Det där uppdraget jag fick om att skriva om min tro satte igång många tankar hos mig. Jag var tillbaka igen i samlingslokalen på lägergården den där sommaren då jag skulle fylla tretton år. Vi var runt fyrtio ungdomar som under två och en halv veckor gick på en bibelskola. På kvällarna var det samling och bön. Under en av dessa kvällar bestämde jag mig, min barnatro skulle jag ta på allvar och göra den till min personliga. Det blev inget himlastormande ögonblick i mitt liv. Lugnt och stilla viskade jag till Gud. Däremot blev besvikelsen stor. Det hade talats mycket om att lämna sitt liv i Jesu händer, i just det ögonblicket, skulle allt bli så fantastiskt och överväldigande. Den besvikelsen levde kvar i många år hos mig. Jag fortsatte åka på konferenser och läger. På dessa fanns många ”halleluja-moments” för andra, dessa blev ofta stora och översvallande. Det fanns stunder då jag till och med tvivlade på om min tro räckte, eftersom jag inte hade varit med om det där revolutionerande som alla andra tycktes ha gått igenom.

När vi var barn, mina syskon och jag, träffade vi ofta våra föräldrars vänner. De fanns i vår närhet och såg oss barn men vi hade egentligen aldrig någon relation med dem. Det var mina föräldrar som stod för vänskapen. Min mamma har några kusiner och det var likadant där. Det var mamma som band ihop oss. Jag blev äldre och flyttade hemifrån. En helg fyllde min moster år och det var storkalas. På tåget till kalaset mötte jag två av min mammas kusiner. Det blev ett härligt samtal och jag fick lära känna dem på mitt sätt, inte genom någon annan. Skapa min egna relation med dem. Det där samtalet utvecklades till en vänskap. Och vänskapen ledde till många härliga sommarbesök för mig, ensam utan föräldrarna, i klippiga Bohuslän.

Tänker så här i efterhand att min barnatro till viss del handlade om att stå bredvid mina föräldrars relation med Gud. Jag hade inte lärt känna Gud på mitt eget sätt ordentligt, utan levde vid sidan om deras upplevelser. Tron på Gud var självklar men inte relationen med Honom. Precis som det var med föräldrarnas vänner och släktingar, de fanns där, såg oss och pratade med oss. På sätt och vis tillhörde de våra föräldrar. Tänk om någon kunde sagt till mig när jag var tretton att relationen med Gud inte alls ofta är himlastormande utan kan vara mer som en enkel tågresa.

Efter mitt stilla bejakande den där lägersommaren har jag en egen relation med Gud. Besvikelsen och tvivlet att min tro inte räcker till är borta. Jag har fått lära känna Honom själv och vi har något eget tillsammans. Det är Gud och jag nu.

För några dagar sedan fick jag ett uppdrag. Jag ska få skriva några rader om min väg till tro i vårt församlingsblad, som delas ut till alla hushåll i samhället vi bor i. En utmaning jag antog, med påföljd att mina tankar började gå på högvarv. Vad skulle jag skriva om? Vad skulle kunna tänkas vara intressant att läsa om? Hur skulle jag kunna väcka nyfikenheten hos läsaren om vad min tro betyder för mig? Sakta började jag tänka på min tro och hur den sett ut under mitt liv. Jag tänkte på den där lägerkvällen, i den lätt kvalmiga samlingssalen med beige väggar och solblekta gardiner i ljusgult, då jag bestämde mig för att min barnatro skulle få betyda något mer för mig. Där fanns också i minnet, den där kvällen på Hönökonferensen då jag bestämde mig för att ta Guds kallelse mer på allvar. Några av alla de där gångerna ensam på stranden vid havet med Gud, dök upp i huvudet. Även ett klosterbesök en sommar gjorde sig påmint. Alla dessa minnen lämnade en varm känsla i bröstet och jag fylldes av glädje.

För några år sedan besökte jag en vän som jag inte träffat på åtta år. Hon hade då, för åtta år sedan, fått följa mig i min förälskelse till han som senare skulle bli min livskamrat. Det hade hänt mycket sedan vi sågs. Hon visste inte hur vi levde, inte heller att vi fått två barn eller var vi bosatt oss. När jag hade berättat för henne i stora drag hur livet såg ut, sken hon upp i ett stort leende.
-Kommer du ihåg hur förälskad du var? sa hon. Minns du, hur säker du var på att han var mannen i ditt liv? fortsatte hon. Mer behövde hon inte säga förrän jag på nytt kunde känna förälskelsens vingslag till min livskamrat och det pirrade till i magen. Hos min vän blev det för mig två längtansfulla dygn efter min livskamrat. Längtan var så mycket större än jag kunnat ana, när förälskelsen på nytt gjorde sig påmind.

Läser om Abraham, Isak och Jakob i Gamla testamentet. Påminns om hur Gud knackade på i deras liv och skapade en relation med sitt folk. Tänker att vi ibland behöver blicka bakåt och minnas de där så kallade höjdpunkterna i relationen med Gud. Både i våra egna liv men också i andras. Lyssna på vänners, släktingars eller bibelpersoners berättelser. Även påminna varandra om det som har haft en stor betydelse i våra liv. För att när tron känns torr och tråkig, kunna på nytt få leva i glädje, längtan och förälskelse till Gud.

”Går ni samma runda alla dagar, då ni är ute på er morgonpromenad?”
Min livskamrat och jag har just kommit in efter den fjärde rundan denna veckan på semestern. Frågan ställs av den som vet många vackra stråk runt sommarhuset och känner omgivningarna bäst. Det blir ett jakande svar. Jag tänker att kanske ligger det något tråkigt i att gå samma runda varje dag.

Det är midsommarafton och midsommarväder, 15 grader och regn, på förmiddagen. Därför väljer vi bort picknicken och dansen på eftermiddagen, även om solen tittar fram. Istället beger vi oss till en landsortskyrka som påannonserat sommarpsalmer. Vi är i god tid, före det ska börja. Nästan för god tid tycker jag. Det kan väl inte vara så många människor som väljer kyrkan med allsång av sommarpsalmer före dansen kring en midsommarstång? Men ack så fel jag har. När vi kommer till kyrkan är den redan nästan fullsatt. Längst bak hittar vi några lediga platser. Gammal och ung trängs, alla vill vara med och sjunga ”Den blomstertid nu kommer” och ”En vänlig grönskas rika dräkt”. Kyrkan har plats för fem hundra personer och när jag ser mig omkring står folk upp även utmed väggarna. Människor med en längtan inom sig. Det är en härlig upplevelse och stund vi får tillsammans. Jag fylls av glädje och tacksamhet.

Så många gånger som jag hört och sjungit med i sångerna. Vissa kan jag till och med utantill. Det går på gammal vana. Ändå är det en strof som klingar starkare. Det besynnerliga är att när vi lämnar kyrkan citerar min livskamrat samma strof. ”Människa, gläd dig!”

Visst kan det tyckas att våra morgonpromenader är enformiga, att de går på slentrian. Vi går förbi samma stenar och träd. Fötterna möter samma underlag som dagen innan. Men så glimmar det till, bara ett femtiotal meter bort på åkern, lyfter en havsörn med sina nästan två meter mellan vingspetsarna. Så mäktigt och överväldigande. Nästa morgon ser vi sjuttio svanar som glider stillsamt runt i en vik i havet. En annan dag blåser det på havet. Himlen är grå och horisonten syns knappt, för havet är lika grått. Ytterligare en morgon är samma hav, alldeles vindstilla, klarblått och blankt, så att efter svanarnas simtur bildas det svallvågor. Det är inte säkert att vi upptäckt eller sett alla små under om vi valt nya vägar varje dag för vår vandring. I slentrianen, det som kan tyckas tråkigt, ligger något storslaget.

Livet kan tyckas gå på i samma gamla hjulspår. Vardagen ser likadan ut och kan upplevas tråkig. Men så glimmar det till, likt en havsörn som lyfter från mark eller som en sommarpsalm i en fullsatt kyrka.

”Människa, gläd dig!”

Det bor för lite Maria i mig, ibland.

Vår dotter står framför mig med sammanbiten min. Hon är sårad, frustrerad och ganska sur. Det har inte blivit som hon ville. Dessutom står jag där med armen om hennes hals med min vilja att ställa allt till rätta. Jag förklarar, kommer med goda råd och pratar på. Är enligt mig själv väldigt förnuftig och resonabel. Min vilja är stor att hjälpa till och trösta henne. Göra så att allt blir bra igen. Hon blir allt mer tystare och inbunden. Till slut säger hon ifrån:
-Tyst mamma, säger hon. Låt mig prata. Lyssna på mig.
Så får jag tystna och bara lyssna. Vad är det som har hänt egentligen. Hur ser hon på det som inträffat. Tillsammans kan vi reda ut händelsen på bästa sätt, för dottern. Nu med en mamma utan ivriga tillrop och förnuftiga kommentarer, istället med en mamma som lyssnar mer än talar.

Jesus är på en stor fest, ett bröllop. Vinet tar slut. Det finns en viss risk att bröllopsgästerna ska surna till. Hade det varit jag som var mamma där, och inte Maria, så ser jag framför mig hur jag hade flugit upp från min plats, börjat domdera, gått fram till min son, argumenterat och förklarat hur jag vill att det ska sluta på bästa sätt. Kanske hade jag till och med dragit med mig Jesus ut till köket. Där hade han fått hjälpa mig med att hälla upp och späda ut saft. Saften hade säkert blivit alldeles för vattnig och blaskig. Men så gör inte Maria, hon går fram till Jesus och säger:
-De har inget vin. Punkt, inget mer säger hon till Jesus. Och så vänder hon sig till tjänarna:
-Gör det han säger åt er.
Och vilken fest det blir. Vattnet förvandlas till vin.

I samtalet med vår dotter skulle jag önska att jag ibland tystnar och lyssnar. Jag är så otroligt snabb på att vilja ställa allt till rätta och komma med mina, enligt mig, förnuftiga råd som egentligen knappt räcker halvvägs.

Även i min bön till Gud så har jag ofta en fix och färdig lösning på hur jag önskar att mitt bönesvar ska se ut. Jag ger inte Gud något utrymme till eget tänkande. Tänk om det då skulle bo mer Maria i mig. Då skulle jag berätta för Gud om mitt problem och sedan tystna. I tystnaden skulle jag lyssna på vad Gud vill göra och på vilket sätt. Våga lita på att han vill mitt bästa. Tro på att han inte kommer ge mig blaskig saft utan ge mig det godaste och bästa vinet han har.