Myrsteg

Godisregn började dyka upp i småstäderna när jag var i 10-årsåldern. De inträffade när staden firade något speciellt eller man bara ville skapa en feststämning. I vår stad hette firandet ”Kolifejs”. För att locka ut alla barn och deras föräldrar på stan anordnade man godisregn. Flera kilo godis utlovades släppas ut från hög höjd.

Förväntansfull var bara förnamnet då jag stod och väntade på regnet. Det var mycket folk som trängdes, speciellt vuxna som armbågade sig fram. Här gällde det att vara med. På ett kick var allt över. Jag gick därifrån med en liten hård, inplastad suggodis med syntetisk fruktsmak och ett sår som blödde på fingret. Besvikelsen var stor.

Ibland kan jag känna mig som ett godisregn från 80-talet då jag svarar på frågan ”Hur mår du?” En väninna och jag har sms-kontakt med varandra tre gånger om året. Det är när hon fyller år, när jag fyller år och vid jul. Även om vi inte ses så har vi ganska bra koll på varandra. I sista sms-kommunikationen hörde jag på tonen i sms:et hur besviken hon blev över mitt svar på frågan hur jag mår. För att hålla mitt eget hopp och mod uppe så säger jag att tillfrisknandet går i myrsteg framåt. Hennes svar på det löd: ”Oj, bara myrsteg (hoppas det blir många då).”

Efter år av smärta och olika behandlingar är förhoppningarna på att tillfriskna från min omgivning och från mig själv stora. På ytan syns det inte vad jag lever med. Förväntningarna från vänliga och omtänksamma medmänniskor när de ser mig kan då bli likt barnens vid ett godisregn, nu måste hon väl ändå må lite bättre. När jag då säger att det går med myrsteg så ser jag hur besvikelsen är svår att dölja och den skogsgröna fruktpastillen äcklas i munnen.

För ett och ett halvt år sedan, då jag tagit ett litet längre myrsteg och börjat spela igen efter flera års uppehåll, träffade jag en församlingsmedlem som vara glad att höra och se mig spela igen. I sin hand hade han en liten lapp som han ville att jag skulle få. På den lilla pappersbiten stod: ”Det finns EN som sörjer för dig, har akt på dig, en som redan har tänkt ut nästa steg för dig: Gud Fader som älskar dig.”

Vi är alla på väg någonstans, i arbetet, i relationer, i hälsan eller i annat. Stegen vi tar är olika långa och varierande snabba. Stundtals brister tålamodet för mig och besvikelsen är stor över att tillfrisknandet bara går i myrsteg framåt. Jag skulle vilja kunna ta elefantsteg. Vilket jag ibland försöker men då tippar jag över och blir liggandes. Den lilla papperslappen får bli en ledstjärna för mig. Oavsett storlek eller frekvens på stegen jag tar finns det en som redan har tänkt ut nästa steg för mig och älskar mig. I det löfte får jag vila och sakta tillsammans med Gud ta mina steg. För även ett myrsteg är ett steg. Försöker komma ihåg det när jag känner mig som ett godisregn från 80-talet.

Julgransplundring

Det var julgransplundring kombinerat med firande av min mans födelsedag i helgen. Marschallerna lyste upp vägen in till huset. Frysen och kakburkarna var tömda på alla julkakor och lussebullar. Allt var uppdukat på köksbänken. Tabberaset var ett faktum. Godispåsarna var väl gömda i huset till alla barnen. Popcornstrutarna var fyllda. Kaffet puttrade och värmeljusen i varje liten vrå var tända. Stämningen var god och festlig. Ljudvolymen steg allteftersom eftermiddagen gick. Det var ett muntert sorl i huset. Men till slut blev det för mycket för mig. Min sjuka kropp sa ifrån, den behövde vila och stillhet för att orka med fortsättningen av kvällen. Jag gick iväg och la mig där det var lugnare. Det kurrade i magen och gästerna började bli hungriga. Vi hade gjort det enkelt för oss och beställt mat. Medan jag låg kvar i sängen började min man och några gäster fixa med framtagandet av maten. Jag behövde inte finnas med i köket egentligen, för det skulle ordna sig bra utan min hjälp. Lugnet och tilliten gjorde sitt. Styrkan återvände och jag kunde få vara en del av gemenskapen och festen igen.

När jag var ung och problem stora som hus hopade sig fanns det en kommentar jag hade riktigt svårt för. Ofta var det äldre och mer livserfarna människor som sa det. Kommentaren var säkert tänkt som en uppmuntran men blev oftare som ett hån för mig. ”Det ordnar sig” sa dom. För några år sedan mötte jag en äldre, gudfruktig man som jag vet bett mycket för mig och min smärta. Han sa just den där kommentaren, ”Det ordnar sig, Sara, ska du se.” men så la han till en mening, ”Det får vi tro.” Kommentaren fick en helt annan innebörd för mig. Det låg något djupare i orden. Det fanns en tillit och förtröstan på något som bär genom allt, även genom smärta.

Julen är utdansad och utplockad. Helgerna är över och vardagen är här igen. Det är konstigt vad snabbt det blir vardag igen. Hur det rullar på och blir som vanligt. Nästa storhelg känns långt borta. Veckorna känns evighetslånga. Bekymmer, som även de tagit helg, visar upp sig igen. Fast inte riktigt lika stora. Vilan har gjort sitt. Nu ska bara tilliten växa till sig. För det är då, jag tror vi blir som starkast, när stillheten och förtröstan får verka tillsammans. Gud viskar till oss: ”Genom lugn och tillit vinner ni styrka.” (Jes.30:15)

Du ska se, den här våren ordnar sig också. Det får vi tro.

Stjärnan

Mellandagarna präglades av två stora frågor: ”Varifrån kommer vi? och ”Vart är vi på väg?”. Min man hade i julklapp fått Dan Browns senaste bok, Begynnelse. Med stort intresse sträckläste han boken och när det blev min tur kunde jag inget annat än att sluka den. Kort och gott, en spännande bok. Det som fascinerar, fängslar och stundtals kan tyckas väldigt kontroversiellt i boken är kampen mellan religion och vetenskap. Går det att förena dessa båda eller står de i strid med varandra? Hela handlingen bygger på de här frågorna. ”Varifrån kommer vi? och ”Vart är vi på väg?” En vetenskapsman säger sig har svar på frågorna och undrar då om Gud behövs. Det blir en spännande upplösning på boken och den lämnar något att fundera på.

De kom från öster och var stjärntydare. Säkert sin tids vetenskapsmän även om det för mig låter lite hokus pokus det där med stjärntyderi. Intressant ändå att de kan tyda i stjärnorna att en kung är född, judarnas kung till och med. För mig är detta ganska främmande och inget direkt jag söker upp. Människor som siar eller spår i nutid och framtid lockar mig inte. Snarare skrämmer det mig, dels för att jag vet alldeles för lite om det. Stjärntydarna som besöker Jesus kom från en annan kultur och fram för allt en annan religion.

För Gud spelar det ingen roll varifrån vi kommer, vilken religion eller vilken vetenskap som styr oss. Hans stora intresse ligger i vart vi är på väg. Stjärnan stjärntydarna ser och följer, leder dem till Betlehem och Jesus. Oavsett vad vi styrs utav så kan Gud använda det för att vi ska hitta honom. Det som för mig kan tyckas kontroversiellt brukar Gud på sitt sätt för att leda rätt. Berättelsen om stjärntydarna fängslar mig. På något sätt gör den Gud större. Han söker oss på vårt sätt, i det vi förstår, för att vi ska finna honom. Vetenskap och stjärntyderi, eller det jag kanske felaktigt kallar lite hokus pokus, stänger inte vägen till Gud. Snarare leder stjärnan rätt.

Vart är du på väg?

Begrunda

Hur kunde de släppa iväg oss så där enkelt? Min man och jag gick på sjukhusets parkering letandes efter vår bil, emellan oss bar vi på vår äldsta tjej. Hon var bara ett dygn gammal. Vad tänkte de på när de lät oss gå från avdelningen? Frågorna snurrade i huvudet på mig. Hon var vår nu. Vår alldeles egna lilla bebis och människa. Ändå kändes det nästan som vi var på rymmen. Allt var så overkligt. Väl hemkomna ringde vi runt till alla nära och kära. Vi ville att de skulle komma hem för att se och skåda det lilla underverket. Men också, på något sätt, för att det skulle bli mer verkligt för mig. Såg någon annan denna lilla varelse i vårt hem, i vårt liv så skulle det bli mer gripbart. Min dröm skulle vara på riktigt. Vilken fantastisk gåva vi fått. Förundran över allt som skedde var stor. Glädjen likaså. Det tog några veckor att smälta allt som vi varit med om. Kan fortfarande, nästan elva år senare, förundras över att hon är här hos oss.

Julpyntet är framme. Var sak på sin plats, pepparkakshuset, tomtarna, alla änglar, granen och även några guldiga, glittriga julgranskulor föreställandes bastubor hänger i fönstret. För några dagar sedan fick jag hjälp av vår äldsta dotter med att ställa upp krubban på symaskinsbordet. Ett värmeljus brinner och lyser upp alla figurerna. Jag sitter uppkrupen i min fåtölj bredvid bordet. Julevangeliet ligger uppslaget i knäet. I vår krubba står Maria med slutna ögon. Kommer att tänka på hur det var när jag själv blev mamma första gången. Hur jag försökte insupa allt det som då skedde, alla gratulationer, tidsanpassningen till mat, sömn och blöjbyten men fram för allt detta lilla liv som så överraskande, på något sätt, rubbade hela vår tillvaro. Det är inte konstigt att Lukas skriver: ”Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det.” (Luk. 2:19) Denna lilla parvel som ligger i hennes famn och som så drastiskt förändrade hennes och Josefs liv. Allt detta tog Maria till sitt hjärta och begrundade. Men det är inte bara hennes och Josefs liv detta lilla barn kom och kommer att förändra.

När jag ibland försöker tänka på vem eller vad Gud är, så blir det mig för övermäktigt. Det finns inte en chans att jag kan greppa eller förstå, möjligtvis kan jag på något sätt ana det. Hur ska jag då begripa detta stora julmysterium att Gud blir människa? Maria får leda mig när jag sitter i min fåtölj och ser på krubban. Jag behöver inte förstå eller kunna förklara, det räcker med att jag öppnar mitt hjärta för detta lilla barn och begrundar. Då blir också den största av alla gåvor en verklighet för mig.

Änglarna

När jag blir lite stressad och tröttheten gör sig påmind då ploppar också rädslan fram som en ovälkommen gäst. Det är precis som att min lilla låda, med mina rädslor, då öppnar sig på glänt. Jag är rädd för allt möjligt, stort som smått. En huggorm på skogsstigen framkallar inte mina tryggaste sidor, mörker en längre tid utan någon som helst glimma av ljus ger mig obehag, masker med förvrängda röster är otäckt, ett plötsligt isande tjut eller skrik gör att blodet fryser till is. I lådan ligger även de stora okontrollerade rädslorna, rädslan över att aldrig bli frisk, rädslan över att det ska hända våra tjejer någonting, rädslan över de svåra sjukdomarna som drabbar nära och kära. Oftast ligger rädslorna i min lilla låda och gör sig inte ens påminda men när lådan är öppen är de en obehaglig upplevelse. På natten, när allt är mörkt runt omkring, är det lättare för rädslorna att kika fram. Det är precis som att rädslors föda är mörker, stress och trötthet.

Överst på min önskelista till jul står alltid en ängel. Min livskamrat hörsammar min önskan och ger sig varje advent ut på stan i jakten efter en ängel till mig. Dom börjar bli ganska många nu, änglarna. Fram till det att första ljuset brinner så ligger dom nerpackade i julpyntslådan på krypvinden. Sen placeras dom ut efter färg och form i de olika rummen i vårt hus. De sprider en trivsam stämning.

Det var en vanlig dag på jobbet, eller natt i deras fall. Kanske lite kallare än vanligt och lite mörkare. De bar alla på sin egen lilla låda med rädslor i. De små lammen ville inte riktigt komma till ro. Under dagen hade de sett spår av lejon och björn. Hemma låg lillebror svårt sjuk. Hur skulle det gå med arbetet på ängarna nästa år, skulle det finnas tillräckligt med mat åt alla fåren och åt hela familjen? Så plötsligt stod där en ängel framför dem och sa: ”Var inte rädda!” Herdarna är de första som får reda på att Gud har fötts i ett stall. Det är med dessa ord ”Var inte rädda” änglarna gör reklam för herdarna om vem Jesus är och vad allt handlar om. Klart de blev nyfikna på vad som hade hänt där borta i stallet och vem det var som hade fötts.

Änglarna finns lite varstans hemma så här års, i köksfönstret, på vardagsrumsbordet, på skrivbordet och vid adventsljusstaken. När det är som mörkast och rädslorna kryper fram då skiner dom upp vårt hem. De berättar om det glada budskapet: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.” (Luk. 2:10-11)

Doften

På Ica butikens hylla stod metervis med olika schampoflaskor av olika märken och dofter. Jag skulle bara ha något som luktade gott. När jag stod där, öppnandes försiktigt på flasklocken och luktandes på innehållet, så möttes jag av en doft som slungade mig tillbaka med en osynlig tidsmaskin till jag var i fjortonårsåldern. Det var mitt i sommaren, solen sken och värmde gott på bara ben och fräkniga kinder. Vi hade precis anlänt till en ö utanför Göteborg. En veckas musicerande på ett musikläger för unga tonåringar skulle det bli. Min bästa kompis var med och det var vårt första musikläger tillsammans. Vid välkomstfikat i bamba hade vi sonderat terrängen vad gällde snygga grabbar. Det såg bra ut. Förväntningarna var höga på veckan, inte bara på de söta pojkarna att vila ögonen på utan också nya kompisar, mycket spelande, go gemenskap, galna upptåg och mycket annat spännande. Så ryckte jag till och var tillbaka vid hyllorna på Ica. Tog med mig schampoflaskan till kassan. Doften av ungdom, förväntan och glädje kunde jag inte låta stå kvar på hyllan. Det är märkligt vad en doft kan bära med sig och smitta av sig. Jag gick från affären lite gladare, lite lättare och mer förväntansfull.

Det är lördag morgon och jag sitter i min fåtölj. Ber från min bönbok ur psaltaren och avslutar stunden med ”Vår fader”. Kommer till strofen: ”Låt ditt rike komma.” Tänker vidare på vad Jesus sagt om Guds rike. Hittar några texter från Lukasevangeliet som får vägleda mig. ”Guds rike är inom er”, säger Jesus. Tankarna är tillbaka på tonårstiden då jag lyssnade mycket på en grupp som hette ”Salt”. De sjöng om sin tro. Deras texter var raka och inspirerande. I en låt fanns en fråga riktad till lyssnaren: ”Vad har vi gjort idag? har vi gjort någon glad och har vi försökt vara en riktig medmänniska?” Guds rike i en liten ask om någon skulle fråga mig. När vi gör någon glad, när vi försöker vara en riktig medmänniska, då är vi en del av Guds rike och vi sprider väldoft. Där Gud är, där gott är och där kärlek finns är Guds rike. Det doftar himmelskt på jorden. Jesus säger på ett annat ställe: ”Vad skall jag jämföra Guds rike med? Det är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.”

Det sprider sig en ljuvlig doft i huset. Min man har vaknat och är sugen på en god, härlig lördagsfrukost så han har ställt sig i köket och bakar scones. Dofter är svåra att begränsa när de väl börjat sprida sig. Lite som kvinnan med surdegen när hon väl börjat blanda i mjölet så blir allt syrat. Doften av schampot fick mig lite gladare och mer förväntansfull. Doften av scones gör mig lite lycklig över att det strax är dags för en god frukost.

Låt oss hjälpas åt att sprida en väldoft av Guds rike.

”Inget särskilt”

Det knastrade under skorna då jag gick på min skogspromenad. På granarna låg frosten som en vit hinna. Himlen var svagt grå, ingen sol i sikte. Skogspromenaden gick genom ett vitgrått landskap. Tystnaden hörde på något sätt ihop med den vita utsikten. Tankarna for genom huvudet. Det var ett tag sedan jag pratade med min bror. Kanske lika bra att passa på. Jag ringde upp och vi hann med de första hälsningsfraserna innan han frågade om han kunde ringa upp om en liten stund. ”Självklart”, svarade jag. ”Jag ville inget särskilt, ville bara prata lite.” Så la jag på. Vad hade jag sagt egentligen? ”Jag ville inget särskilt.” Fast det stämde ju inte alls. Förvisso hade jag inget direkt ärende men jag ville höra hur de har det, hur de mår och bara umgås med min bror över telefon en stund för att jag gillar det. Och i mina öron, så här i efterhand, är det verkligen något särskilt det där med att bara vara med någon som man tycker om.

Jag fortsatte min tysta skogspromenad. Kanske skulle jag prata med Gud en stund. Vad skulle jag bocka av bland ärendelistan till Gud? Böneämnen saknas inte direkt. Listan är lång över det jag önskar för egen del men också för mina nära och kära. Så tänkte jag på mitt korta samtal med min bror och att jag ville ”inget särskilt”. Kanske skulle jag passa på den här promenaden att vilja ”inget särskilt” till Gud. Ta bort önskelistan. Vara i tystnaden med Gud. Rikta min uppmärksamhet mot honom genom att tyst, sakta viska: ”Herre Jesus Kristus”, flera gånger. Vara med Gud en stund för att jag tycker om att umgås med honom och för att jag gillar honom.

Så här strax innan jul är våra tjejers önskelistor fullklottrade av grejer de sett i leksakskataloger eller lekt med hos någon kompis. Vi nämner de där önskelistorna ibland, mest kanske, för att påminna dem om spänningen som ligger i det där med julklappar. Men oftast pratar vi om något helt annat eller så bara är vi bredvid varandra. Det uppenbara är ju att vi skulle inte fördjupa några relationer med våra tjejer om de hela tiden gick och rabblade sina önskelistor. Och va tråkigt det skulle bli.

Hur lätt är det att inte fastna i önskelistrabblandet när jag pratar med Gud. Egentligen vill jag ju vara med honom och lära känna honom bättre. Tystnaden är lite motsägelsefull i det. För jag tror ändå att jag just i tystnaden med min uppmärksamhet riktad mot Gud, lär känna honom bättre. Och jag upptäcker att ju mer jag umgås med honom desto mer tycker jag om det.

Snart ska jag ge mig ut på en skogspromenad igen. Frosten är kvar men idag skiner solen. Jag tror jag ska börja min promenad med orden: ”Gud, jag vill inget särskilt idag.” Det kommer bli en trivsam och trevlig promenad, jag har det på känn.

Sönderrivna tidningsark

Det är mycket folk på Jerusalems gator. Hosianna-ropen hörs lite var stans. Jublet stiger upp emot skyn. Jesus är på väg in i staden. Han rider på en åsna. Lärjungarna går bredvid honom och sjunger. Mantlar och kvistar har folk lagt på marken. Förväntningarna på Jesus som kung är höga men framför allt olika.

Vart ska jag ställa mig när han närmar sig och rider in i ”mitt Jerusalem”, i det som är mitt liv. I vilken folkklunga väljer jag att stå och stämma in i Hosianna-ropen?

Lite längre bort står fariséerna, jag går dit. Det gör jag ibland när jag tycker Jesu ord blir lite för obekväma och svåra. Det är då mycket enklare med regler, vad som är rätt och fel på pappret. Huvudet fylls av åsikter om hur andra beter sig. Kärleken, som Jesus predikar om, glömmer jag lätt bort i åsiktsmaskineriet.

Jag tröttnar på allt tyckande och drar mig lite närmare mot jublets klimax. Här står några jag stundtals kan eller snarare vill identifiera mig med. Högljutt ropar de sitt Hosianna med självsäker stämma. Kläderna vi lägger på marken får gärna vara dyrbara och vackra, helst så att andra lägger märke till det. Här är det jag presterar viktigt. Viljan är stor att Jesus ska bli som en driftig företagsledare i mitt liv. En kung för mitt yttre liv. Så länge det går mig väl och karriären är min vän så får Jesus vara med. Men vad skulle hända om det en dag tar slut? Sakta går jag därifrån.

Vid trottoarkanten sitter några med sönderrivna tidningsark utlagda på marken. Deras Hosiannarop är brustet, lågmält och med stor glädje. Jag slår mig ner. De har börjat nynna på psalmen ”Gläd dig du Kristi brud” (Psalm 104). Så kommer de till tredje versen:
”Saktmodig, mild och god
han ger de svaga mod.
Vill du till honom höra
Skall han dig salig göra.
Hosianna, pris och ära!
Vår konung är nu nära.”
Jag börjar sjunga med. Här, nära Jesus, vill jag vara. Det bästa med det är att jag får vara mig själv, vara den jag egentligen är. Göra mig av med alla åsikter och all duktighet. ”Hosianna, pris och ära. Vår konung är nu nära”

Testbildsdagar

Snart var klockan fem på eftermiddagen. Jag satt uppkrupen på armstödet i soffan och hade slagit på TV:n. Det skulle nog dröja en kvart innan barnprogrammet började. Väntan kändes lång men ändå rimlig på något sätt. Jag var bara några år gammal. Det jag satt och tittade på, i väntan på programmet, var testbilden. Den som knappt visas längre på TV och som måste förklaras för ett barn idag. När det var tio minuter kvar innan programmet började dök en klocka med minutvisare upp. Där satt jag i soffan, tålmodigt tittandes på först en testbild och sedan en klocka som rörde sig sakta framåt. Uthållighet var ett ord jag då väl kände till betydelsen av.

Som barn älskade jag berättelserna om Alfons Åberg. Det finns en bok som handlar om när Alfons och hans pappa har det väldigt tråkigt. Då går Alfons farmor runt och myser, hon till och med småskrattar lite. Vilket gör både Alfons och pappan lätt irriterade och upprörda. Farmor försvarar sitt glada humör genom att påpeka det positiva med att ha lite tråkigt, för då kommer det roliga sen. Och mycket riktigt, efter en stunds tråkigheter så ringer det på dörren. En kompis till Alfons, som varit sjuk länge, dyker upp och vill leka.

Uthållighet är ett ord som jag växte ur när jag blev vuxen, tyvärr. Glömde på något sätt bort betydelsen av det. När saker och ting händer alldeles för långsamt är det lätt att bli irriterad och frustrerad. Det finns dagar som är väldigt tråkiga och som känns som en enda långvarig testbild. Dagar då slentrianen och lunken blir till tristess. Vi kan kalla de dagarna testbildsdagar. Tänker ändå att de dagarna behövs, om man ska tro Alfons farmor.

Hemma hos mig har jag ingen farmor som går omkring och myser. Men lyssnar jag noga kan jag höra Paulus gnola lite där ute i köket. Han säger: ”Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen.” (Rom. 12:12) Alfons farmor och Paulus har något gemensamt. De har ett hopp som bär och som ger uthållighet. Bevara testbildsdagarna i livet, de är värdefulla på sitt egendomliga sätt.

Novembermörker

Ibland kan jag gå och idissla på ord, på dess innebörd och dess betydelse för mig, där jag är i livet. Just nu är det ordet livsmod som jag går och tuggar på. Det krävs mod för att leva. Särskilt för att genomleva november månad då mörkret är kompakt och solen inte kommer till sin rätt alla dagar. Mörkret som finns där ute vill gärna smitta av sig till min insida. Saker som tynger mig har en förmåga att bli större än vad de är med hjälp av mörkret.

För många år sedan testade jag morfin mot min smärta. Operationer och andra behandlingar hade inte hjälpt så läkarna stod rådvilla över vad som orsakade min smärta. Då beslöt man för att ta hjälp av morfin. Smärtan försvann men biverkningarna var gigantiska. Tröttheten, yrseln, illamåendet och känslan av att inte vara närvarande tog ett stadigt grepp om hela mig. Enligt läkarna skulle dessa biverkningar avta något ju längre tid jag åt morfinet. Det fanns dagar under den perioden då jag, när kvällen kom, kände en otroligt befriande känsla över att dagen var slut. Äntligen fick jag gå och lägga mig igen. Dagar då jag på morgonen frenetiskt kunde längta efter kvällen då mödan skulle vara över. Luddiga dagar som bara flöt förbi. Det som gjorde att jag uthärdade var tron på att det i förlängningen skulle bli bättre. Då kunde det få vara mörkt ett tag för hoppet fanns att det skulle ljusna något.

Ibland kan novembermörkret kännas just så här. När morgonen kommer så finns önskan att kvällen snart ska vara där. Vi längtar snabbt framåt i tiden. Önskan om adventsljusstakar i fönstren som lyser upp det gråa och trista är stor.

Den här hösten har det funnits många av dessa önskan-att-gå-över-fort-dagar. Gråa dagar då livsmodet sinat något. Just en sådan dag fick jag besök. Det var precis vad jag behövde. In över tröskeln kom två stora öron och ett smittande, kärleksfullt leende. Jag fick berätta hur vårt liv såg ut den här hösten utan att lägga på något filter. Filter som ibland behövs för att tiden inte finns eller för att mottagaren inte har sina lyssnar-tentakler ute. Det viktigaste av allt var ändå det smittande leendet som ingöt nytt livsmod i mig. En svag tillförsikt började gro inom mig. Den där dagen gick från grå till färgglad.

Vi behöver hjälpas åt i novembermörkret att ingjuta livsmod i varandra. I väntan på adventsljusen så får vi ge varandra det där leendet och de där öronen. Så att de gråa novemberdagarna snabbt går över och vi får skönja ljuset igen.