i och en med smultron och rabarber. I den fjärde pallkragen satte vi gräslök och persilja. Jag sådde även lite dill. Men kryddorna fyllde bara upp halva kragen. Något påminde mig om min barndoms somrar. På baksidan av huset där jag växte upp fanns inte bara jordgubbar, smultron och rabarber att mumsa på utan även hallon. Det var klart vi skulle ha egna hallonplantor i vår trädgård.

Två plantor med hallon åkte jag och inhandlade som jag sedan planterade omsorgsfullt, vattnade och stöttade upp med pinnar ju mer de växte. Sensommaren kom och hallonen mognade. Vilka goda hallon det blev! Inte många, men goda och smakrika. Hur skulle jag nu få plantorna att överleva till nästa år. Någonstans i bakhuvudet fanns en föreställning om att det är svårt att sköta om hallon. Något på plantan bör klippas ner inför nästa år men frågan var bara vad. Hittade min ”Stora trädgårdshandbok” i bokhyllan och försökte läsa på. Fina bilder på hallonplantor med mycket information om skötsel fanns i boken. Min teoretiska kunskap om just hallon växte. Hur jag skulle lyckas med hallonplantorna förblev dock en teori förra hösten.
För några veckor sedan när jag skulle gallra i jordgubbslanden upptäckte jag mina vissna hallon. Allt visset tog jag bort, med andra ord alltihop. Det ska bli spännande och se om det blir några hallon i år även om handhavandet inte varit alldeles korrekt. Min teoretiska kunskap behöver mer övergå till ett praktiskt handhavande.

På biblioteket har jag lånat en bok som jag slukar. Andlig vägledning är underrubriken. Ämnet fascinerar mig och har länge gjort så. Många böcker av det här slaget, som handlar om tro och hur tron fördjupas, har genom åren blivit lästa av mig. I den här boken som jag nu läser avslutas varje kapitel med några frågor och någon övning. Dessa sidor är lätta att hoppa över. Det praktiska tilltalar mig inte så mycket som det teoretiska. Kanske för att det kräver mer utav mig. Men så tänker jag på mina hallon. Jag kan inte bli sittandes i fåtöljen med en trädgårdsbok full med fina bilder på hallon om jag vill låta våra döttrar få smaka på de söta bären. Och föra det där fina barndomsminnet vidare. Nä, jag måste bli mer praktisk om det goda ska drabba oss.

Min tro behöver bli praktisk för att bära frukt. Kunskap är verkligen bra att ha men det är när jag använder den på rätt sätt som den kommer till sin rätt. Hur låter jag min tro växa bäst? Att praktisera den kan vara att hitta platser och stunder tillsammans med Gud. Och låta de stunderna bli till en god vana. Till en början bara en minut eller två, samma tid varje dag, för att komma in i rytmen. För det är i gemenskap med Gud som det goda i mig växer. I den vanan sker förändringen inifrån.

Gör mig hel igen, jag ber, gör mig hel.

I en nersjunken fåtölj, bakom lätt vinklade persienner, i ett ganska blekt rum sitter jag mitt emot min psykolog. Jag har en ganska tydlig bild om vad vi ska prata om under den närmaste timmen. Brukar ha med mig en liten lista på saker som dykt upp under veckorna som gått sedan vi senast sågs. Under samtalets gång märker jag hur jag helt oväntat tar upp ett ämne som vi inte berört på väldigt länge. Helt okontrollerat och överraskande för mig, börjar tårar rinna ner på mina kinder.

Jag har under den senaste tiden googlat på allehanda sorters sjukdomar, igen. Nya utredningar är på nytt aktuella i jakten på vad jag, i snart åtta år, lidit och lider utav. När utredningarna ännu en gång tar fart vill jag på något sätt vara med, läsa på och själv utforska olika sorters sjukdomar. Mitt sökande på nätet leder mig stundtals vilse men ibland även rätt. Det finns många sjukdomar jag inte har men en hel del som skulle kunna kvala in på tänkbara diagnoser. Senast jag letade, hittade jag just en sådan sjukdom där symtomen stämde väl in. Men det finaste med sjukdomen var diagnosticeringen och behandlingen; ett ynka blodprov för att se om diagnosen var ett faktum och ett litet piller så blev man frisk. Tänk om… det just är den här sjukdomen jag lider av, då skulle jag ganska lätt efter så här många års lidande bli frisk. Längtan efter att bli frisk dök upp som ett knytnävsslag i magen.

I fåtöljen hos psykologen inser jag hur stor min rädsla är för att släppa fram min längtan efter att bli frisk. Rädslan lockar fram tårarna. Jag öppnar lite på den dörr som varit stängd så länge. Tycker mig ändå ha ett rikt liv trots min sjukdom och jag accepterar ofta mitt lidande. När jag låser in min längtan efter att bli frisk blir livet kontrollerbart. Därför är jag livrädd för den längtan. Den skulle berätta för mig om ett annat liv, ett liv utan smärta, trötthet och begränsningar.

Min psykolog ger mig i läxa att öppna upp dörren för längtan. Välkomna den och vara med den. Det kan bli tufft någon dag eller någon vecka, säger han, men det blir bättre sedan.

Hemma i min egen fåtölj låter jag tårarna komma och släpper ut min längtan. Det är tufft och jobbigt, som en gnuhjord på flykt från de hungriga lejonen, okontrollerbar och gigantisk. Efter några dagar av gråt känns det lite bättre. Inser att när jag låser in delar av mig själv är jag bara en halv människa och lever inte mitt liv helhjärtat. Även det jag låser in är Sara, och behöver få utrymme, hur ont det än gör.

Gode Gud, gör mig hel. Hjälp mig ta fram det som jag gömmer i mitt liv. Håll mig i handen när jag ska välkomna det instängda som begränsar mig att leva ett helhjärtat liv. Gör mig hel igen.

Jag lämnade bordet innan ännu en groda hade hoppat ut ur min mun. Samtalsämnena hos de andra som triggade igång mina inneboende grodor handlade om en husrenovering som stressade, en influensa som slog ut kroppen i några veckor, en sömnlös period av oro och en vattenläcka i fritidshuset. Problem och lidande som tyngde men som inom en rimlig tid skulle upphöra. I samtalstonen fanns en tendens till gnäll. Grodorna hos mig ville undra vad de där bekymren var i jämförelse med mina egna plågor. Den smärta i min kropp som jag aldrig fått veta när eller om den ska få ett slut. Hade lust att bara vråla ut, att det lidande, som en influensa eller en stressad husrenovering ger, har en deadline som är inom räckhåll. Ville skrika ut min frustration och egen bitterhet.
För det var egentligen det som väckte grodorna till liv, inser jag nu, min egen bitterhet över min situation. Livet som inte blev som jag tänkt mig. Bitterheten hade fått ett stryptag om mig. Då orkade jag inte lyssna på andras svårigheter. Mitt lyssnande öra och medkänsla kvävdes i min upptagenhet av mig själv. Lufttillförseln av tacksamhet hade börjat tryta hos mig. I min svaghet, i mitt lidande och i min sjukdom hade halsen blottats och blivit en enkel match att gripa tag i för bitterheten.
Bitterheten skapar någon sorts gradering för andras lidande i jämförelse med det jag själv lever i. Vilket egentligen är en omöjlighet. Det går inte att mäta andras lidande i förhållande till sitt eget.

För några veckor sedan var det vårdagjämning. Då läste jag i en kvällstidning att vårdagjämning är ”den tidpunkt då ljuset vinner över mörkret”.

Snön har nästa smält bort. Jag sitter i en stol på altanen. Våren är på väg. Ljuset väcker mig till liv igen. Samtidigt som vårsolen värmer mina vinterbleka kinder lyssnar jag på Bo kaspers orkester. Samhörigheten infinner sig då Bo Kasper sjunger om ”människor som bara Gud orkar med”. Jag är just nu inte den jag önskar vara. Orkar inte med mig själv. Hur ska då andra orka med mig? Önskan finns att få bort det mörker inom mig som bitterheten skapar. Men jag klarar det inte själv. Suckandes formar jag en bön till Han som orkar med mig, ”Herre, Jesus Kristus, Guds son förbarma dig över mig.”

Vårsolen är som Guds kärlek, den värmer och ger ljus. Bitterheten övergår så sakteliga till tacksamhet. Tacksamhet över livet som blev. Det blev inte som jag tänkt mig, men gott ändå.
Återigen orkar och vill jag lyssna på min omgivning utan någon som helst gradering av lidande.

Guds kärleks värme i form av vårsolens första strålar blir som en vårdagjämning inom mig. Den tidpunkt då tacksamhetens ljus vinner över bitterhetens mörker.

Samlingssalen är festpyntad och findukarna är på plats. I högar på borden ligger blommönstrade servetter bredvid vasar fyllda med rosa ranunkel. Vi är bjudna på öppet hus, en släkting firar sin födelsedag. De gäster som redan är där fyller rummet med sorl och skratt. Födelsedagsbarnet hälsar oss varmt välkomna. Jag går en runda runt buffébordet och fyller min tallrik med godsaker. Det ska bli gott med mat. Platsen jämte jubilarens syster är ledig, så jag slår mig ner. Även om det var länge sedan vi sågs, känns det som igår. Samtalsämnena avlöser varandra lätt. Hon har en bra bit hem så jag undrar hur länge hon ska stanna hos sin syster. ”Två dagar till”, blir svaret och så fortsätter hon, ”vi måste ju mala kalaset”. Inget konstigt alls, jag vet precis vad hon menar med det där uttrycket ”mala kalas”, för hon lärde min mamma för längesen som i sin tur lärt mig vad som menas med det.
I mitt föräldrahem handlar att ”mala kalas” om när man efter ett större kalas, då gästerna gått hem, stannar kvar för att prata om festen. Man analyserar noggrant kalaset vad gäller den goda maten, presenterna, blommorna, eventuella tal, huruvida köksarbetet flutit på bra, kanske nämns gästernas klädsel men definitivt pratas det med värme om gästerna. Tillsammans maler man kalaset och på så sätt dröjer sig festligheterna kvar. Glädjen är stor att få dela men det primära är ändå att på det här sättet låta festen stanna kvar en stund.

Uttrycket ”mala kalas” är kanske nytt för vissa men företeelsen i sig är långt ifrån ny. ”Kalaset” behöver inte vara en fest utan kan vara en omtumlande händelse eller något man upplevt. Jag tänker på lärjungarna som var på väg från Jerusalem till Emmaus. Under vandringen samtalade de om det overkliga som hänt under påskhelgen. Rädslan, ovissheten och uppgivenheten fyllde deras inre. Deras mästare var dödad och några kvinnor påstod att han levde igen. Det är klart att även förvirringen var stor. På vandringen fick de sällskap av en man som de inte kände igen. Tillsammans med mannen försökte de bena ut vad som hänt och vad som sagts under helgen. När de var framme i Emmaus ville lärjungarna att mannen skulle stanna kvar. De delade kvällsmaten och lärjungarna insåg då att det var Jesus, mästaren själv, som slagit följe med dem. Han hade verkligen uppstått såsom kvinnorna sagt. Rädslan, oron och förtvivlan byttes till glädje. Lärjungarna konstaterade efteråt att något av en brinnande känsla hade infunnit sig i deras hjärtan under vandringen tillsammans med Jesus.

Min livskamrat och jag sitter mitt emot varandra vid köksbordet med var sin kaffemugg i händerna. Samtalet över bordet handlar om gudstjänsten vi precis varit på. Det vi hört och sett dröjer sig kvar. Vi delar det som vi själva tagit till vara på, det där som öppnat lite mer på hjärtat än något annat. Vi vill båda låta gudstjänsten och det vi varit med om stanna kvar. Jag tänker att det där med att ”mala kalaset” är inte så tokigt även på andra håll. Vår tro växer och våra hjärtan hålls brinnande.

På den nedersta hyllan, ganska långt in i garaget hittar jag äntligen påsen jag letar efter. Det är så mycket prylar överallt. Ovanför hyllan med plastpåsen står gamla krukor. Där finns också verktyg och burkar med torkad målarfärg. I en liten korg hittar jag orange blomblad i tyg och papperskonfetti från vårt bröllop. Lyfter jag blicken något så står flickornas cyklar där, och bredvid dem står vissnad ljung i krukor sedan i höstas. Trädgårdsmöblerna längtar ut i solen. På väggarna hänger sommardäcken, även de vill ut till grusfria vägar. Jag ser en trasig hushållsmaskin. Och där under trasmattan ligger min gamla docka från när jag var liten. Minnen väcks till liv där jag står och blickar ut över röran. Hela livet fylls i ett garage. Men vilken oordning det är! Hela saker, trasiga maskiner, grejer vi aldrig använder, prylar som är bra att ha och alla minnen som vi vill spara. Oredan i garaget gör mig trött. Min livskamrat och jag säger ibland till varandra att vi borde rensa ut och städa upp, men vi orkar inte.
När vi flyttade in i vårt hus så hjälpte våra pappor och min morbror oss med att isolera garaget. Det fanns då en tanke om att vi skulle spackla väggarna och måla dem i någon ljus kulör för att göra det lite mer ombonat. Men nu är väggarna tråkigt beigegrå med skruvhuvuden blänkandes på lagom avstånd ifrån varandra. I somras blev vi inbjudna till grannens garage. Han var stolt över att få visa upp sina domäner. På hans väggar hängde verktygen i snygga rader. Hyllorna var välstädade och inga trasiga prylar i sikte någonstans. Vilket drömgarage han visade upp! Tänk om någon kunde komma och röja upp i vårt garage, måla väggarna solgula och skapa lite ordning och reda på grejerna. Troligtvis skulle vi behöva betala denne någon dyrt för att få det så fint som hos grannen.

Jag tar med mig min nyfunna plastpåse in i huset och sätter mig i en av våra fåtöljer intill det gamla symaskinsbordet. På platsen där krubban brukar stå vid jul plockar jag nu upp de släta stenarna och lägger dem i en hög. Ur en låda från krypvinden tar jag fram en liten ängel och några små remsor av lakansväv. Dessa lägger jag i högen med stenarna som jag utformar till en grav. En lite större rund sten rullar jag för öppningen och ställer upp ett kors bredvid. Tänder ljuset som redan finns på plats och blir stilla.
Det stökiga garaget fladdrar förbi i mina tankar och jag suckar högt. Det är inte så olikt mitt liv ändå, det där garaget. Söndrigt och helt i en salig röra. Jag tittar på korset och tänker på Jesus som kom hit för att städa upp i mitt liv, frivilligt. Röja ut det som är unket och laga det som är trasigt. Måla mitt liv i en ljus, varm färg och skapa lite frid i all oordning. Städkostnaden blev hög men den behöver inte jag betala.

Av kärlek till dig och mig städar Han upp i våra garage.

Strax innan jul förra året fick min man en julklapp från sitt jobb. I paketet låg det en radio i retrostil. Kom på när vi plockade upp den ur sin kartong att jag saknade en ljudkälla i sovrummet. Insåg ganska snart att det inte bara var en radio utan att den också hade flertalet andra finesser. Med alla sina finesser på insidan, med sin milt gröna ton på utsidan och med sin förmåga att avge ljud fick den således en självklar plats ovanför huvudgaveln i sängkammaren.

Ligger i min säng på det benvita överkastet med de bruna kuddarna uppallade bakom min nacke och rygg. Nu när en ljudkälla finns på plats i sovrummet finns inte längre några ursäkter till att inte följa alla de tips jag fått om att lyssna på poddradio. Börjar bläddra i min telefon bland alla poddar och radioprogram som finns. En helt ny värld öppnar sig för mig. Hittar ganska snart de program jag fått som förslag över vad jag kan tänkas gilla. En liten jingel går igång och sedan kommer pratet. Jag lyssnar på vad kvinnan frågar sin gäst om och hur gästen lägger ut sitt svar med en stor iver. Ett intressant samtal uppstår. Strax hör jag hur postbilen kommer utanför på gatan och stannar till vid vår postlåda. Genast rusar jag ut för att tömma lådan på dess innehåll. När jag kommer in igen i sovrummet inser jag att jag missat några minuter av viktigt prat. Lägger mig till rätta i sängen. Lyssnar på vad som sägs. Efter en liten stund börjar jag bläddra bland posten och hittar en tidning. Det är speciellt en artikel som fängslar mig och jag läser den med stor iver. Tar fram min telefon och sms:ar en kompis som strax ringer upp. När jag efter en kvart lägger på luren hör jag jingeln spelar glatt igen från sänggaveln och programmet är slut. Konstaterar snabbt med en gnutta självironi att min lyssnarförmåga på ett längre samtal verkligen behöver tränas upp.

I små doser tar jag mig nu an poddarna jag vill lyssna på. Korta stunder så att jag upprätthåller min koncentration. När jag känner mig redo så blir stunderna något längre. Vår radio tar jag med mig in i tvättstugan för att lyssna samtidigt som jag står och stryker. Laga mat och sminka mig går också bra utan att släppa uppmärksamheten på vad som sägs i radion. När telefonen ringer blir det viktigt för mig att stänga av avsnittet jag lyssnar på för att behålla fokus. Lyssnandet som tidigare varit svårt känns mer och mer tilltalande och inspirerande. Övandet har hjälpt mig och nu är det jag som får tipsa andra om intressanta poddar.

Tänker att precis som det är med lyssnandet av poddar gäller detsamma med att lyssna på Gud. Vi behöver öva oss i det. Små stunder, utan brus och med fokus på Gud. Han har dessutom så många ljudkällor till hands; naturen, ikoner, människor vi möter, radioprogram vi lyssnar på, böcker vi läser, musik som tilltalar vårt hjärta. Med ökad lyssnarförmåga behöver inte Guds tystnad bli skrämmande. När han sedan viskar till oss, kommer vi höra det. För visst vill vi höra när han säger till oss: ”Du är älskad.”

Vi närmar oss påsk. Texterna om vad Jesus gjort för dig och mig får nytt fokus och tankar väcks till liv.

Han var föraktad och övergiven av alla,
en plågad man, van vid sjukdom,
en som man vänder sig bort ifrån.
Han var föraktad, utan värde i våra ögon.
Men det var våra sjukdomar han bar,
våra plågor han led,
när vi trodde att han blev straffad,
slagen av Gud, förnedrad.
Han blev pinad för våra brott,
sargad för våra synder,
han tuktades för att vi skulle helas,
hans sår gav oss bot. (Jes. 53:3-5)

Till mitt försvar vill jag ändå påpeka att jag är ärlig. Men det jag hade gjort var inte rätt. På frågan skyldig eller icke skyldig svarar jag skyldig. Jag skäms ordentligt. Våra döttrar har upptäckt att förrådet av lördagsgodis och fredagsmys är tömt. I min ensamhet på vardagarna är frestelsen av välfyllda förråd alldeles för stor. Småätandet är en dålig vana. Föraktet jag känner inför mig själv är stort när jag tittar på de tomma påsarna och ser in i ögonen på våra tjejer. Föraktet gror i mig när jag tänker på den mamman och människan jag egentligen vill vara. Skulle vilja stå emot godispåsarnas ljuvliga dofter. Skulle vilja hejda tjatet innan det blir till ord. Skulle vilja vara mer engagerad. Till föraktet lägger jag min skuld och min sjuka kropp. Är så less på min smärta och trötthet. Ynklig är bara förnamnet på hur jag känner mig. Det är då min livskamrat lägger armarna om mig och säger: Du är den bästa mamman.

En stund senare står jag framför vår bokhylla som är välfylld av böcker. Böcker som handlar om längtan och tro står längst upp i hyllorna. Närmast himlen, som min man säger. Söker mig just nu till en av dessa hyllor, längst upp, närmast himlen. Hittar en bok med dikter av Nils Bolander i bokhyllan. Sätter mig till rätta i min fåtölj och bläddrar sakta bland dikterna. Gamla ord men ändå så levande. Fastnar för dikten Skrothandlare.

Du store skrothandlare Jesus Krist,
kasserade plogjärn köpte du sist.
För en rostig och utbränd människospis
bjöd du genast ett skyhögt pris.

Du drar med din kärra jorden kring
och letar upp det som är ingenting.
Skrotsaker här och skrotsaker där –
strax blir det fråga om affär.

Din skarpblick kan finna rikedom i
ett hjärtats trasiga maskineri –
Ett liv som värderats till mindre än noll
spelar för dig en svindlande roll.

Ett värde som världen ej kan förstå
finner du i de förskjutna små.
Ibland kan det hända du rakt inte ser
galoner som blänker och framgång som ler.

Du store skrothandlare Jesus Krist
har köpt mig dyrt i min svåra brist.

Det är mörkt ute. De flesta ligger och sover när Nikodemus söker upp Jesus för ett snack. Han är nyfiken på Jesus och funderar mycket på vad han ska göra för att komma åt kärnan i det Jesus pratar om. Hur ska han bete sig för att kunna få se Guds rike. Nikodemus börjar med att säga till Jesus vad han tror på, att Jesus är från Gud. Då bekräftar Jesus honom med orden ”Sannerligen, jag säger dig den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” Det är precis som att Nikodemus inte fattar Jesu bekräftelse. Han krånglar till det med att säga ”Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?” Nikodemus vill något mer, han vill prestera och göra något för att få tillgång till det Jesus pratar om. Jesus försöker förklara vad han menar med hjälp av en bild om vinden som blåser, ”vi hör den men vi vet inte vart den kommer ifrån eller vart den är på väg”. Tänker att Jesus menar att Nikodemus är som vinden. Nikodemus är redan född av anden, för Jesus hör honom prata om sin tro, men han själv har ännu inte förstått att det är så enkelt.

Kanske är det för att jag sitter i min fåtölj några meter bort och läser i en bönbok med blockljuset brinnande bredvid mig som tankarna väcks hos en av våra döttrar. Hon sitter i soffan bredvid och tittar på surfplattan då hon ropar på mig. ”Mamma, är jag kristen?” Det är många tankar som far genom mitt huvud innan jag svarar med en motfråga, ”Tror du på Gud och Jesus?” Jaet kommer snabbt ifrån hennes glada mun. Med jaet klingandes i mina öron kan jag bara bejaka henne och säga, ”Ja, då är du kristen.” Förbluffad svarar hon mig ”Va, måste jag inte gå till kyrkan och bla bla bla?”

Har tänkt mycket på vårt lilla samtal. Vad ligger i det där ”bla bla bla:et”? Kanske bor det en liten Nikodemus i oss allihop. Vi vill gärna krångla till vår tro och inser inte att vi redan har det som behövs. ”Bla bla bla:et” är de krav vi ställer på oss själva och på varandra i vad vi tror det innebär att vara kristen. Ber jag på rätt sätt, ber jag tillräckligt ofta, går jag lagom ofta till kyrkan, är min kunskap om Gud och Jesus nog. De där kraven blir en belastning och en känsla av att aldrig räcka till eller duga. Vi gör försök till att födas in i moderlivet igen när vi är gamla precis som Nikodemus. Istället för att lita på att anden redan fött oss på nytt, att för en kärleksfull far räcker tron.

Från min bönbok hämtar jag en bön och ber: ”Skänk mig Gud, en starkare tro på din Son som dog för att vi skulle få leva, så att inga frestelser kan släcka Andens glöd i mitt hjärta.” Kraven eller det där ”bla bla bla:et” är en brandsläckare som vill släcka Andens glöd i mitt hjärta.

Jesus fortsätter samtalet med Nikodemus. Jag lyssnar på vad han säger. Hör inget om något ”bla bla bla”. Det är det enkla han belyser och lyfter fram. ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.”

* Hämtat från Joh. 3:1-16 samt Tidegärd dagliga böner ur bibeln

En bunt med svagt gula papper i formatet A5 ligger på bordet framför mig. Dom får mig att tänka på gamla receptblock som läkarna använde förr, före datorernas och de smarta telefonernas tid. På det ljusgula pappret stod texten i mossgrönt och där var flera gröna rutor som skulle fyllas i. Patientens personnummer och namn. Läkemedelsnamn, styrka, dosering, användning och åkomma.

Jag börjar fylla i mitt namn och personnummer. Åkomman är solklar: Leda. Jag googlar fram betydelsen av leda och får en slående beskrivning; ”uttråkning för att man har fått för mycket utav något”. I mitt fall har det den senaste tiden blivit för mycket utav sovrummets fyra beigea väggar. Har stundtals bytt ut sängen mot soffan i vardagsrummet men skillnaden har inte hjälpt mig så värst mycket. Från sängen eller soffan finns inte så mycket mer att göra än att titta på en film, läsa en bok, sova middag eller spela spel på telefonen. För någon som sliter på jobbet åtta till fem låter det som himmelriket men efter några veckor eller, som i mitt fall, där det blivit några år infinner sig stundtals ledan. Även det jag tycker är roligt blir tråkigt eftersom jag inte riktigt orkar.

Kommer till den fiktiva läkemedelsrutan på pappret. Vad hjälper då mot ledan. Drömmer mig bort och tänker på saker jag tycker är riktigt, riktigt roliga att göra. Skriver ner ”En resa med familjen till Stockholm med musikalbesök”. Tittar på pappret innan jag skrynklar ihop det till en boll och kastar iväg det. Kan just för stunden glömma en sådan utflykt. Krafterna finns inte, då blir en sådan resa bara trist och mödosam. På nästa papper skriver jag ”övning med brasset”. Jag skriver inte färdigt pappret utan lägger det åt sidan. Övningarna med brasskompisarna fyller en bra funktion men de hjälper inte just nu mot ledan. Har svårt att koncentrera mig och påminnelsen om att jag inte är frisk blir för ledsam. På nästa lapp skriver jag skogspromenader. Det är likadant där, promenaderna behövs för kroppen men hjälper mig inte just nu mot ledan, tyvärr. Jag blir avbruten av att telefonen ringer och en kär gammal vän är på tråden. Vi pratar med varandra nästan i två timmar. Det var länge sedan vi hördes. Allt behandlas, även min leda. När jag lägger på luren känner jag mig några kilon lättare. Tar upp pennan igen och under läkemedelsnamn skriver jag: ”prata med en lyssnande vän”. Kommer då ihåg vad en lärare en gång sa till mig; att tala om sin sorg är att göra halva sorgearbetet. Jo, men visst verkar det stämma. Min väns lyssnande öron var otroligt viktiga och lika viktigt för mig i min läkeprocess var det där med att sätta ord på min leda. När jag gjorde det släppte ledan greppet om mig. Sovrumsväggarna är kvar men inte så vansinnigt beigea längre. Livet är mer fröjdefullt igen.

Jag tar fram ett nytt ljusgult papper och skriver: Mot åkomman leda, sorg, smärta eller lidande av olika slag pröva att sätta ord på plågan inför en par lyssnande öron.

Mina händer ligger i knäet, formade som en skål. Händerna hjälper till att göra mig redo för att ta emot Herrens välsignelse. ”Herren välsigne dig och bevare dig, Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig, Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.” Herrens ansikte är vänt emot mig. Jag blundar och försöker se Guds ansikte framför mig. Det jag tror mig se är ett ansikte med ett stort kärleksfullt leende.

Vår mamma och pappa hade tagit med oss till Eilat för att sola och bada. Min lillebror och jag hamnade på ett fik en kväll. Han är flera år yngre än vad jag är. När jag då som ung vuxen ville njuta av min cappucino och av att titta på folk hade han redan druckit ur sin varma chokladmjölk och var på väg någon annanstans. Stackars min lillebror som snällt fick sitta kvar och vänta tills jag sakta druckit ur min varma kaffe. Säkert drack jag extra långsamt för att kunna njuta av alla människor som strosade förbi i den varma kvällen. Det kanske var där, det väcktes en fascination hos mig av att titta på folk.

Nästan som en liten hobby har det blivit. För ofta när vi äter lunch ute tillsammans, min man och jag, säger jag hur kul det är att titta på människor. Men det är något speciellt jag söker när jag tittar. Något som är bland det vackraste jag vet och som får mig att bli alldeles varm inombords. Det är något som dyker upp väldigt hastigt och kan betraktas som en färskvara. Är jag inte beredd kan ögonblicket gå mig förbi. Ögonblicket då en människa spricker upp i ett enda stort leende. Detta händer när jag och min man sitter på lunchrestaurangen och ser två vänner mötas, hur deras ansikten då blir som solar över att ses. Eller när Ica-kassörskan hälsar med ett leende fyllt av tålamod och lugn mot den trötta, äldre dam som står framför mig i kassakön. Eller när den lilla flickan vänder sitt nyfikna ansikte upp och möter sin mammas kärleksfulla leende. Eller när de fnittriga tjejerna runt köksbordet inte kan hålla sig för skratt utan mjölken sprutar över hela mellanmålet. I dom ögonblicken gäller det att vara med. I leendena finns något rent, enkelt och smittande. Det är precis som ett stråk av helighet glimmar till. Leendena förnimmer Guds ansikte. Hur han vänder sitt ansikte emot oss och ler kärleksfullt. Och jag blir alldeles varm inombords.