På Ica butikens hylla stod metervis med olika schampoflaskor av olika märken och dofter. Jag skulle bara ha något som luktade gott. När jag stod där, öppnandes försiktigt på flasklocken och luktandes på innehållet, så möttes jag av en doft som slungade mig tillbaka med en osynlig tidsmaskin till jag var i fjortonårsåldern. Det var mitt i sommaren, solen sken och värmde gott på bara ben och fräkniga kinder. Vi hade precis anlänt till en ö utanför Göteborg. En veckas musicerande på ett musikläger för unga tonåringar skulle det bli. Min bästa kompis var med och det var vårt första musikläger tillsammans. Vid välkomstfikat i bamba hade vi sonderat terrängen vad gällde snygga grabbar. Det såg bra ut. Förväntningarna var höga på veckan, inte bara på de söta pojkarna att vila ögonen på utan också nya kompisar, mycket spelande, go gemenskap, galna upptåg och mycket annat spännande. Så ryckte jag till och var tillbaka vid hyllorna på Ica. Tog med mig schampoflaskan till kassan. Doften av ungdom, förväntan och glädje kunde jag inte låta stå kvar på hyllan. Det är märkligt vad en doft kan bära med sig och smitta av sig. Jag gick från affären lite gladare, lite lättare och mer förväntansfull.

Det är lördag morgon och jag sitter i min fåtölj. Ber från min bönbok ur psaltaren och avslutar stunden med ”Vår fader”. Kommer till strofen: ”Låt ditt rike komma.” Tänker vidare på vad Jesus sagt om Guds rike. Hittar några texter från Lukasevangeliet som får vägleda mig. ”Guds rike är inom er”, säger Jesus. Tankarna är tillbaka på tonårstiden då jag lyssnade mycket på en grupp som hette ”Salt”. De sjöng om sin tro. Deras texter var raka och inspirerande. I en låt fanns en fråga riktad till lyssnaren: ”Vad har vi gjort idag? har vi gjort någon glad och har vi försökt vara en riktig medmänniska?” Guds rike i en liten ask om någon skulle fråga mig. När vi gör någon glad, när vi försöker vara en riktig medmänniska, då är vi en del av Guds rike och vi sprider väldoft. Där Gud är, där gott är och där kärlek finns är Guds rike. Det doftar himmelskt på jorden. Jesus säger på ett annat ställe: ”Vad skall jag jämföra Guds rike med? Det är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.”

Det sprider sig en ljuvlig doft i huset. Min man har vaknat och är sugen på en god, härlig lördagsfrukost så han har ställt sig i köket och bakar scones. Dofter är svåra att begränsa när de väl börjat sprida sig. Lite som kvinnan med surdegen när hon väl börjat blanda i mjölet så blir allt syrat. Doften av schampot fick mig lite gladare och mer förväntansfull. Doften av scones gör mig lite lycklig över att det strax är dags för en god frukost.

Låt oss hjälpas åt att sprida en väldoft av Guds rike.

Det knastrade under skorna då jag gick på min skogspromenad. På granarna låg frosten som en vit hinna. Himlen var svagt grå, ingen sol i sikte. Skogspromenaden gick genom ett vitgrått landskap. Tystnaden hörde på något sätt ihop med den vita utsikten. Tankarna for genom huvudet. Det var ett tag sedan jag pratade med min bror. Kanske lika bra att passa på. Jag ringde upp och vi hann med de första hälsningsfraserna innan han frågade om han kunde ringa upp om en liten stund. ”Självklart”, svarade jag. ”Jag ville inget särskilt, ville bara prata lite.” Så la jag på. Vad hade jag sagt egentligen? ”Jag ville inget särskilt.” Fast det stämde ju inte alls. Förvisso hade jag inget direkt ärende men jag ville höra hur de har det, hur de mår och bara umgås med min bror över telefon en stund för att jag gillar det. Och i mina öron, så här i efterhand, är det verkligen något särskilt det där med att bara vara med någon som man tycker om.

Jag fortsatte min tysta skogspromenad. Kanske skulle jag prata med Gud en stund. Vad skulle jag bocka av bland ärendelistan till Gud? Böneämnen saknas inte direkt. Listan är lång över det jag önskar för egen del men också för mina nära och kära. Så tänkte jag på mitt korta samtal med min bror och att jag ville ”inget särskilt”. Kanske skulle jag passa på den här promenaden att vilja ”inget särskilt” till Gud. Ta bort önskelistan. Vara i tystnaden med Gud. Rikta min uppmärksamhet mot honom genom att tyst, sakta viska: ”Herre Jesus Kristus”, flera gånger. Vara med Gud en stund för att jag tycker om att umgås med honom och för att jag gillar honom.

Så här strax innan jul är våra tjejers önskelistor fullklottrade av grejer de sett i leksakskataloger eller lekt med hos någon kompis. Vi nämner de där önskelistorna ibland, mest kanske, för att påminna dem om spänningen som ligger i det där med julklappar. Men oftast pratar vi om något helt annat eller så bara är vi bredvid varandra. Det uppenbara är ju att vi skulle inte fördjupa några relationer med våra tjejer om de hela tiden gick och rabblade sina önskelistor. Och va tråkigt det skulle bli.

Hur lätt är det att inte fastna i önskelistrabblandet när jag pratar med Gud. Egentligen vill jag ju vara med honom och lära känna honom bättre. Tystnaden är lite motsägelsefull i det. För jag tror ändå att jag just i tystnaden med min uppmärksamhet riktad mot Gud, lär känna honom bättre. Och jag upptäcker att ju mer jag umgås med honom desto mer tycker jag om det.

Snart ska jag ge mig ut på en skogspromenad igen. Frosten är kvar men idag skiner solen. Jag tror jag ska börja min promenad med orden: ”Gud, jag vill inget särskilt idag.” Det kommer bli en trivsam och trevlig promenad, jag har det på känn.

Det är mycket folk på Jerusalems gator. Hosianna-ropen hörs lite var stans. Jublet stiger upp emot skyn. Jesus är på väg in i staden. Han rider på en åsna. Lärjungarna går bredvid honom och sjunger. Mantlar och kvistar har folk lagt på marken. Förväntningarna på Jesus som kung är höga men framför allt olika.

Vart ska jag ställa mig när han närmar sig och rider in i ”mitt Jerusalem”, i det som är mitt liv. I vilken folkklunga väljer jag att stå och stämma in i Hosianna-ropen?

Lite längre bort står fariséerna, jag går dit. Det gör jag ibland när jag tycker Jesu ord blir lite för obekväma och svåra. Det är då mycket enklare med regler, vad som är rätt och fel på pappret. Huvudet fylls av åsikter om hur andra beter sig. Kärleken, som Jesus predikar om, glömmer jag lätt bort i åsiktsmaskineriet.

Jag tröttnar på allt tyckande och drar mig lite närmare mot jublets klimax. Här står några jag stundtals kan eller snarare vill identifiera mig med. Högljutt ropar de sitt Hosianna med självsäker stämma. Kläderna vi lägger på marken får gärna vara dyrbara och vackra, helst så att andra lägger märke till det. Här är det jag presterar viktigt. Viljan är stor att Jesus ska bli som en driftig företagsledare i mitt liv. En kung för mitt yttre liv. Så länge det går mig väl och karriären är min vän så får Jesus vara med. Men vad skulle hända om det en dag tar slut? Sakta går jag därifrån.

Vid trottoarkanten sitter några med sönderrivna tidningsark utlagda på marken. Deras Hosiannarop är brustet, lågmält och med stor glädje. Jag slår mig ner. De har börjat nynna på psalmen ”Gläd dig du Kristi brud” (Psalm 104). Så kommer de till tredje versen:
”Saktmodig, mild och god
han ger de svaga mod.
Vill du till honom höra
Skall han dig salig göra.
Hosianna, pris och ära!
Vår konung är nu nära.”
Jag börjar sjunga med. Här, nära Jesus, vill jag vara. Det bästa med det är att jag får vara mig själv, vara den jag egentligen är. Göra mig av med alla åsikter och all duktighet. ”Hosianna, pris och ära. Vår konung är nu nära”

Snart var klockan fem på eftermiddagen. Jag satt uppkrupen på armstödet i soffan och hade slagit på TV:n. Det skulle nog dröja en kvart innan barnprogrammet började. Väntan kändes lång men ändå rimlig på något sätt. Jag var bara några år gammal. Det jag satt och tittade på, i väntan på programmet, var testbilden. Den som knappt visas längre på TV och som måste förklaras för ett barn idag. När det var tio minuter kvar innan programmet började dök en klocka med minutvisare upp. Där satt jag i soffan, tålmodigt tittandes på först en testbild och sedan en klocka som rörde sig sakta framåt. Uthållighet var ett ord jag då väl kände till betydelsen av.

Som barn älskade jag berättelserna om Alfons Åberg. Det finns en bok som handlar om när Alfons och hans pappa har det väldigt tråkigt. Då går Alfons farmor runt och myser, hon till och med småskrattar lite. Vilket gör både Alfons och pappan lätt irriterade och upprörda. Farmor försvarar sitt glada humör genom att påpeka det positiva med att ha lite tråkigt, för då kommer det roliga sen. Och mycket riktigt, efter en stunds tråkigheter så ringer det på dörren. En kompis till Alfons, som varit sjuk länge, dyker upp och vill leka.

Uthållighet är ett ord som jag växte ur när jag blev vuxen, tyvärr. Glömde på något sätt bort betydelsen av det. När saker och ting händer alldeles för långsamt är det lätt att bli irriterad och frustrerad. Det finns dagar som är väldigt tråkiga och som känns som en enda långvarig testbild. Dagar då slentrianen och lunken blir till tristess. Vi kan kalla de dagarna testbildsdagar. Tänker ändå att de dagarna behövs, om man ska tro Alfons farmor.

Hemma hos mig har jag ingen farmor som går omkring och myser. Men lyssnar jag noga kan jag höra Paulus gnola lite där ute i köket. Han säger: ”Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen.” (Rom. 12:12) Alfons farmor och Paulus har något gemensamt. De har ett hopp som bär och som ger uthållighet. Bevara testbildsdagarna i livet, de är värdefulla på sitt egendomliga sätt.

Ibland kan jag gå och idissla på ord, på dess innebörd och dess betydelse för mig, där jag är i livet. Just nu är det ordet livsmod som jag går och tuggar på. Det krävs mod för att leva. Särskilt för att genomleva november månad då mörkret är kompakt och solen inte kommer till sin rätt alla dagar. Mörkret som finns där ute vill gärna smitta av sig till min insida. Saker som tynger mig har en förmåga att bli större än vad de är med hjälp av mörkret.

För många år sedan testade jag morfin mot min smärta. Operationer och andra behandlingar hade inte hjälpt så läkarna stod rådvilla över vad som orsakade min smärta. Då beslöt man för att ta hjälp av morfin. Smärtan försvann men biverkningarna var gigantiska. Tröttheten, yrseln, illamåendet och känslan av att inte vara närvarande tog ett stadigt grepp om hela mig. Enligt läkarna skulle dessa biverkningar avta något ju längre tid jag åt morfinet. Det fanns dagar under den perioden då jag, när kvällen kom, kände en otroligt befriande känsla över att dagen var slut. Äntligen fick jag gå och lägga mig igen. Dagar då jag på morgonen frenetiskt kunde längta efter kvällen då mödan skulle vara över. Luddiga dagar som bara flöt förbi. Det som gjorde att jag uthärdade var tron på att det i förlängningen skulle bli bättre. Då kunde det få vara mörkt ett tag för hoppet fanns att det skulle ljusna något.

Ibland kan novembermörkret kännas just så här. När morgonen kommer så finns önskan att kvällen snart ska vara där. Vi längtar snabbt framåt i tiden. Önskan om adventsljusstakar i fönstren som lyser upp det gråa och trista är stor.

Den här hösten har det funnits många av dessa önskan-att-gå-över-fort-dagar. Gråa dagar då livsmodet sinat något. Just en sådan dag fick jag besök. Det var precis vad jag behövde. In över tröskeln kom två stora öron och ett smittande, kärleksfullt leende. Jag fick berätta hur vårt liv såg ut den här hösten utan att lägga på något filter. Filter som ibland behövs för att tiden inte finns eller för att mottagaren inte har sina lyssnar-tentakler ute. Det viktigaste av allt var ändå det smittande leendet som ingöt nytt livsmod i mig. En svag tillförsikt började gro inom mig. Den där dagen gick från grå till färgglad.

Vi behöver hjälpas åt i novembermörkret att ingjuta livsmod i varandra. I väntan på adventsljusen så får vi ge varandra det där leendet och de där öronen. Så att de gråa novemberdagarna snabbt går över och vi får skönja ljuset igen.

Vi var på väg till mormor och morfar på landet i mammas lilla, mörkblåa Fiat 127: a med plastklädsel. Det här var före mobiltelefonernas tid och innan alla extrainsatta nyhetssändningar som upplyser om fara för allmänheten. Jag var bara några år gammal. Något säkerhetsbälte var det inte på tal om där jag satt i baksätet. Mamma körde betydligt saktare än vad hon brukade. Det blåste ohyggligt mycket, säkert var det klassat som storm. På vägen där vi åkte låg nerblåsta träd. Vi fick köra runt och emellan dessa för att komma fram. Så var vi nästan framme hos mormor och morfar. Vi skulle bara genom närmsta byn och ut på landet igen. Då låg där ett stort omkullblåst träd vid kyrkan mitt i byn, rakt över vägen. Det fanns ingen möjlighet att vi skulle kunna ta oss vidare. Det var ingen ide att försöka fortsätta resan. Med en stor klump i magen hos mig, säkert hos min mamma också, började vi vår resa hemåt. Nu var det fler träd liggandes på vägen. Skulle vi nånsin komma hem igen? Rädslan hos mig var stor. Trots rädslan låg min trygghet och tillit helt hos mamma. Jag litade blint på att hon skulle ta oss hem, tryggt och säkert.

I livet stormar det ordentligt ibland. Det blir inte alls som jag tänkt mig. I desperation öser jag vatten och ropar förtvivlat. Mitt i kaoset känns det som att Gud sover.

Kommer att tänka på berättelsen om Jesus och stormen. Jesus och lärjungarna är på väg i båt över sjön. En stormvind kommer, Jesus ligger och sover. Lärjungarna får väcka honom för att be om hjälp. Och Jesus stillar, lite yrvaket, stormen.

Det mest intressanta i den här berättelsen är det som händer precis innan lärjungarna väcker Jesus, strax innan undret. Det är värsta stormen. Lärjungarna tror att de ska drunkna, så illa ser det ut. Vad gör Jesus då i detta högljudda kaos, när lärjungarna skriker till varandra och desperat öser vatten? Jo, han ligger och sover tryggt.

Hur kunde Jesus fortsätta sova i det kaos som rådde på båten? Hade han varit minsta lilla rädd eller orolig så hade han vaknat av sig själv. Men lärjungarna var tvungna att väcka honom. Jesu trygghet och tillit låg hos Gud. Med påtryckningar från lärjungarna steg Jesus upp och sa åt sjön att vara stilla. Nu var det Jesu tur att ifrågasätta lärjungarna ”Var är er tro?” En befogad fråga egentligen. För lärjungarna räckte det inte att se Jesus lugn och trygg i kaoset. Nä, de behövde ett under för att tro.

Så hör jag Jesu fråga till lärjungarna mitt i min egen kaosartade tillvaro; ”Var är er tro?” Den där gången mamma och jag var ute i stormen litade jag blint på henne, det var ingen tvekan i det. När jag tycker Gud sover i min egen storm vill jag tro. Tro på att Guds lugn är något positivt. Tro på att lugnet kan ge mig en inre frid som bär mig genom allt, trots kaoset utanför.

En dag steg han i en båt tillsammans med sina lärjungar och sade till dem: ”Låt oss fara över till andra sidan sjön.” De lade ut, och under färden somnade han. Men en stormby svepte ner över sjön, så att de tog in vatten och var i fara. Då gick de fram och väckte honom: ”Mästare, mästare, vi går under!” Han vaknade och hutade åt vinden och vågorna, och de lade sig och det blev lugnt. Och han frågade lärjungarna: ”Var är er tro?” Häpna och förskräckta sade de till varandra: ”Vem är han som till och med befaller vindarna och vattnet och får dem att lyda?” (Luk. 8:22-25)

Folksamlingar är inget jag föredrar. Jag ”tyar” helt enkelt inte med när det är för många människor på samma plats. Det hänger ihop med min smärta. Bruset, trivseln, pratet och skrattet blir för mycket för mig. Ibland utmanar jag mig ändå och utsätter mig för det jag egentligen inte klarar av så bra. På så sätt vinner jag något annat.

Det visades en stor musikal på stadens kulturhus och så klart ville jag gå dit. Min livskamrat hade sett den och tyckte inte att det var en nödvändighet att se den igen. Annars är det ganska skönt att ha med honom vid sådana här tillfällen, för han vet hur jag och min smärta fungerar. Det blev istället en väninna, hennes syster och jag som gick. Det var inte förrän jag stod i foajén och skulle hänga in min kappa som det slog mig att den ska med hem igen. Det där momentet då alla står i en enda stor folkklunga, trängs och armbågar sig fram som att elden vore lös för att få ut sin jacka efter föreställningens slut, det där fixar jag bara inte. Under musikalens gång funderade jag några gånger på hur jag skulle lösa det hela. Våndan fanns där och på något sätt behövde jag ta tjuren vid hornen. Frågan var bara hur? Ett tårdrypande slut på musikalen och vandringen ner mot garderoben var ett faktum. När vi kom närmare så vände sig min väninna emot mig, utan att jag sagt ett ord om min ängslan, och sa: ”Jag tar din lapp till din jacka också. Vänta där det är lite lugnare.” Den befrielse som sköljde över mig var som en förlösande knut. Tänk, hon visste vad jag behövde innan jag ens bett om det. Jag fylldes av en stor förundran och tacksamhet.

Dagen efter slog jag mig ner i min fåtölj på morgonen och blev påmind om min väninnas handlande då jag läste från Matteus ”Ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det.” (Matt 6:8)

Ibland kan jag gå med en gnagande oroskänsla inombords. Ett litet problem har legat och trasslat till sig. Jag nämner inte ens oron för Gud. Tycker kanske någonstans att det är för banalt och tilltrasslat att be om. Jag har ju dessutom själv satt mig i situationen. Så hux flux är problemet ur vägen utan jag ens ansträngt mig. Då kan jag översköljas av den där förundran som infann sig tillsammans med min väninna. Förundrad över att Gud känner mig så väl och vet vad jag behöver innan jag ens ha bett om det.

Den förundran över att någon känner mig och vet vad jag behöver väcker nyfikenhet, glädje och tacksamhet hos mig. Var morgon får jag vakna med en förtröstan på Gud, att han vill mig allt gott den här nya dagen.

Klockan var närmare tolv på natten då vi kom fram till hotellet där vi skulle tillbringa vår semestervecka. Flygresan hade varit tröttande och det var skönt att få röra på benen igen. Incheckningen på hotellet gick smidigt, vi rullade iväg våra tunga resväskor ner mot havet och vårt rum. När vi kom in i rummet så gjorde vi som vi alltid brukade göra, kollade in de olika faciliteterna; badrummet, pentryt, kylskåpet, sängarna och till sist uteplatsen. Den här gången väntade en överraskning för våra tjejer. Utan att ha berättat något så hade vi bokat ett rum med tillgång till egen pool. Så när vi kom ut på terrassen och tjejerna upptäckte vår lilla surpris så steg jublet och de spontana dansstegen virvlade runt i natten. Vår yngsta tjej slängde sig ner i en saccosäck på altanen och utbrast lyckligt: ”Jag älskar mitt liv just nu.” Tänk er den totala glädjen och lyckan i att bara finnas till och vara. Då suddas allt annat bort.

I helgen var vi på gudstjänst. Det var Alla helgons dag. Vi var där för att minnas och uttrycka vår saknad, över de som dött, genom att tända ljus. När ljusen tändes på gudstjänsten så lästes några bibelord, ett var hämtat från Uppenbarelseboken. ”och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer.” (Upp. 21:4)

Kan inte påstå att jag så ofta går omkring och tänker på himlen eller om jag ska vara ärlig, ens längtar dit. Jag tror att det finns någonstans dit vi kommer när vi dör men jag har så svårt att föreställa mig hur det är eller kommer att bli.

Oftast har jag det bra här och nu. Trots den smärta som genomsyrar min kropp och påverkar hela vår vardag, är livet gott. Dagarna försöker jag fylla med det viktigaste, glädje och kärlek. Det är väl det som gör att jag inte längtar till himmelen. Men visst kunde livet vara mycket bättre. De istappsvassa dagarna då allt är tårar och smärta skulle jag helst vilja slippa.

Om jag ändå skulle våga drömma eller önska hur det är i himlen så skulle jag vilja att det är som de bästa stunderna här på jorden. För då finns ingen sorg, ingen klagan och ingen smärta. Vi skulle få vara tillsammans allihop och slänga oss i var sin saccosäck.

På min skogspromenad går jag förbi två väldigt olika hus som nästan ligger granne med varandra. Det första huset är ganska nybyggt, en vit fyrkantig låda med stora fönster, gigantisk altan och välklippt gräsmatta av gräsklippsroboten. Avskalat och rent är intrycket man får när man ser huset. Det andra huset är slitet, byggt kanske någon gång på 50-talet och ytterligare påbyggt senare. Färgen flagar på flera ställen. På en del av huset är målning påbörjad men inte avslutad. Bräder skulle behövas bytas ut och säkerligen finns det en tanke om att det ska göras, för vid ena gaveln står en byggnadsställning. I trädgården ligger det fullt med prylar och bråte av allehanda slag. Stökigt och slitet är intrycket av det här huset.

Så föreställer jag mig att jag går på besök hos husen. Jag börjar i det vita, avskalade och kubformade huset. Här har jag tidigare fått en inbjudan. På måndag klockan elva är jag välkommen. Jag ska även ta med mig innetofflor. Någon minut i elva står jag vid dörren och ringer på. När jag tittar in genom fönsterna är det nersläckt överallt. Jag känner på dörrhandtaget, det är upplåst därför öppnar jag och ropar ”Hallå!”. Inget svar, så jag kliver in. Går till köket. Här ligger det en lapp till mig med ett meddelande snabbt nerklottrat: ”Jag är inte hemma, behöver vara på jobbet. Det finns kaffekapslar i översta lådan. Du kan välja på espresso, cappuccino, kaffe med eller utan mjölk, kaffe med eller utan socker, kaffe med chokladsmak och nyheten kaffe med lakritssmak. I kylskåpet står en prinsessbakelse. Men var försiktig med det du använder i köket och diska efter dig. Sitt och ät din fika gärna vid köksön så att du inte smular ner någon annanstans. Du har väl förresten tagit på dig dina innetofflor?” Jag äter min prinsesstårta och dricker utav kaffet med lakritssmak. Diskar efter mig och lämnar huset ganska snabbt. Kaffenyheten var ganska äcklig, även om jag gillar lakrits. Eftersmaken var besk och sötsliskig precis som besöket. En tom och kall känsla infinner sig hos mig.
Jag ser hur det lyser längre bort i det slitna huset. Kanske jag skulle ta och kolla ifall någon är hemma. När jag närmar mig ser jag hur blockljusen står tända på köksbordet. Jag knackar på och inifrån hörs ett glatt: ”Kom in!” Det doftar bryggkaffe och nybakade kanelbullar i hallen. ”Ta inte av dig utan kom in som du är”, hör jag från köket. Jag möts av ett leende när jag går över tröskeln till köket. ”Va roligt att jag får besök.” säger kvinnan med leendet. ”Kom och slå dig ner. Jag skulle just dricka mitt kaffe och äta en bulle.” Jag blir kvar en lång stund i köket i det slitna huset. När jag lämnar huset är jag fylld av en varm känsla inombords. Eftersmaken av kaffet och besöket är fyllda av härliga aromer jag bara vill ha mer utav.

Besöken i husen kan symbolisera mötet med olika människor. Det nybyggda huset har mycket fokus på det yttre. Ibland är inte ens ägaren hemma utan på jobbet. Där är det också svårt att få vara sig själv. Innetofflor behövs för att inte smutsa ner eller ”kliva på”. I det slitna, sårbara huset finns värmen och öppenheten för andra. Här får jag vara som jag är. Husen på min skogspromenad väcker många tankar. Vem är JAG i mötet med andra människor? Är jag närvarande i de möten som blir eller tänker jag på annat? Vågar jag visa mina mindre angenäma sidor så att människor i min närhet kan vara sig själva och slipper ta på sig innetofflorna?

Det slitna, stökiga huset få bli en förebild och inspiration för mig. Precis som det huset, blir jag aldrig färdig med mig själv. Närvaron är viktig i ett möte. Jag får blotta mina svagheter och på så sätt ge rum för andra att vara sig själva. Tänk om jag kunde få ge en eftersmak av värme och nybakade kanelbullar.

Mina muskler är spända och stela. Axlarna har dragit sig upp mot öronen. Kroppen värker. Avslappning är välbehövligt. Jag försöker läsa på och lyssna in för att lära mig slappna av i kroppen. Lära mig hur jag ska få musklerna nerifrån tårna ända upp till huvudet att slappna av. Andningen i detta är otroligt viktig. Till sin hjälp, läser jag, kan man använda ord för att hitta en lugn puls. Ett ord för inandning och ett för utandning. Ska bara hitta de ord som passar mig. Funderar och testar olika ord för att se vad som ger mig mest lugn och ro.

Vi är samlade, ett tiotal personer, för att dela nattvarden med varandra. Det är alldeles lugnt och stilla. Jag sträcker ut min hand och får oblaten i handflatan. ”Kristi kropp för dig utgiven.” Oblaten ligger upp och ner. Jag snurrar den sakta rättvänt. På oblaten finns en upphöjd bild. Ser på den korsfäste mannen. Han dog för mig. Jag är älskad mer än jag nånsin kan förstå. Nattvardsandakten fortsätter med förbön. Vi ber för varandra och för de böneämnen som kommit in. På så sätt får vi älska vidare. Vi tar emot Guds kärlek och ger kärleken vidare. Stunden tillsammans blir som ett enda långt andetag. Jag andas in att jag är älskad. Jag andas ut att jag älskar. Orden, jag sökt, har jag äntligen funnit.

På mattan hemma vid fåtöljerna ligger jag, raklång. Känner hur fötterna slappnar av och blir tyngre. Benen slappnar av. Ryggen, magen, armarna, axlarna och huvudet likaså. Kroppen blir tyngre och sjunker långsamt ner mot golvet. Andningen blir långsammare. Jag andas in på ordet älskad. Hela min kropp, ända ut i minsta cell, fylls av en varm känsla. Jag andas ut på ordet älskar. Kroppen gör sig redo för att ge vidare.

Andas in – älskad, andas ut – älskar. Ett andetag som rymmer det viktigaste av livet, att vara älskad och älska vidare.